Bardomsfavoriter – Håller Landet för längesedan idag?
Har Vasstand något bett kvar i käkarna? Idag analyseras Landet för längesedan.
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för den tecknade klassikern "Landet för längesedan".
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
Emotionell tortyr
Då: Landet för längesedan var nästintill omöjlig att ta sig igenom utan att fullständigt pulverisera mitt barnsliga, ömma psyke. I synnerhet scenen då Lillefot tar farväl av sin döende mor har lämnat variga sår och kalla kårar spred sig bara vid tanken på den rödögda antagonisten Vasstand.
Landet för längesedan var mer emotionellt slitsam att ta sig igenom än Lejonkungen och Bambi tillsammans och övrig Disney-konkurrens var rena barnleken i jämförelse.
LÄS VIDARE: Barndomsfavoriter - Teenage Mutant Ninja Turtles
Nu: Detta är en smula pinsamt att erkänna, men tårarna sprutade flertalet gånger även i vuxen ålder. Troligtvis var det nostalgin, med James Horners underbara soundtrack i spetsen, som totalt överrumplade mig. Regissören Don Bluth målar upp en uppfriskande fientlig värld för huvudpersonerna och resultatet spelar ofta episka solon på mina känslosträngar.
Dock är det svårt att avgöra om det är nostalgin eller filmskapandet som är att hylla för bragden, men faktum kvarstår att Landet för Längesedan även idag är att kvalificera som emotionell tortyr.
En lång, hisnande resa…
Då: Att ta sig an Landet för längesedan var sannerligen ett projekt. Ett åtagande som påbörjades vid soluppgång och som gick i hamn strax innan kvällsmat och jag var aldrig helt och hållet samma barn vid avslut som vid start.
Karaktärerna gick från spretiga ego-monster till en fullfjädrad, spretig familj och resan kändes ända in i märgen på mig som barn. Filmen var ett litet liv i miniatyr och jag hängav mig fullständigt åt varje liten utvecklingsfas på resan.
Nu: Nog för att tidsuppfattningen utvecklas från barn till vuxen men så här pass illa trodde jag inte att det var. Filmen är 69 minuter lång och känns märkligt avsnoppad vid ett flertal tillfällen. Huvudpersoner introduceras sent och filmen stressar vid ett flertal tillfällen igenom protagonisternas förhistoriska resa.
I synnerhet andra och tredje akten hade mått bra av mer kött på benen och skarpare utvecklingskurvor för både storyn och karaktärerna. Här skiljer sig mina barnsliga smaklökar mot mina vuxna å det grövsta.
En läbbig resa!
Då: Blodet i mina bleka barnådror frös regelbundet till is under en genomtittning av Landet för längesedan. Vasstand var en toppkonsument i det förhistoriska ekosystemet, som inte ville något hellre än att festa på våra förhistoriska kompisar. Han var fullkomligt vidrig, men samtidigt attraherande ond när han med sina genomskärande rödsprängda ögon såg rakt in i min prepubertala själ. Den skräckblandade förtjusningen personifierad.
Nu: Regissören Don Bluth målar upp en hänsynslös och fientlig värld för våra små krabater att överleva i. Svält, jordbävningar och vulkaner står i kö för att ha ihjäl huvudpersonerna. Vasstand ges ingen karaktärisering utan agerar skoningslöst rovdjur - som ett oundvikligt bokslut i naturens stora epos. Otroligt uppfriskande hos en antagonist i en barnfilm. Med mina vuxna ögon skulle jag kanske inte kalla äventyret otäckt men helt klart effektivt och realistiskt berättande.
Domen: Hur är Landet för längesedan idag?
