Barndomsfavoriter – Ghostbusters 2 (1989)

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Ingen barndom är komplett utan Ghostbusters. Det är en av universums enkla, mest självklara sanningar och jag var inget undantag. Dock led jag av en liten egenhet: som barn älskade jag alltid uppföljaren, "Ghostbusters 2", lite mer än ettan. Givetvis stötte jag på patrull av mina likar som gärna hånade min egendomliga preferens. I dagens barndomsfavoriter har jag därför inget annat val än att återbesöka ett spökinfesterat New York tillsammans med Spökligan i Ghostbusters 2 från 1989. I registolen återvänder Ivan Reitman och gastjägarna består återigen av Dan Aykroyd, Bill Murray, Harold Ramis och Ernie Hudson.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Överlägsen första Ghostbusters

Vad mina barnögon såg: Ghostbusters 2 passade mina barnsliga sinnen bättre. Där originalet var lite för gotisk, obehaglig och vuxen brassade uppföljaren på med festligt slajm, vandrande frihetsgudinnor och sentimentala moralkakor. Uppföljaren kändes roligare på alla plan, men behöll ändå lite skräck i form av busen Vigo som både hänförde och avskräckte. Ghostbusters 2 var en vassare film helt enkelt, tyckte jag förr.

Vuxenblickens dom: Ghostbusters 2 är en kul uppföljare som inte förtjänar sitt dåliga rykte, men att den skulle vara bättre än första filmen vore ren dårskap att påstå. Uppföljaren begår nämligen en alldeles för vanligt förekommande synd: den upprepar sig. Spökjägarna är återigen underdogs, trots att ha räddat hela stan i förra filmen, och istället för en lismande och nitisk miljöinspektör som till varje pris vill sätta dit vår gastpatrull ser vi nu borgmästarens högra hand iklä sig den rollen. Mer av samma, helt enkelt. Bättre än originalet? Knappast. Fortfarande skoj? Jodå, absolut

Vigo - ärkeskurkarnas konung!

Vad mina barnögon såg: jisses Amalia vad skraj jag var för Vigo. Även om han huserade inuti en tavla så var hans närvaro ytterst kännbar och fick mitt skelett att skaka av obehag. Vigo lyckades pricka in en perfekt kompromiss mellan att kännas stöpt i fantasy-formen men samtidigt kännas realistisk - som att han faktiskt kunde skymta förbi i någon av alla mina historia-böcker från lågstadiet som en avlägsen granne till Vlad the Impaler. En karl som yttrar orden "Now is the season of Evil" är ingen lustigkurre, helt enkelt. 

Vuxenblickens dom: jodå, Vigo är fortfarande skoj, även om hans uppenbarelse nu är duktigt fånig. Med en rustning och peruk som får honom att se ut som en vilsen lajvare under medeltidsveckan och Max Von Sydows teatraliska stämma skapas en paradoxal figur som är såväl ruskigt töntig som cool. Visst, speciellt originell eller otäck är han verkligen inte längre men ibland är simpla skurkar det absolut bästa. Dock har jag mycket, mycket svårt att se sambandet mellan Vigo och slemfloden - det känns som att författarna hoppat över några sidor i sitt manus när den idén värktes fram. 

Slajm, slajm och mera slajm

Vad mina barnögon såg: jag tror jag talar för många kids när jag säger att ingenting var coolare än slajm och i Ghostbusters 2 bjöds vi på en hel flod med geggigt slem! En rosa-lila klick av nirvana för en oborstad unge som undertecknad. Lägg dessutom till att slajmet bar en förunderlig egenskap: det reagerade på känslor och kunde få rigida statyer att strosa runt på gatorna. Så fruktansvärt coolt!

Vuxenblickens dom: här tappar Ghostbusters 2 mig en smula. Visst, att Vigo är en fullblodsdåre som vill förinta världen, det må vara bekymmersamt men att ett underjordiskt slem har bildats under New Yorks gator för att folk har pissig attityd gentemot varandra? Nja. Här drunkar Ghostbusters 2 i ett försök att tillbedja en yngre publik och det blir, så här tjugo år senare, rätt töntigt.

Domen: håller Ghostbusters 2 idag?

"Ghostbusters 2" är en barnvänligare upprepning av den första filmen, men den är klart sevärd. Originalet är dock en betydligt mer lyckas cocktail av såväl barnvänlig skräck och komedi men än finns det liv efter döden i denna efterfäljare. Charmen mellan våra gastjägare är fortfarande intakt och lyckas ingjuta uppföljaren med liv, även om den trampar i originalets redan mustiga fotspår.

 VIDARE LÄSNING:

Alla Fredriks artiklar om sina barnfavoriter