Andreas gnäller på ungen i Ensam hemma

"Ensam hemma" är en riktig julklassiker. Särskilt för de av oss som är födda på 80-talet och var i rätt målgrupp när filmen kom ut 1990. Det var oerhört spännande att se Kevin (Macauley Culkin), en kille i min egen ålder, ta sig an de två klantiga inbrottstjuvarna Harry (Joe Pesci) och Marv (Daniel Stern).

Ingen kan få stryk bättre än Pesci och Stern

Det är lätt att kalla småtjuvarna för klantiga och korkade. Det är så de framstår i filmerna. Men egentligen är det ju mer att Kevin råkar vara väldigt smart och uppfinningsrik. Idag ska jag dock inte jämföra intellekt mellan bovarna och vår lille hjälte. Jag ska inte heller prata om det faktum att en del av fällorna är sadistiska och egentligen borde resultera i att bovarna dör.  Jag vill dock ägna några rader åt att prata lite om storheten i Pesci och Stern, som kan mäta sig med de bästa när det kommer till att få stryk.

Personligen föredrar jag uppföljaren, "Ensam hemma 2: vilse i New York". Anledningen till detta är att bovarna får mer och ”bättre” stryk i denna film.

Stern kan mycket väl ha den bästa se-upp-bakom-dig-repliken under hela 90-talet. Fast, det är klart, orden kommer ut som ”upschie, atahuya”, eftersom den stackarn har fått ett antal tegelstenar i skallen. ”Skridskoåkningen” på såpa på golvet och kraschen rakt in i bokhylla fylld med öppnade färgburkar är en annan favorit. Stern skriker dessutom i falsett, vilket bara gör det hela ännu roligare.

Pesci är mest känd för sina råbarkade mafiosos i filmer som "Maffiabröder" och "Casino". Men han har ju mycket mer bredd än så. I Ensam Hemma får vi se prov på hans komiska tajming. Stackars Harry bränner sig något förbannat i båda filmerna. I första filmerna får han ett M inbränt i handen, när han försöker öppna ytterdörren, vars handtag har förvandlats till en glödkolv.

I båda filmerna fattar hans mössa (och förmodligen håret) eld när Kevin har placerat små eldkastare vid dörrar. I andra filmen känner Harry inte av det först, kanske för att han inte har någon känsel på hjässan efter första filmen? När han upptäcker att hans huvud återigen brinner, ställer han sig på händer över en toalett… som är fylld med fotogen. Pescis skrik hamnar aldrig i falsett, men är icke desto mindre helhjärtat.

Jag älskar att se Pecsi och Stern få stryk. Jag älskar dock inte Kevin.

Macauley Culkin är överskattad

"Ensam hemma" gjorde Macauley Culkin världskänd. Scenen när han tar på sig aftershave och skriker av smärta var en av 90-talets mest kända filmreferenser, som parodierades av många filmer och TV-serier. Utöver reklamfilmer, musikvideos och en underlig vänskap med popkungen Michael Jackson (som jag inte tänker kommentera mer i denna krönika), fick han 4,5 miljoner dollar för att göra Ensam Hemma 2: vilse i New York. Och det var alltså för 28 år sedan.

Macauley Culkin drog sannerligen publik, men när jag tittar tillbaka på hans filmer nu kan jag inte annat än konstatera att han mycket väl kan vara tidernas mest överskattade barnskådespelare.

Culkin spelar över

Ja, han var en söt liten unge. Mycket av filmerna är byggda kring detta faktum. Han är söt i sin pyjamas när han undrar vart alla har tagit vägen. Han är söt när han blir rädd när han ser på gangsterfilmer själv. Han är söt när han höjer på ögonbrynen och tittar rätt in i kameran. Men han spelar också över i nästan varenda scen. Det är nästan så att filmen ropar: ”Kolla vad söt den lille killen är!” Men visst är det roligt när Kevin skriker. Det får jag ge honom.

Manuset gör inte saken bättre

Det är inte den lättaste saken i världen att skriva manus för barn, eftersom manusförfattarna inte själva är barn. I Ensam hemma låter det som att ett barn läser dialog skriven för vuxna. Många tycker detta är gulligt. Själv tycker jag att det är väldigt tröttsamt; hela poängen med filmerna är att ett barn får klara sig på egen hand. Då vill jag inte se honom bete sig som en vuxen människa. Särskilt inte när de kombinerar det med att han är en gullig liten unge. Som när bovarna närmar sig hans hus och han, beväpnad med ett luftgevär, säger:

”This is my house. I have to defend it.”

Det låter som något hämtat ur en Stallone-film. Skådespeleriet är på samma nivå.

I och med att Kevin är ensam stora delar av tiden, har han dessutom små extremt krystade monologer för sig själv. När han börjar känna sig ensam i andra filmen, bläddrar han i sin pappas adressbok och hittar adressen till släktingar i New York. Han säger då:

”Uncle Rob lives here. If they’re back from Paris, I’ll drop in on them. They usually give pretty good presents.”

Bara utifall att någon hade missat att pengar och fina julklappar är vad som är viktigast under julen, så har de klämt in det här.

Jag skyller på Chris Columbus

Culkin var nio år gammal när första "Ensam Hemma" spelades in (tio när filmen släpptes). Det går knappast att förvänta sig att en nioåring ska komma till en filminspelning och veta exakt hur han ska spela rollen. Regissörer har ett stort ansvar när det kommer till att vägleda barnskådespelare.

Så det är inte som att jag är irriterad på Macauley Culkin egentligen. Okej, jo, det är jag, men det är ju inte hans fel. Chris Columbus regisserade båda Ensam hemma-filmerna. Han kunde ha instruerat Culkin att inte ta i så mycket. Han hade kunnat jobba mer med manuset, så att Kevin låter lite mer som en nioåring. Han hade kunnat fokusera på något annat än att Macauley Culking var en söt liten unge.

Å andra sidan var både "Ensam hemma" och "Ensam hemma 2: vilse i New York" stora succéer åren då de kom ut och är idag stora klassiker. Så det går att argumentera för att Chris Columbus gjorde allt rätt. Men det tycker alltså inte jag.

Visst händer det att jag ser om filmerna. Men inte för Culkins skull, utan för att jag älskar att se Joe Peaci och Daniel Stern få stryk. Det slutar aldrig vara roligt.