Andreas hyllar Kate Winslet
Winslet är en mästare på personkemi
Oscarsbelönade Kate Winslet har varit en av filmbranschens mest respekterade skådespelare i 25 år nu. Det är inte svårt att förstå varför, då hon inte bara är en sjuhelsikes skådespelare utan även kan lyfta en hel film genom den personkemi hon skapar.
De duktigaste skådespelarna i världen är inte alla duktiga på exakt samma sätt; de har olika styrkor. Meryl Streep är till exempel en kameleont, som har ett oerhört skarpt sinne för hur olika karaktärer rör sig, pratar och beter sig. Resultatet är alltid en prestation som slår mycket annat. Woody Harrelson är en skådespelare som alltid är ungefär likadan. Han är sarkastisk och/eller lite knasig. Det är lite häpnadsväckande hur han kan få det att funka i allt från blytunga True Detective till den charmiga komedin The Edge of Seventeen och till och med 2012, som är mer film-katastrof än katastrof-film.
Kate Winslet, som det ska handla om i denna krönika, har en förmåga att skapa personkemi mellan sin karaktär och karaktärerna i hennes omgivning. I bra spelfilmer är relationerna mellan karaktärerna det viktigaste. Winslet får det nästan alltid att fungera väldigt bra. Ett undantag är Triple 9, i vilken hon spelar ledaren för en kriminell organisation. Men inte ens Winslet kan få den filmen att funka. Det enda som funkar i Triple 9 är Woody Harrelson.
I den här krönikan kommer jag göra ett par nedstamp i Winslets långa karriär och belysa varför jag tycker hon är bäst i branschen på personkemi. Vi avslutar med miniserien Mare of Easttown, som är kronan på verket.
Titanic
"Titanic" är en av filmhistoriens mest framgångsrika filmer. När den kom 1997 var den filmhistoriens dyraste film. Till skillnad från andra filmer som haft den titeln, handlar Titanic inte om utomjordingar, superhjältar eller muskelknuttar som kör bil jävligt fort. Istället är det, i mångt och mycket, ett kostymdrama som utspelar sig på oceanångaren Titanics enda resa över Atlanten.
Jag ser om filmen med jämna mellanrum. Det är en film som är välgjord in i minsta detalj. Allt från scenografin till fotot, musiken och dialogen är av högsta klass. Under filmens sista halva får vi ta del av katastrofen som skulle bli världskänd.
Men det är ju inte detta som har gjort filmen så oerhört populär. Det är kemin mellan Kate Winslet och Leonardo DiCaprio som är filmens pulserande hjärta. Många romantiska filmer förlitar sig på sina snygga skådespelare för att sälja in romantiken som ska vara dessa filmers främsta dragkraft. I Titanic får vi följa Jack (DiCaprio) och Rose (Winslet) under en timme. Vi får se kärleken mellan dem växa fram medan han visar sina teckningar, lär henne spotta och tar med henne ner under däck för att dansa loss ordentligt. Vi kan se hur Jack får Rose att le på ett sätt hon aldrig gör när hon är med sin mamma eller sin fästman medan Jacks bravur, som han använder som en sköld, raseras när Rose visar genuint intresse för honom och hans talanger.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
"Eternal Sunshine of the Spotless Mind" handlar om en kärlek så stark att den inte går att förgöra ens i tid när minnen kan raderas selektivt. Mer än så kommer jag inte säga om själva handlingen. För Eternal Sunshine of the Spotless Mind är ett litet mästerverk, som jag rekommenderar varmt.
Filmen är innovativ i hur den är berättad, men det är återigen filmens kärlekspar som gör filmen så oförglömlig. Den här gången spelar Kate Winslet mot Jim Carrey, som här gör en seriös tolkning, vilket han inte var känd för på den tiden (eller nu heller för den delen). Hans karaktär, Joel, är en rätt fyrkantig, men samtidigt väldigt sympatisk, kille medan Winslets karaktär, Clementine, är en mer frigjord person som är minst lika sympatisk. De är varandras motsatser, vilket gör deras romans desto finare.
Carrey har byggt sin karriär på att flamsa, mer eller mindre. När han här spelar huvudrollen i ett drama, är han så dämpad att han knappt verkar vara där många gånger. Så det är Winslet som ansvarar för att blåsa liv i personkemin medan Carrey mer eller mindre ger gensvar. Och det fungerar så jävla bra. Hade de gett rollen till någon annan än Winslet, hade det varit en sämre film. Det är jag övertygad om.
The Reader
I "The Reader" berättar Winslet, på sätt och vis, en berättelse genom den personkemi hon skapar med sina två motspelare. För detta belönades hon välförtjänt med en Oscar. Hon spelar Hanna, en äldre kvinna som har en relation med tonårspojken Michael (David Kross). Det är en relation som känns underligt skev på mer än ett sätt. Det är lite som att de har en relation som bygger på samma principer som S&M, det vill säga med en dominant och en undergiven person. Hanna vill att Michael ska läsa för henne, vilket han mer än gärna gör. Tack vare Winslets finstämda spel anar vi dock att det nog inte riktigt är så enkelt som en äldre kvinna som, likt en skolfröken, instruerar eleven att högläsa.
Vissa delar av filmen utspelar sig längre fram i tiden. Då spelar Winslet mot Ralph Fiennes, som spelar den vuxna Michael. Här lyckas Winslet förmedla tillgivenhet medan hon läser ett brev, alltså utan att den andra personen ens är där. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men hon gör det så jävla bra!
Romantiska petitesser
Jag har läst en del om Winslets arbetsmoral. Hon är detaljorienterad och har koll på många aspekter av sina karaktärers liv, oberoende på om det ska vara med i bild eller inte. Hon är alltså väldigt hängiven sitt yrke. Men det är klart att hon också har huslån, precis som alla andra. Så ibland tar hon roller hon skulle kunna spela i sömnen. Men hon gör det fortfarande så jävla bra. Jag tycker de är värda en snabbgenomgång innan vi går vidare till Mare of Easttown.
"The Holiday" är en småtramsig romantisk komedi som utspelar sig runt jul. Winslet spelar Iris, en engelsk kvinna som byter hus med Amanda, en amerikansk kvinna, spelad av Cameron Diaz. I England träffar Amanda en man som heter Graham, spelad av Jude Law medan Iris träffar Miles, spelad av Jack Black. Graham och Amanda fattar först tycke för varandra för att de båda är väldigt vackra människor. Senare under filmen blir Amanda allt mer kär i Graham, för att han är en så himla fin pappa och inte är rädd för att visa sina känslor. Graham faller för Amanda för att… hon är snygg, antar jag. Iris och Miles romans är mer lågmäld, men desto bättre porträtterad. Vi kan se hur Iris börjar falla för Miles när han går omkring och nynnar på filmmusik i en videobutik. Allt Winslet behöver göra för att sälja detta är att skratta hjärtligt. Winslet får även möjlighet att ha en platonisk relation till en äldre herre, spelad av skådespelarveteranen Eli Wallach. The Holiday kommer troligtvis alltid bli mer ihågkommen för Laws och Diaz del av filmen, men jag föredrar alltid Winslets scener när jag ser om filmen.
"Labor Day" är en Nicholas Sparks-doftande film i vilken Winslet spelar mot Josh Brolin. Hon spelar en ensamstående mamma med depression medan Brolin spelar en förrymd brottsling. Jag tycker att Brolin kan vara bra trots att han är lite begränsad i sin talang. Till skillnad från exempelvis Woody Harrelson, kan han inte göra lika mycket med sitt begränsade register. Han är dock väldigt bra på att spela butter och grubblande. Han är dessutom en av de manligaste männen i Hollywood, med sin djupa stämma och stora händer. Labor Day borde egentligen vara ett lite halvtråkigt romantiskt drama. Winslet lyckas dock göra poesi av den banala historien. Brolins karaktär framstår, trots sina många fel och brister, som den perfekta mannen, mycket tack vare samspelet med Winslet, som använder sin talang för personkemi för att göra Brolin bra mycket bättre än han kanske förtjänar.
"Little Children" handlar om en förort där de flesta är djupt olyckliga av en eller annan anledning. Winslet spelar hemmafrun Sarah, som inleder en relation med hemmamannen Brad, som spelas av Patrick Wilson, som är en av de tråkigaste skådespelarna i Hollywood. Han är nog mest känd för The Conjuring och dess uppföljare. Det finns få subgenrer jag tycker är tråkigaste än spökhus. En film om ett spökhus med Patrick Wilson i huvudrollen är som lågskalig tortyr för mig. I Little Children lyckas Winslet med konststycket att göra Wilson intressant. Vi pratar inte lika intressant som, ja, Winslet i The Reader, men tillräckligt för att jag ska tycka att det är genuint spännande att följa deras relation och reflektioner.
Mare of Easttown
"Mare of Easttown" anser jag alltså vara kronan på verket. Winslet använder, precis som i The Reader, sin talang för personkemi för att berätta en berättelse. Skillnaden är att hon lyfter ett större antal skådespelare under loppet av sju timmar. Hon lyser, så klart, starkast, men samtliga skådespelare hon har scener med blir bättre tack vare henne.
Mare är en kommissarie i en liten småstad i Pennsylvania som har skakats av en flickas försvinnande och en annan flickas mord. Mare har det allmänt svårt i livet. Hon bär på en stor sorg samtidigt som hon måste ta hand om sin dotter (Angourie Rice) och sitt barnbarn (Izzy King). Hennes mamma (Jean Smart) har flyttat in för att hjälpa till, men frågan är om det inte bara är ytterligare en person att ta hand om.
Mare ser trött ut. Hennes kläder är skrynkliga. Hon blonderade håret för ett tag sedan, men är för trött och jäktad för att orka gå till frisören, så hon har ungefär två decimeter utväxt. Winslet har även jobbat för att få till en specifik Pennsylvania-dialekt. Allt detta var Winslets egna idéer. Hade detta varit allt hon hade gjort, hade Mare of Easttown varit en bra serie.
Ovanstående är dock bara detaljer i det porträtt Winslet skapar av sin karaktär. Personkemi handlar inte alltid om att övertyga oss åskådare om att två karaktärer är kära. I Mare of Easttown är det en mer komplex bild av en människa. Mare är korthuggen, irritabel och otålig. I stort sett alla i hennes omgivning tycker hon är rätt jobbig, för att uttrycka det milt. Hon är också oumbärlig för människorna i sin omgivning. Hon är inte bara den som tar hand om sin familj. På sätt och vis tar hon hand om alla i den lilla staden.
Mare är alltså illa omtyckt på grund av sin personlighet, men är även väl omtyckt för sin karaktär. Detta gör att Mare of Easttown känns om en mer realistisk serie än många andra amerikanska TV-serier. För de flesta av oss är precis som Mare; vanliga dödliga med både styrkor och brister. Jag vet inte om jag egentligen tycker om Mare som person. Hon är så snarstucken mot alla. Men jag hejar på henne från första bildrutan till sista. För även om hon är en rätt otrevlig person, är hon även en godhjärtad människa.
Winslet fick en välförtjänt Emmy för sin prestation. Julianne Nicholson, som har harvat runt i små biroller i tjugo år, belönades även hon med en Emmy. Hon spelar Mares tålmodiga bästa vän, som har sina egna problem i livet. Många av Nicholsons scener är med Winslet. Personkemin mellan de två kvinnorna känns precis som den ska; de har varit vänner hela livet. Mycket dem emellan behöver inte sägas för att vi ska förstå det. Nicholson får skina i många scener, mycket tack vare Winslet. Nicholson är bara ett av alla exemplen på skådespelare som fick lite extra skjuts av Winslet.
Kommande projekt
Kate Winslet har varit aktiv länge. I och med att hon slog igenom som 22-åring, är hon inte direkt lastgammal, vilket är lätt att glömma när vi ser henne som den slitna Mare. Hon fyllde 46 för någon månad sedan. Det betyder att vi förhoppningsvis har många fina prestationer att se fram emot.
Nästa år gör hon en röstroll i animerade "Naya Legend of the Golden Dolphin" (skiljetecknet efter det första ordet har tydligen inte lagts till än) och har en roll i Avatar 2. Det känns lite som att hon har ett huslån eller två att betala av. Därefter ska hon göra två filmer baserade på verkliga händelser, ett koncept som gör mig trött bara jag tänker på det.
Samtliga av ovan nämnda filmer kan säkert bli jättebra. Men jag väntar tålmodigt på nästa Eternal Sunshine of the Spotless Mind eller The Reader. Om jag vågar drömma lite, kan jag nästan hoppas på en till Titanic eller Mare of Easttown. Om någon kan göra det, är det Winslet.