Avatars nypremiär – 17 tankar som väcktes under återtitten
Jag bombarderades av tankar under min återtitt av Avatar!
"Avatar" är tillbaka på vita duken och jag tog mig ett välbehövt återbesök i Pandoras djungel. Dock kunde inte hjärnan min sluta surra och jag känner mig nödgad att dela med mig av samtliga tankar i denna krönika!
1994 författade Hollywood-giganten James Cameron ett första utkast till vad som skulle bli Avatar. Manuskriptet var 80 sidor långt och tanken var att projektet skulle påbörjas direkt efter Titanic, med en planerad release 1999. Det visade sig emellertid omöjligt. Avatar var en högteknologisk best som krävde att tekniken skulle färdas några ljusår framåt i tiden. Först 2009 mötte vi pandora på våra biografer och James Cameron höll sin vana trogen och stöpte om en hel filmvärld.
Nu är filmen tillbaka på biografer under en begränsad tid och givetvis kunde jag inte hålla mig från att återigen besöka Pandoras flora och fauna. Undertecknad parkerade arslet troget i biofåtöljen redan på den ursprungliga premiären och då var jag förtrollad av Camerons epos. Nu är det återigen dags. Här följer 17 tankar som återtitten lyckades generera bland mina virriga hjärnceller:
1: Sam Worthingtons voice over
"Everything is backwards now, out there is the true world and in here is the dream". Att Avatar inte är en speciellt subtil film återkommer vi till, men voice overn kliver över alla övertydliga gränser. Berättandet sker redan via vloggar där Worthington får chansen att bokstavera samtliga av filmens teman för publiken, men voice-overn (som dessutom är duktigt klumpigt skriven), blir droppen som får den övertydliga bägaren att rinna över.
2: James Horner
Underbar kompositör och Avatar är inget undantag. Soundtracket är och förblir magnifikt.
3: Beundransvärt att Avatar inte mjölkats (ännu) mer
Min nyfikenhet på uppföljaren, The Way of The Water, tänds otaliga gånger under min återtitt. Jag slås av beundran att det faktiskt dröjt 13 (!) år innan vi får ta del av mer Pandora. Hollywood är vanligtvis inte sena på bollen att smida när järnet är varmt och Avatar var som bekant hetare än hetast. Trots det har vi sluppit märkliga prequels och spin-offs där varenda litet barr i Pandoras djungel ska skildras. Beundransvärt - världen är trots allt som gjord för world building
4: Klumpedunsdialog
Jäsiken vad Avatar börjar i uppförsbacke, något jag helt och hållet glömt bort. Inte nog med Worthingtons trötta voice over, dialogen är även den ordentligt risig - i synnerhet i filmens inledande halvtimme. Expositionstunga klumpedunsrepliker landar snett och är skrattretande övertydliga.
5: Fortfarande magisk facial capture
Jag var bombsäker på att Avatar skulle se ut som en fossilerad klump geggamoja i jämförelse med dagens effekttunga AAA-rullar, men jag hade lyckligtvis helt fel. Skådespelarnas prestation lyser fortfarande vrålstarkt genom datorernas uträkningar – här finns plats för stora känslor som förstärks av effekterna. Snart lutar jag mig återigen tillbaka och bara låter mig transporteras med Camerons animerade urinvånare hållandes i min hand.
6: Naturparadoxen
Cameron smyger inte med sin åsikt att vi människor tappat kontakten med moder jord. Märkligt nog känns Jake Sullys utforskande av Pandora som en genuint naturnära upplevelse - trots att naturen i detta fall består av ettor och nollor. Pandora tar fortfarande den barnsliga sidan av mitt sinne på en rejäl skogsutflykt
7: Blåa bröstvårtor: big no no!
Hollywoods märkliga censur är inget nytt, jag vet, men det är häpnadsväckande märkligt att det inte finns en enda Na'visk, kvinnlig bröstvårta i syne medan karlarna kan gå och flexa pecsen utan att behöva skyla sig? Inte ens blåa, enorma utomjordingar undkommer denna mycket märkliga sexualisering.
8: "I ain't got time to breathe"
Stephen Langs antagonist är så komiskt jävla benhård att han springer ut utan syremask när hjältarna flyr sin fångenskap. Otroligt hård, otroligt skoj.
9: Michelle Rodriguez...
Förlåt, men ibland kommer ens personliga bias mellan vad som är objektivt betraktningsbart och vad som är subjektiva upplevelser. Så är det med mig och skådespelaren Michelle Rodriguez. Av någon oförklarlig anledning står jag inte ut med människan. Jag tror inte det går att finna en mer påklistrat tuff aktör, helt befriad från karisma och pondus. Jag vet, jag är elak nu och är antagligen en kränkt snubbe, men jag fixar henne inte.
10: Neytiri = MVP
För varje milliliter galla jag kräks över Rodriguez vill jag lyfta Zoe Saldanas prestation som Neytiri. Vilken genuint ball och fullfjädrad karaktär det är. Ett enormt pathos, gigantisk värdighet, men samtidigt en älskvärd bräcklighet. Neytiri är Avatars MVP (most valuable player).
11: Skurkarna är de skurkigaste skurkarna som någonsin skurkat
Avatars bad guys ges noll och nada karaktärisering och fungerar främst som plakat med Camerons budskap målat på med blodröda versaler. Skurkarna är komiskt onda. Vi snackar "dricka morgonkaffet medan jag mördar kvinnor och barn med napalm"-onda. Med Avatar är Cameron lika subtil som en pungspark och ofta blir det komiskt.
12: Magiska flygsekvenser
Avatar är som allra vassast när berättandet sker visuellt och det är Jakes mandomsprov ett kännbart exempel på. Sekvensen lyckas frammana det där nostalgiska pirret i magen från barndomens biobesök. Det är alldeles enastående vackert att återigen dricka ur barndomens sprudlande fontän.
13: Jakes resa känns!
Trots att storyn tryggt följer mallen lyckas Jake Sullys resa slå an på mina känslosträngar. Vi i publiken blir lika förälskade i Na'vi-folket som Jake själv och mot slutet så finns det inga som helst tvivel om vilken sida vi står på.
14: Lustigt att jordliga stereotyper frodas på andra planeter
Min käre redaktör Eric har ofta gjort sig lustig över Star Wars: Rouge Ones märkliga stereotyper och det är lätt att applicera det tänkandet på Avatar. Cameron smyger INTE med att det är amerikas urinvånare han porträtterar med våra blåa aliens – komplett med krigsmålningar, ett spirituellt förhållande till moder jord och pilbågar som vassaste delen av sin arsenal. Som sagt, Avatar är inte en komplex film. Gör det något? Nej, typ inte.
15: Mysig kärlekshistoria
Jag gillar verkligen kärleken i Avatar, mycket tack vare att våra huvudroller säljer den med bravur. En klassisk Hollywood-romans, inklusive sorg, svek och allt annat som gör kärlekslivet så härligt komplicerat.
16: Tredje akten känns!
En stor, glad överraskning: en effekttung hollywood-dänga med en emotionell tredje akt. Jag var inställd på meningslösa explosioner och den där naggande känslan av att inget egentligen står på spel. Inte i Avatar – bärande roller möter faktiskt sina öden och finalen känns som en slägga mot mitt bräckliga psyke.
17: Ett tvättäkta bioäventyr!
Jag lovar, Disney betalar mig inte en krona för att yppa detta. Saken är den att all PR stämmer: Avatar är en tvättäkta biofilm och är tänkt att avnjutas med en absurt stor popcorn i skrevhöjd.
Avslutningsvis...
Som ni kunnat läsa er till blev återbesöket en blandning av högt och lågt. Avatar är en komiskt endimensionell upplevelse där tittaren till varje pris inte ska behöva tolka minsta lilla av filmens skeenden. Gör detta något? Nja. Magin hos Avatar ligger i den tekniska bedriften som bjuder på långt mer än att bara generera snygga effekter. Cameron lyckas, fortfarande, transportera mig till en annan plats med Avatar och lyckas faktiskt trollbinda på ett sätt jag inte minns på den här sidan barndomen. Jag är, trots en del rejäla brister, mycket nöjd med återtitten.