Andreas gnäller på True Lies-serien: "Är skitdålig, rent ut sagt"

James Cameron är mest känd för blytunga storfilmer som "Terminator 2: Domedagen" och "Titanic", som båda slog rekord gällande inspelningsbudget och intäkter. Mellan dessa filmer gjorde han True Lies, som jag skulle vilja beskriva som en av 90-talets bästa actionkomedier. Nu har det kommit ut en TV-serie som bygger på samma koncept. Jag såg första avsnittet och kan inte begripa hur skaparna bakom serien kan ha missat vad som gjorde filmen så framgångsrik.

Nu menar inte jag att nyinspelningar ska följa originalet slaviskt. Det är så vi får filmer som borde kallas avspelningar snarare än nyinspelningar. Disney är värst när det kommer till detta; nyinspelningarna av exempelvis Lejonkungen och Skönheten och odjuret är nästan exakt samma filmer som originalen, ruta för ruta.

Men om du ska göra en nyinspelning av en framgångsrik och bra film gör du dig själv en otjänst om du totalt ignorerar källmaterialets största styrkor.

En utomordentligt rolig spionkomedi

James Cameron är en av sin generations bästa regissörer. Redan i Aliens bevisade han att han hade ett sinne för humor, kanske främst genom att ge Bill Paxton fria händer att improvisera repliker som ”Game over, man!” Även Terminator 2: Domedagen innehåller lite humor. För det mesta är dock humorn i Camerons filmer rätt nedtonad. Med True Lies bevisade han att han är (nästan) lika duktig på att göra komedier som actionfilmer.

I inledningen får vi bland annat se spionen Harry (Arnold Schwarzenegger) slå ihop skallarna på två dobermann-hundar och nonchalant skjuta en skidåkande skurk. Senare jagar han den medvetet överdrivet lömska skurken (Art Malik) på en häst genom ett hotell.

Sedan tar vi en paus från terrorist-jakten när det uppdagas att Harrys fru, Helen (Jamie Lee Curtis), kanske har en kärleksaffär med en sliskig bilförsäljare, utmärkt spelad av Bill Paxton. Hon vet inte om att hennes make är en superspion, så hon är lite uttråkad. Arnie får här möjlighet att visa upp sin komiska tajming när han är förtvivlad över att hans fru kanske är otrogen. Scenen där han krossar en bilruta för att hans partner, Gib (Tom Arnold), undanhåller en sida av en avlyssningsrapport får mig fortfarande att skratta högt varje gång.

Under 80-talet var Jamie Lee Curtis mest känd som en så kallad ”scream queen” och ”final gril” i en rad skräckfilmer. Med True Lies bevisade hon att hon var minst lika duktig på komedier. Hon är en vacker kvinna, men vinner allas hjärtan främst genom att vara klumpig och lite töntig. Det är först mot andra aktens slut, det vill säga efter kanske 80 minuter, som Helen får reda på att hennes man är en spion. Hennes reaktioner är oerhört underhållande.

Cameron leker med genrekonventioner och kramar varenda komisk droppe ur skådespelarna. Han leker även med den dramaturgiska modellen, då filmen skulle kunna sägas innehålla två första akter, en för storylinen med terroristerna och en för storylinen med Helens möjliga affär. Det är så filmens framgångsrecept ser ut.

Det var detta jag ville se i serien, men skaparna bakom serien ville gå en annan väg. Deras väg suger stenhårt.

Manusförfattarna förtjänar en käftsmäll

TV-serien inleds med att vi får se Harry (Steve Howey) ljuga för Helen (Ginger Gonzaga) för att sedan utföra ett hemligt uppdrag på västindisk ö. Det är halvtaskig kvalitet på actionsekvenserna, men detta kan jag förlåta; pilotavsnitt har sällan vidare hög budget.

Det etableras även att Helen är uttråkad i sitt livspussel. Hennes make utpekas som en synnerligen tråkig kille, som aldrig vill göra något särskilt spännande. Han är dessutom bortrest rätt ofta. Helen börjar även misstänka att Harry är otrogen mot henne.

Av någon anledning har de alltså vänt på otrohetsmisstankarna. Men det hade ju fortfarande kunnat bli kul om Helen bestämde sig för att följa efter sin man och se honom i diverse skumma situationer.

Harry får, så klart, reda på att Helen misstänker att han har en affär, så för att bevisa att han visst kan vara spännande och fortfarande älskar henne, tar han med henne till Paris, där hans nästa uppdrag är. En spion tar alltså med sin fru till samma stad där han ska utföra ett hemligt och potentiellt livsfarligt uppdrag för att hon tycker att han är tråkig och misstänker att han är otrogen mot henne.

Manusförfattarna förtjänar fan en käftsmäll för detta krystade upplägg.

Som en fisk i vatten

Det som gjorde Jamie Lee Curtis så rolig i originalet var att hon fick åka på ett låtsasuppdrag och betedde sig som en vanlig Svensson. I serien är Helen professor i språk och har minsann tränat kickboxning framför TV:n, så hon kan både sparka skiten ur skurkar och tala ett antal språk, inklusive ett språk som talas av en sisådär en halv miljon människor, varav skurkarna råkar vara några.

I slutet av avsnittet får Helen veta att hon ska genomgå träning för att bli en spion.

Därmed har manusförfattarna alltså slösat bort minst en säsong av lustigheter med missförstånd, en sliskig bilförsäljare och en uttråkad kvinna som får uppleva lite ”spänning”, allt i första avsnittet.

Rollsättaren borde gå på plankan

Om manusförfattarna förtjänar en käftsmäll för manuset, borde rollsättaren gå på plankan. Skådespelarna i originalet hade enastående bra personkemi. Alla i TV-serien känns som helt livlösa i jämförelse. Steve Howey har tydligen en hel del erfarenhet, men han har inte alls karisman för att spela huvudrollen i en TV-serie av detta slag. Han känns mest som någons vänlige pappa i en 90-talsserie. Ginger Gonzaga är rätt talanglös och levererar en prestation som är oerhört platt och tråkig. Omar Benson Miller, som spelar Harrys partner, brukar vara rätt hyfsad, särskilt i komiska roller, men här kommer vi återigen till problemet med det svaga manuset. Det ska föreställa att karaktären är lite socialt klumpig på ett lustigt sätt. Karaktären är klumpig socialt, men inte på ett sätt som får mig att dra på smilbanden.

Det är nog meningen att "True Lies" ska vara en rolig serie, men det är den inte.

Jag pallar inte ett avsnitt till

Manusförfattarna har försökt etablera att Harry och Helen som ett bjäbbande par i första avsnittet. Skådespelarnas bristande talang, det livlösa manuset och den klumpiga regin gör dock att scenerna där Helen försöker ta kommandot, trots att hon har noll erfarenhet som spion, är olidligt dåliga.

Det känns som att manusförfattarna försöker etablera en dynamik mellan karaktärerna i dessa scener. Helen ska vara den tuffa, intelligenta och handlingskraftiga kvinnan som tar kommandot, trots att hennes make har ungefär 20 års erfarenhet medan hon har typ 20 minuters erfarenhet. Harry etableras som den hunsade maken som bara vill vara sin fru till lags.

Varför in i helvete lades inte denna serie ner efter piloten?

Jag pallar inte att se ett enda avsnitt till. För det här är det värsta TV-serie-avsnittet jag har sett i år.