Andreas hyllar James Cameron

James Cameron kommer inte ut med nya filmer särskilt ofta. Men när de väl kommer sopar de nästan alltid mattan med alla andra filmer som går på bio samtidigt. Terminator 2: Domedagen, Titanic och Avatar slog alla rekord när det kommer till budget för en film för att sedan slå rekord i intäkter. Bland de fyra mest inkomstbringande filmerna genom tiderna är det bara Avengers: Endgame som inte är regisserad av Cameron. Det hela blir ännu mer imponerande om vi har i åtanke att Avengers: Endgame var den 22:a filmen i MCU medan både Titanic och Avatar var originalprojekt.

Jag vet att Marvel-fans kan vara väldigt beskyddande när det kommer till MCU, så tillåt mig vara tydlig med vad jag menar: Jag menar, självklart, att jag tycker att James Cameron gör filmer som är mycket bättre än något som finns i MCU.

(Jag tar gärna emot mothugg i kommentarerna på Facebook. Bara så att ni vet.)

Den lite mer intressanta frågan i sammanhanget är kanske hur det kommer sig att James Camerons filmer har blivit så framgångsrika.

Jag skulle vilja påstå att det är en kombination av hans ambition att alltid presentera något nytt för publiken och hans talang som berättare. I den här krönikan kommer jag göra en djupdykning i hans filmografi.

SPOILERVARNING: Den här krönikan innehåller spoilers. Jag kommer hålla mig till att skriva om en film i taget, så om ni missat någon film ni är intresserade av att se, kan ni bara hoppa över den och gå vidare till nästa film.

Regissören till en uppföljare om pirayor hade en mardröm

James Cameron (f. 1954) läste ungefär ett år på högskolan innan han hoppade av och istället försörjde sig som bland annat vaktmästare och lastbilschaufför. Det var under denna tid, det tidiga 70-talet, som hans faktiska utbildning började. Han intresserade sig mycket för specialeffekter, som på den tiden handlade till stor del om praktiska effekter, men det Cameron intresserade sig mest för var tekniska aspekter som kunde genomföras med hjälp av speciella linser, kameror och liknande.

Med andra ord intresserade han sig för det som i dag kallas visuella effekter, vilket nu för tiden handlar mycket om CGI.

Det var efter att ha sett "Stjärnornas krig", och vad som kunde göras med modern filmteknik, som Cameron bestämde sig för att ge sig in i filmbranschen helhjärtat. Efter bara några år fick den relativt oerfarne unge Cameron möjligheten att regissera Piranha II: The Spawning, som kom ut 1981. Det är lätt den minst kända av alla Camerons filmer. Jag har inte sett den och har inget större intresse av att se den heller, om jag ska vara ärlig.

Det finns dock en anekdot från inspelningen av denna film som skulle komma att forma filmbranschen på olika sätt.

Camerons första försök som regissör gick inte vidare bra, då han fick sparken från projektet. Han hoppades ändå att han i alla fall skulle kunna vara delaktig i efterarbetet av filmen, som ägde rum i Rom. När han väl kom dit insjuknade han och fick hög feber.

I sin feberyra hade en fruktansvärd mardröm; ett metallskelett reste sig ur eldslågor och släpade sig fram över golvet med köksknivar i händerna. När Cameron vaknade, kallsvettig, började han genast rita vad han hade sett. Det hela utmynnade så småningom i hans andra film, The Terminator.

The Terminator – en skräckinjagande replik

Till skillnad från hans senare filmer, var The Terminator en independentfilm med relativt låg budget. Faktum var att budgeten var så pass låg att Cameron valde att spela in större delen av filmen under nätter, så att han kunde ägna sig åt ”guerilla filmmaking”, alltså att spela in utan tillstånd.

På pappret låter filmen inte alls bra: En mördarrobot från framtiden, spelad av österrikisk bodybuilder, vars kraftiga brytning var värre än stavningen på namnet han insisterade på att använda (Arnold Schwarzenegger), har rest tillbaka i tiden för att mörda mamman (Linda Hamilton) till mänsklighetens frälsares innan hon blir gravid med sagda frälsare. Den enda som kan rädda henne är en soldat (Michael Biehn) från framtiden.

Det här hade kunnat bli hur kasst som helst. Istället blev det en av 80-talets bästa filmer, i mitt tycke. Hur fan gjorde han egentligen?

"The Terminator" låter som en science fiction-film, men egentligen är det en skräckfilm. Tekniken började göra allt större framsteg i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Folk har alltid varit lite rädda för teknik. Denna rädsla baserar sig på olika saker. Somliga är rädda att förlora sina jobb och därmed sin relevans. Andra är rädda för att de inte ska klara sig i samhället för att de inte förstår tekniken.

James Cameron baserade dock skräcken i The Terminator på den väldigt påtagliga rädslan för vad som händer om tekniken utvecklas på ett sådant sätt att den vänder sig mot oss. I en flashback får vi ser hur hemsk framtiden är. Människor är i konstant krig mot en iskall fiende som vill utrota hela mänskligheten. Arnold Schwarzenegger är kanske en stel skådespelare, men i The Terminator får han det att funka felfritt. Kyle Reese, soldaten från framtiden beskriver honom utmärkt:

– It can’t be bargained with. It can’t be reasoned with. It doesn’t feel pity, or remorse, or fear. And it absolutely will not stop… ever, until you are dead!

[Du kan inte köpslå med den. Du kan inte resonera med den. Den känner inte medlidande, eller ånger, eller rädsla. Och den kommer absolut inte sluta… någonsin, förrän du är död.]

(min övers.).

Maskinen från framtiden är en T-800, som består av ett metallskelett, vilket betyder att det är väldigt svårt att stoppa maskinen, trots att den har ett mänskligt utseende. Vi får se precis hur skräckinjagande kombinationen av ett skottsäkert chassi och obeveklig beslutsamhet är i en av filmens nyckelscener. Denna scen är numera legendarisk, då det var första gången Schwarzenegger levererade repliken ”I’ll be back”.

Det har alltid stört mig lite att gamle Arnie tog denna replik och använde den i andra filmer. För det är bara i The Terminator som repliken får rätt innebörd.

Det börjar med att maskinen kommer in på en polisstation, där vi vet att Sarah Connor, maskinens måltavla befinner sig. Maskinen frågar polisen i receptionen om han kan få träffa Sarah, men blir nekad. Han beskådar sedan skyddsbåset kring receptionen, levererar sin replik och lämnar polisstationen.

Det är hur han kommer tillbaka och vad han gör när kommer tillbaka som ger repliken en oerhörd effekt. Maskinen kör in en bil rakt genom dörrarna på en polisstation och krossar både receptionen och polisen som sitter i den. Sedan kliver maskinen ur bilen och mördar alla som kommer i hans väg.

Det här har kopierats ett antal gånger; en ensam och oerhört mäktig person fullkomligt massakrerar motståndet. Det finns ett antal anledningar till att det funkar så bra i The Terminator. För det första är polisstationen full av beväpnade poliser. Det kanske är svårt för en ensam soldat att ta sig an maskinen, men ett 30-tal poliser borde väl få honom att vänta på ett bättre tillfälle? Denna fråga ges ytterligare relevans om vi har i åtanke att maskinen flydde efter att ha krockat med en vägg och flugit ut genom fönstret, när polisen grep Reese och ”räddade” Sarah.

För det andra visste vi redan att maskinen är svår att stoppa och är oerhört fokuserad på sitt mål. Men vi visste inte exakt hur fokuserad han var. När han kliver ur den där bilen med ett maskingevär i ena handen och ett hagelgevär i den andra inser vi precis hur jävla farlig han är.

Filmen upplösning är inte riktigt imponerande, men det spelar inte så stor roll. För vid det laget sitter vi som på nålar när den där jävla österrikaren på MC dyker upp.

Aliens – en ny sorts uppföljare

Det första filmprojektet Cameron tog sig an efter genombrottet med "The Terminator" var att regissera uppföljaren till en annan regissörs succéfilm. Alien var en ny sorts skräckfilm, som, likt vad Cameron gjorde med The Terminator, blandade science fiction med skräck. De flesta uppföljare brukar göras enligt principen att göra samma sak igen, men bre på med extra allt.

Cameron valde dock att ta uppföljaren, "Aliens", i en ny riktning. Han backade lite från skräckgenren och gjorde sin uppföljare till en annan sorts film. Aliens är en kreativ blandning av skräck, action och krigsfilm, där ett gäng marinsoldater skickas till en planet som tagit över av en hel hord av de elaka utomjordingarna.

Spänningen blir nagelbitande när Cameron tränger in hjältarna i hörn efter hörn, jagade av utomjordingarna.

Sigourney Weavers status som actionhjältinna cementerades i och med den här filmen. Hon lyckades besegra monstret i första filmen på ett sätt som påminner mer om "The Final Girl" i en skräckfilm än en actionhjältinna. I Aliens tar hon upp kampen mot monstren och visar var skåpet ska stå. Alltför många kvinnliga hjältar tillskrivs ”manliga” egenskaper för att bli mer ”trovärdiga”. Ripley är ett undantag. Hennes hjältemod är grundat i moderskänslor, som är något av det mest kvinnliga som finns, om du frågar mig.

Och ifall ni undrar är det långt mer tillfredsställande att se morsan ge skurkarna spö än när det är exempelvis Vin Diesel som gör det.

Sedan har Cameron gjort ett finfint jobb med bikaraktärerna. Cameron är en auteur, och ett utmärkande drag för många auteurer är att de ofta jobbar med samma skådespelare. Så här får vi återigen se Michael Biehn i en av de viktiga rollerna. Vasquez är en mer typiskt stereotypisk kvinnlig hjältefigur med maskulina drag, men Cameron får det att funka tack vare lite komik:

Hudson: Hey, Vasquez, have you ever been mistaken for a man?

[Hudson: Hej, Vasquez, har du någonsin blivit misstagen för en man?]

Vasquez: No, have you?

[Vasquez: Nej, har du?]

(min övers.)

Den numera avlidne Bill Paxton spelade rollen som Hudson, som skrevs in i filmhistorien när han improviserade repliken:

– Game over, man!

Ett par mindre kända filmer

Innan jag går vidare med djupdykningen i Camerons filmografi vill jag snabbt nämna två av hans mindre kända filmer.

"The Abyss" kan beskrivas som "Närkontakt av tredje graden" fast under vattenytan. Det är en filosofisk film som även kan liknas lite vid Interstellar. Under denna produktion utvecklade Cameron även ny teknik, vilket skulle bli genomgående för många av hans kommande projekt. The Abyss gjorde hyfsat ifrån sig på bio, men är i sammanhanget den av Camerons filmer som aldrig fann en större publik.

"True Lies" sticker ut en hel del i James Camerons filmografi av det enkla faktum att det är regelrätt actionkomedi, som egentligen inte skiljer sig vidare mycket från andra actionkomedier, utöver att den får islamistiskt terrorism att kännas kul. I den här filmen utnyttjade han andra akten till en separat berättelse, ett grepp han använde i många av sina andra filmer.

Terminator 2: Domedagen – starkare tema i uppföljaren

Premissen i "Terminator 2: Domedagen" är från början densamma som i den första filmen, med ett par modifikationer. De onda maskinerna har återigen skickat en mördarrobot för att döda mänsklighetens framtida ledare. Även denna gången skickar motståndsrörelsen en beskyddare, som den här gången består av en omprogrammerad T-800 av model 101 (Arnold Schwarzenegger igen).

Till skillnad från första filmen, var "T2" en väldigt påkostad film. Faktum är att det då var tidernas mest påkostade film. Och det syns. En stor del av budgeten har lagts på att animera skurken, T-1000, som består av flytande metall.

Cameron går dock inte vilse i sin egen ambition utan använder tekniken för att ge oss ytterligare en skräckinjagande fiende. Robert Patrick är iskall i rollen som mördarroboten och känns som en smidig motpunkt till Arnies tunga metallskelett.

Nu blir det lite överkurs i filmvetenskap. De flesta filmvetare som läser dramaturgi får lära sig principerna om dramaturgi som lades fram i Screenplay av Syd Field. Principerna är enkla: en film ska ha tre akter, som består av en presentation, en konfliktfördjupning och en konfliktförlösning. En film ska även ha en protagonist (hjälte/huvudperson), som har ett mål hen ska nå. Detta är principer som används för att skriva och bedöma manus i Hollywood. Det betyder ju dock inte att det inte finns andra sätt att göra det hela på.

Personligen föredrar jag Kristin Thompsons teori, som bygger på att en films andra akt kan delas in i två delar och att en film kan ha flera protagonister, som antingen är parallella eller har olika mål, och helst ska ha minst två mål.

Jag vet inte riktigt hur Cameron arbetade med strukturen i "T2", men det är ett bra exempel på en film som skiljer sig från mängden i sitt berättande. Efter att ha presenterat oss för alla karaktärerna i första akten, där det återigen verkar handla om en kamp mellan två krigare från framtiden, tar Cameron filmen i en annan riktning under filmens andra akt. Här fokuserar han på relationen mellan framtidens ledare (Edward Furlong), hans mamma (Linda Hamilton) och mördarroboten som har uppdraget att beskydda dem.

Precis som i första filmen, är ett av huvudmålen för denna grupp protagonister att sätta stopp för eller fly från maskinernas utsände lönnmördare. Under andra akten modifieras detta mål till att sätta stopp för alla maskiner. De olika protagonisterna har även individuella mål. Sarah behöver hitta ett sätt tro på framtiden igen. John letar efter en fadersfigur. T-800 behöver lära sig förstå mänskliga känslor bättre.

Filmens första akt är actionpackad. Den andra akten fokuserar mer på karaktärsfördjupning. I tredje akten exploderar filmen i ett antal imponerande actionsekvenser, som bland annat involverar ett trettiotal poliser, en minigun och en helikopter som flyger under broar. Mot filmens slut når alla karaktärerna sina individuella mål. John älskar T-800 som en far. Arnie har många fåniga oneliners som har blivit legendariska. Jag älskar dem allihop. I slutet av T2 levererar han dock sin bästa replik, som visar att maskinen förstår mänskliga känslor:

– I know now why you cry. But it is something I can never do.

[Jag förstår nu varför ni gråter. Men det är något jag aldrig kan göra.]

(min övers.)

Sarah får, i sin tur, tillbaka sin framtidstro:

– The unknown future rolls toward us. I face it, for the first time, with a sense of hope. Because if a machine, a Terminator, can learn the value of human life, maybe we can too.

[Den okända framtiden rullar mot oss. Jag möter den, för första gången, med en känsla av hopp. För om en maskin, en terminator, kan lära sig värdet av mänskligt liv, kanske vi också kan göra det.]

(min övers.)

Titanic – katastroffilmen som blev tidernas största succé

Så efter att ha gjort ett antal filmer i science fiction-genren bestämde sig Cameron för att göra… en kostymfilm?!

"Titanic" är alltså en filmatisering av skeppet Titanics första och sista resa. Det är en kostymfilm och katastroffilm som med råge spräckte Camerons förra rekord gällande budget. Det här borde aldrig ha gått vägen. Den här filmen borde ha floppat så hårt på bio att Camerons nästa erbjudande skulle handla om en tandkrämsreklam.

Istället blev "Titanic" tidernas största kassasuccé och vann senare även 11 Oscars, vilket endast Sagan om konungens återkomst har kunnat tangera. Det finns de som menar att filmen är överskattad. När folk ska gnälla på Titanic pratar de ofta om den fåniga och melodramatiska romansen, skådespelarnas löjligt 90-talsaktiva frisyrer och det faktum att Jack hade kunnat få plats på den där jävla dörren.

Jag tycker "Titanic" är ett klockrent mästerverk.

Kostym, scenografi, fotot och musiken skapar en atmosfär som känns oerhört rik. Cameron skapar en geografi som vi blir väldigt bekanta med under filmens första timme. Han visar sann fingertoppskänsla när han tar oss med in i varenda vrå på det stora skeppet. Det känns som att vi är där, som att vi kan känna vinden i ansiktet och känna lukten av nytorkad färg.

När olyckan sedan är framme har vi därför en väldigt bra känsla för var karaktärerna är, vilket inte alltid är det lättaste när det kommer till komplicerade miljöer som bokstavligt vänds upp och ner.

Ja, kärlekshistorien mellan Jack (Leonardo Di Caprio) och Rose (Kate Winslet) är en smula melodramatisk, men jag bryr mig inte. Det är våra karaktärer. Vi kan inte låta bli att ryckas med när de kämpar, inte bara för sina liv, utan även för sin kärlek. Och det gör att jag sitter som på nålar under filmens sista timme. Sedan gråter jag som ett barn när Jack och Rose återförenas efter döden och Celine Dions ledmotiv rullar igång över eftertexterna.

Avatar – Dansar med smurfar

Det passerade tolv år mellan "Titanic" och Camerons nästa film, "Avatar". Den här filmen innehåller allt vi kan förvänta oss av en mer erfaren Cameron. Filmen hade en massiv budget (rekord igen) och använde ny teknik och visades dessutom med en ny 3D-teknik. Filmens handling är i princip hämtad från Dansar med vargar, vilket gjorde att filmen skämtsamt kallades för Dansar med smurfar, då utomjordingarna i filmen är blå.

Precis som "T2", avviker den andra akten från den första aktens utstakade väg. Mittenakten i denna film är i princip bara worldbulding, där vi presenteras för hur det är att leva som en så kallad na’vi. I sista akten är vår hjälte på infödingarnas sida och kämpar med dem mot de ockuperande människorna.

Jag skulle vilja påstå att "Avatar" är den svagaste av alla Camerons filmer.

Det känns lite som att han tappade bort sig i tekniken och sin worldbuilding så till den milda grad att han glömde bort att skriva ett manus som kunde mäta sig med hans tidigare filmer. Men visst är det en underhållande film!

Avatar: The Way of Water – en uppföljare i sann Cameron-anda

Det tog Cameron ytterligare 13 år att få ut den första uppföljaren till "Avatar". Ärligt talat tyckte jag att den första filmen var lite mellanmjölkig och såg inte fram emot uppföljarna särskilt mycket. Sedan såg jag Avatar: The Way of Water på bio och blev positivt överraskad.

Första akten är i princip en upprepning av första filmen; människorna vill åt något som infödingarna inte vill ge dem, så ett krig uppstår. Jake (Sam Worthington) och Neytiri (Zoe Saldana) har nu barn och tvingas fly till vattenfolkets by.

Hela andra akten är i princip worldbuilding… igen. I början var jag lite uttråkad när de blå figurerna simmade runt under ytan. Men snart går det inte att förneka att Cameron har lyckats skapa en känsla av harmoni under vattenytan. Det är nästan lite så att jag vill sjunga Havet är djupt (nere på botten, här är det toppen, lyssna och njut!).

Den här gången utmynnar det hela också i att allt det som vi får veta är viktigt i andra akten, används för att föra handlingen framåt under tredje akten. Avatar: The Way of Water liknar alltså T2 i den aspekten.

Cameron har också gjort något som gör att "Avatar: The Way of Water" inte blir en upprepning av första filmen; i uppföljaren är det Jakes och Neytiris barn som är huvudkaraktärerna. Detta gör att filmen får en helt annan ton, eftersom tonåringarnas tafatthet och naivitet gör det lätt att älska dem samtidigt som vi förlåter dem för misstagen de begår. Det var länge sedan jag såg fram emot en uppföljare, kan jag säga, men nu vill jag hemskt gärna veta hur det kommer gå för familjen Sully.

"Avatar: The Way of Water" Oscarsnominerades i fyra kategorier, inklusive för bästa regissör. Nu tror inte jag att Akademin kommer belöna en science fiction-film med en Oscar för bästa regi. Särskilt inte som att jag inte tror att de uppskattar Camerons innovativa berättande lika mycket som jag gör. Men jag kommer ändå hålla tummarna för Cameron.

Och om han förlorar kan han torka sina tårar med tusendollarsedlar.

Mer läsning:

• Andreas hyllar Kate Winslet
• Andreas gnäller på regissörer