Barndomsfavoriter: håller ”Alien vs Predator” idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

"Amen den där skiten har ju aldrig hållit måttet!?" skanderar du säkert bakom skärmens trygga sken. Dagens barndomsfavorit är en kontroversiell sådan och tvingar mig ödmjukt att ännu en gång bekänna färg. Faktum är att barndomens smaklökar inte var speciellt raffinerade och det krävdes sällan mer än coolt våld för att blodet skulle forsa till diverse pubertala kroppsdelar. Idag är det dags för giganternas kamp, AVP: Alien vs Predator, att möta vuxenblickens obönhörliga strålkastarljus. Alien vs Predator gick upp på biograferna 2004 och regisserades av Paul W.S Anderson. I huvudrollerna ser vi bland andra Saana Lathan, Alien-veteranen Lance Henriksen och Raoul Bova.

Min relation till "AvP: Alien vs Predator"

Inledningsvis behöver jag erkänna en grej. Nog tyckte jag att Avp var ganska trevlig, men någon favorit var filmen kanske inte riktigt. Dock gillade jag filmen avsevärt mer än typ hela världen sammanslagen och på det viset känner jag ändå att filmen platsar in i mitt stall av barndomsfavoriter, trots allt. 

Året var 2004, jag var sexton bast, och tvingade med mina två nya gymnasiekompisar på bio för att avnjuta AvP. Detta ödesdigera misstag skulle färga relationen till mina nya sociala bekantskaper och resultera i åratal av interna skämt och att undertecknad bannades från att någonsin välja film igen. Min ena vän hatade nämligen denna monstruösa sammandrabbning med en för mig aldrig tidigare skådad passion. Jag förstod ingenting. AvP hade ju allt? En tuff brud i huvudrollen, Aliens, Rovdjur, splatter (återkommer till denna punkten...) och massvis av fanservice. Den var såklart långt ifrån perfekt, men nog bjöd den på några fan-gasms av rang. Känner jag likadant idag, drygt 20 år senare?

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs. mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Barntillåten splatterfest (!)

Vad mina barnögon såg: jag reagerade faktiskt inte alls på att Alien vs Predator var den första, och än till denna dag den enda, barntillåtna filmen i bägge monsters filmografier.  Åldersgränsen PG-13 påverkade inte nämnvärt hur pass massakrerade våra favoritvarelser kunde bli. Slemmet yr, huvuden kapas och frätande blod trycks in i diverse håligheter. Det var först många år senare jag insåg att filmen faktiskt var barntillåten.  

Vuxenblickens dom: kostymnissen som kläckte idén att H.R Gigers psykosexuella varelse, Xenomorphen, skulle få en barntillåten version hör givetvis hemma på dårhuset. Det är en fullständigt befängd tanke. Att vidundret, vars förlossning innebär av att spränga sig ut ur mänskliga bröstkorgar, ska kastreras och erbjudas en plats bredvid Indiana Jones under fredagsmyset är ett frånstötande koncept. Inte nog med det ska dessutom den intergalaktiska troféjägaren, ja, hen drar ryggraden ur folk, ges samma silkeslena behandling. Visst, lite monster-gore finns här, men det signifikativa våldet klipps ängsligt bort. Skämmigt, girigt och obegripligt. Då hamnar vi en betydligt mer filosofisk fråga: gör våldet filmen? Nej, såklart inte, men det finns absolut inga kreativa skäl för att dra ner på blodigheterna, enbart monetära. Att fullständigt skita i vitala delar av båda filmseriers DNA till förmån för högre inkomster är äckligare än någon chestburster i världen. 

I en underjordisk pyramid kan ingen höra dig skrika?

Vad mina barnögon såg: givetvis hade jag sett majoriteten av huvudvarelsernas filmer, men någon djuplodande analys hade jag knappast gett mig på. Det var tuffa monster med mycket blod, varken mer eller mindre. Därför ägnade jag inte heller många tankar åt Avp:s underjordiska pyramid som faktiskt försöker bära Alien-seriens klaustrofobiska fana in i 2000-talet.  

Vuxenblickens dom: trots en del vansinniga språng ifrån logikens värld så är settingen en riktigt bra idé. En isolerad, underjordisk pyramid som ändrar sin geometri var tioende minut är en schysst idé. Dessutom är scenografi och produktionsdesign riktigt kompetent utförd. AvP förlitar sig på fysiska miljöer framför plastig green-screen och resultatet blir en rätt snygg, klaustrofobisk miljö med snuskiga katakomber och miljarders klämrisker. Dock skarvas det ordentligt med hur lång tid tio minuter faktiskt är, men här ger jag ett frikort i filmlogikens godtyckliga namn.

En tillfällig vapenvila mellan Yautja och människa

Vad mina barnögon såg: här minns jag att hur mina barnsliga sinnen slog knut på sig själv av irritation. Likt en brunstig shetlandsponny slog jag bakut å det grövsta. Skulle en Yautja, den stolta och evigt blodtörstiga jägaren sluta fred och samarbeta med en människa och forma en perverterad superhjälte-duo? Nej, självklart inte. Människor är enbart byten, redo att malas ner till köttfärs, inte hälften av en dynamisk duo som spöar Alien-drottningar. Den här aspekten av AvP hatade jag innerligt. 

Vuxenblickens dom: fullt så provocerande känns inte den här aspekten idag. Snarare en ganska fräsch vinkel som i alla fall försöker bjuda två riktigt trötta filmserier på något nytt. Att en Predator bildar en tillfällig allians med vår protagonist Lex går kanske emot seriens etablerade regler, men inom filmens egen kontext jag tycker det utförs helt ok. En Yautja som erkänner en människa som en like, en dödlig vapendragare i kampen för respektives överlevnad, är kul!

Domen: håller "Alien vs Predator" idag?

Först och främst kan jag konstatera att AvP inte förtjänar sitt rent katastrofalt dåliga rykte. Faktum är att filmen stundtals är helt ok, andra stunder frustrerande. Anderson prioriterar praktiska effekter framför CGI och det ger resultat. Varelserna ser strålande ut och miljöerna likaså. Dock bemästrar inte Anderson sitt hantverk gällande spänning, utan famlar ofta bort den bollen genom att klippa bort från pulshöjande uppbyggnad till förmån för våra platta karaktärers dynamik. En del actionscener är dessutom obegripligt filmade, sannolikt för att dölja en del effekters tillkortakommanden. Men, för att återgå till frågan: håller AvP? Nja, och det har den nog aldrig heller gjort, men nog är bataljen mil bättre än sitt usla rykte och ännu uslare uppföljare. 

Här hittar du alla texter av Fredrik Edström på Filmtopp