Arnold Schwarzenegger – Hur blev han världens största filmstjärna?

Arnold Alois Schwarzenegger föddes 1947 i Thal i Österrike. När han var femton år gammal upptäckte han bodybuilding. Han kom att bli en av tidernas mest framgångsrika bodybuilders. Han har bland annat vunnit Mr. Universe fem gånger och Mr. Olympia sju gånger. Hans framgångar förde honom så småningom till USA där han snart bestämde sig för att bli skådespelare.

Han mötte ett antal utmaningar i sin jakt på roller. Han fick veta att hans namn var alldeles för långt och att hans kropp var ”konstig”. Det största problemet var att han hade en kraftig österrikisk brytning. Men skam den som ger sig! Han fick sin första stora roll 1970, då han spelade titelrollen i Herkules i New York. Han gick då under namnet Arnold Strong. Problemet med den kraftiga brytningen löstes genom att dubba honom.

Schwarzenegger fortsatte kämpa på i småroller under 70-talet. Hans första egentliga genombrott fick han 1982 då han spelade titelrollen i Conan Barbaren. I denna roll hade han nytta av sin muskulösa fysik, då han ju trots allt spelade en nästan övermänskligt stark krigare. Idag är Conan Barbaren en modern klassiker.

Det stora genombrottet kom två år senare, när han spelade en mördarrobot från framtiden i "The Terminator". Denna roll blev startskottet för en mycket framgångsrik karriär. Under sena 80-talet och tidiga 90-talet var han den största actionstjärnan i världen. Han spelade huvudrollen i filmer som Commando, Rovdjuret och Total Recall. 1991 repriserade han rollen som mördarroboten i Terminator 2 – Domedagen. De tidigare ”problemen”, det vill säga hans ”konstiga” kropp och hans kraftiga brytning, var plötsligt hans styrkor.

Om vi ska vara riktigt ärliga, är det inte som att Arnie är en storslagen skådespelare. För några år sedan var den tvåfaldigt Oscarsbelönade skådespelaren Emma Thompson gäst i The Graham Norton Show. Norton ställde, på sitt käcka sätt, en fråga om hur det var att spela mot Schwarzenegger i Junior, om han hade någon talang för skådespeleri. Thompson svar var ”Gud, nej!”. Sedan lade hon till att Schwarzenegger var fullt medveten om att han inte var en vidare bra skådespelare.

Så hur kommer det sig egentligen att en bodybuilder med ett svåruttalat namn, en kraftig österrikisk brytning och inte vidare mycket till skådespelartalang blev världens största filmstjärna?

Det är det jag ska försöka ge lite klarhet i här.

Musklerna

Det var länge sedan jag läste filmvetenskap, så jag var tvungen att göra en googlesökning för att friska upp minnet om hur det kommer sig att 80-talet var ett decennium då det var muskulösa män som dominerade på film. Det första resultatet var ett utdrag från en uppsats skriven av M.D. Kibby, en doktorand i filosofi på Western Sydney University.

Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer. I stort kan det sammanfattas som att mycket kom att förändras på de sociala, ekonomiska och kulturella planen under 70-talet. Den typiskt patriarkala rollen hotades när mannens auktoritet i hemmet minskade, kvinnor började arbeta i större utsträckning och kvinnor, homosexuella och minoritetsgrupper gjorde framsteg ifråga om sina rättigheter. Lite förenklat innebar detta att den vita mannens privilegium hotades. Den överdrivet muskulösa vita mannen som bekämpar ett stort antal fiender var en reaktion på detta.

Det är därför de största filmstjärnorna under 80-talet och tidigt 90-tal var muskulösa vita män, som Sylvester Stallone, Dolph Lundgren och Jean-Claude van Damme. Den största av dem alla var dock Arnold Schwarzenegger, både bildligt och bokstavligt talat.

I "Commando" och "Rovdjuret" får vi se honom visa upp sin imponerande fysik, när han tar sig an sina fiender barbröstad. Första gången vi får se honom i Commando bär han på ett träd. I Rovdjuret lyfter han bakänden av en bil. I slutet av samma film tar han sig an en två meter lång utomjording i handgemäng. I The Running Man tar han sig an andra (nästan lika) stora män.

Folk som upptäcker dessa filmer idag kanske tycker det är lite fånigt med alla dessa muskler. Och, ja, det kanske det är. Jag har dock svårt att förneka att det är oerhört underhållande att se den extremt muskulösa österrikaren ge skurkarna vad de förtjänar (och lite till).

Oneliners

”Quite Frankly, my dear, I don’t give a damn.”
- Borta med vinden

”Nobody puts baby in a corner.”
- Dirty Dancing

”Why so serious?”
- The Dark Knight

Det finns många minnesvärda citat från filmer. Ofta, som i ovanstående citat, säger citatet ifråga en hel del om karaktären som säger det och/eller om filmen som helhet.

Av någon anledning blev Arnold Schwarzenegger lika känd för sina oneliners som för sin imponerande fysik och filmernas actionsekvenser. Det hela började i The Terminator. Efter att ha plåstrat om såren på sin organiska vävnad (=huden som omger robotens skelett) och beväpnad till sina ståltänder går han in på en polisstation och ber om att få träffa Sarah Connor (Linda Hamilton), kvinnan han skickats tillbaka i tiden för att mörda. När det står klart att han inte kommer bli insläppt, lämnar han polisstationen. När han kommer tillbaka kör han in en bil rakt in i polisstationen. Sedan dödar han alla poliser som kommer i hans väg. Den replik Schwarzenegger levererar innan han lämnar polisstationen för att hämta bilen har blivit ett av filmhistoriens mest kända citat:

”I’ll be back.”

Detta skulle bli den första av många oneliners. Jag skulle vilja påstå att ingen annan oneliner han levererade kan mäta sig med den där första. För det är vad som händer när han kommer tillbaka som gör den enkla repliken till ett minnesvärt citat.

Schwarzenegger hade en oerhörd talang för att leverera oneliners. Det spelar ingen roll att han för det mesta var ganska träig när han skulle leverera repliker; så länge onelinern satt var folk mer än nöjda. Till skillnad från andra filmcitat, sa de flesta av hans oneliners inte så mycket om varken karaktären eller filmen. För det mesta var det fåniga ordlekar.

I True Lies hänger en skurk på en missil, som sitter på det flygplan som Arnie flyger. Repliken innan han avfyrar missilen var då:

"You’re fired!”

I Total Recall försöker en skurk döda Schwarzenegger och hans tjej med en tunnelborrningsmaskin. Arnie lyckas dock komma runt maskinen, beväpnad med en stor borr. Han borrar genom maskinen och in till hytten där skurken sitter. Skurken genomborras av borren och skriker. Repliken Schwarzenegger levererar är självklar:

”Screw you!”

När Schwarzenegger var som störst och bäst blev nästan varenda replik ett minnesvärt citat. Rovdjuret har nog flest:

”Dillon, you son of a bitch!” (följt av tidernas manligaste handskakning)

”Stick around” (efter att ha kastat en kniv i en skurk, som fastnar i en dörr)

”If it bleeds, we can kill it.” (ja, det stämmer ju troligtvis!)

”You’re one ugly motherfucker” (kommentar på utomjordingens utseende)

”Get to the choppa!” (av någon anledning det mest kända citatet från filmen)

Jag kan inte förklara hur det kommer sig att Schwarzenegger har så många välkända oneliners. Jag vet bara att jag blir glad varenda gång jag hör dem.

Action

Biopubliken har egentligen inte förändrats så mycket sedan filmens födelse. Vi har alltid gått på bio för att bjudas på spektakel. Det ska gärna kännas i alla fall lite verkligt, även om det vi ser är rätt långt från verkligheten. Hajarna får gärna vara större och glupskare än vad de är i verkligheten. Folk får gärna spontant börja sjunga och dansa på gatan, utan någon som helst förklaring till varför de alla är synkroniserade eller vart fan musiken kommer ifrån.

Och en extremt muskulös man får gärna ta sig an hundra fiender med ett vapen som aldrig får slut på ammunition, överhettas eller missar. Schwarzenegger sålde detta koncept gång på gång. Första gången han verkligen gjorde det var i The Terminator. Reese (Michael Biehn) förklarar tidigt i filmen att maskinen som Schwarzenegger spelar inte känner medlidande eller smärta och inte kan stoppas. Men Sarah Connor borde vara säker på en fullt bemannad polisstation. Eller? Tydligen inte. Maskinen dödar alla poliser som kommer i hans väg utan att saktas ner märkbart av alla kulor som träffar honom. Det är under denna scen som Schwarzenegger för första gången sålde in sig som ostoppbar hos biopubliken.

Och han gjorde det sedan varje gång vi såg honom. Det spelar ingen roll att han inte spelade en maskin i alla sina filmer. För det var skådespelaren, Arnold Schwarzenegger, som förkroppsligade den där ostoppbarheten, inte karaktärerna han spelade.

I "Commando" stormar han en byggnad som försvaras av en sisådär hundra män. De skjuter alla mot honom med automatvapen medan han springer över en gräsmatta. De träffar aldrig. Han träffar alltid. I Rovdjuret får han hjälp av ett halvt dussin elitsoldater för att döda något färre män. Men han tar igen detta på slutet när han möter utomjordingen man mot ehhh… krabbkäft.

Han behöver inte ens spela en soldat för att vara ”trovärdig”. I The Running Man spelar han en helikopterpilot som av någon anledning kan bekämpa andra stora män, beväpnade med allt från hockeyklubbor och motorsågar till eldkastare. I Total Recall spelar han en byggnadsarbetare som kan slå samman skallar, skjuta pricksäkert med en pistol och lyckas undkomma hårdingen Michael Ironside gång på gång. Visserligen ska det föreställa att han egentligen är en spion med minnesförlust, men vi får ingen förklaring till varför han kan slåss men inte kommer ihåg sitt eget namn.

I "Terminator 2 – Domedagen" återvände Schwarzenegger som den ostoppbara maskinen. Här tar han sig åter an ett stort antal poliser. Trots att han är omringad med två inte alls lika stryktåliga människor att skydda, lyckas han med konststycket att bekämpa poliserna utan att döda någon och att fly med tidigare nämnda sköra människor. Dessutom får vi äntligen se Arnie använda en minigun (sitter vanligtvis på helikoptrar)!

En stjärna av sin tid

Jag hoppas jag gett lite klarhet i frågan om vad grejen med Arnold Schwarzenegger var. Jag tror att ni som är lite yngre kanske inte kommer fatta grejen med filmerna om ni skulle se dem nu. De var filmer som var konkurrenskraftiga på sin tid. Idag känns många av dem nog lite fåniga och överdrivna. Och det är okej att tycka det.

Men nu kanske ni förstår varför vi som är lite äldre älskar filmerna med den där muskulösa österrikaren så mycket.

Vad tycker ni om filmerna med Arnie?

Håller de än?

Eller är han överskattad?

Kommentera gärna på Facebook.