Andreas gnäller på superhjälte-flopparna

Det är tuffa tider för Disney och Warner Bros, filmbolagen bakom de största superhjältefilmerna baserade på universum skapade av serietidningsjättarna Marvel och DC. Det hjälper inte direkt att båda filmbolagen dessutom ligger bakom streamingtjänsterna Disney+ och HBO Max, som också förlorar pengar.

Vad hände egentligen?

För bara några år sedan verkade det nästan som att superhjältefilmer var det säkraste kortet i branschen (i alla fall så säkra de kan bli). Hur kan det gå så käpprätt åt helvete så snabbt?

Miljardklubben är ett måste

Det största problemet med dagens storfilmer är att de kostar så jävla mycket, rent ut sagt. En amerikansk film måste tjäna in dubbelt så mycket pengar som investerades i filmen för att gå jämnt ut, eftersom hälften av intäkterna går till biograferna som visar filmerna. Numera kan marknadsföringen för en film vara nästan lika hög som produktionsbudgeten.

När The Dark Knight passerade en miljard dollar i biljettintäkter 2008 var det väldigt anmärkningsvärt. I dag måste storfilmerna tjäna en miljard för att gå med vinst. Det är därför Misson: Impossible – Dead Reckoning Part One nästan ser ut som en flopp, trots att den har dragit in en bit över 560 miljoner dollar. Produktionsbudgeten låg nämligen på en bra bit över 200 miljoner dollar. Om vi plussar på en lika hög marknadsföringsbudget landar prislappen på 400 miljoner dollar. Och det är lågt räknat. Tompas senaste actionäventyr skulle alltså behöva dra in runt 800 miljoner dollar innan den börjar tjäna pengar.

"Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One" hade kanske dragit in mer pengar om det inte vore för att sommarens stora vinnare, Barbie och Oppenheimer, hade premiär bara ett par veckor senare. Dessa två filmer var så framgångsrika att de till och med fick ett eget smeknamn, Barbenheimer. Tydligen var intresset större för Greta Gerwigs rosasprakande film och Christopher Nolans blytunga film om atombombens fader än för Tom Cruises senaste uppföljare.

De två största förlorarna

De två största förlorarna de senaste åren är Disney och Warner Bros. Det finns ett antal ekonomiska faktorer bakom vad som ser ut som en kollaps av två filmbolag som båda har varit någorlunda starka i den amerikanska filmindustrin i ungefär ett sekel.

En sådan anledning är att båda bolagen har streamingtjänster. Och streamingmarknaden har blivit oerhört mättad de senaste åren. Det finns helt enkelt så många filmer och serier att välja mellan på många olika streamingtjänster att inte ens de största aktörerna kan ta de marknadsandelar de behöver.

Disney försöker lösa delar av problemet genom att ta bort impopulära serier, bland annat Willow, som de själva har producerat för att på så sätt få skattelättnader. HBO Max gör samma sak och har bland annat tagit bort Westworld, som trots allt var en stor hit när den först kom ut.

De har även börjat låna ut sina egna produktioner. Just nu kan vi se Band of Brothers, en 22 år gammal serie som fortfarande lockar många tittare, på Netflix. Tidigare har HBO hållit hårt i denna pärla, men nu har de alltså tvingats släppa på tyglarna.

HBO Max kommer gå igenom ytterligare en sammanslagning, denna gång med Discovery. Disney verkade länge ostoppbara. De köpte upp Star Wars, Marvel och 20th Century Fox. Nu ser det ut som att de kommer behöva sälja av delar av företaget om de ska överleva.

Detta är alltså rent ekonomiska aspekter som bolagen inte kan styra särskilt mycket över. Jag är fullt medveten om ni inte klickade in på en krönika med rubriken ”Andreas gnäller” för att läsa om nöjesindustrins ekonomiska tillstånd.

Ha lite tålamod.

Först vill jag prata lite om vad som gör att en film engagerar publiken, vilket är vad som faktiskt gör att folk vill se en film, tipsar alla de känner om att gå och se den och kanske till och med går och ser den på bio en gång till.

Om ni vill gå direkt till gnället kan ni scrolla ner till rubriken ”Bara ytterligare en skurk”.

Enkla mål

Filmbolag är vinstdrivande. Även om de ska skapa konst (nej, det blir inga citattecken kring det ordet, för jag anser att film är konst, oberoende av hur dassig och smaklös den är) handlar det i slutändan om att göra säkra investeringar. Detta är anledningen till att många superhjältefilmer satsar på vad filmbolagen tror är säkra kort. Problemet är att filmbolagen inte fattar vad folk vill se och, vad som är viktigare, känna när de ser en stor superhjältefilm.

Jag ska inte sticka under stol med att superhjältefilmer behöver gott om specialeffekter och actionsekvenser för att göra publiken nöjd. Dessa konventioner har jag inga problem med. Faktum är att jag uppskattar välgjorda actionsekvenser lika mycket som vilken actionfantast som helst.

Men det krävs mer än så för att en film ska vara sevärd.

Superhjältefilmer behöver, likt de flesta filmer, centrera alla de där specialeffekterna och actionsekvenserna kring en protagonist (kan likställas med ”hjälte”) som kämpar sig mot ett mål som engagerar oss som publik. Detta är grundläggande dramaturgi och brukar kallas ”hjältens resa”. Målet som hjälten kämpar för att uppnå gör att hen hamnar i direkt konflikt med antagonisten, som antingen kämpar mot samma mål eller har ett motsatt mål.

Syd Field, som skrev ”manusbibeln”, Screenplay, menar att hjälten alltid måste ha ett enda mål. Även om många manusförfattare har utgått från Field, anser jag att Kristin Thompson, som bland annat skrivit Storytelling in the New Hollywood, har en poäng i att hjälten ofta har minst två mål eller åtminstone ett mål som är uppdelat i två delar.

Det mest grundläggande med det här målet är att det ska vara enkelt att förklara och förstå. Det är här många av de senaste årens superhjältefilmer går bet. Det finns dock även ett antal exempel på superhjältefilmer som har gjort detta på ett väldigt bra sätt.

Det bästa exemplet är "The Dark Knight" från 2008. I denna film kämpar Batman/Bruce Wayne (Christian Bale), tillsammans med bland andra distriktsåklagaren Harvey Dent (Aaron Eckhart) mot maffian, som håller staden i ett järngrepp. De vill återställa ordningen i staden. Jokern (Heath Ledger) verkar komma från ingenstans. Hans mål är att skapa anarki, att göra staden helt laglös genom att korrumpera dess invånare ännu mer.

Bruce har även ett personligt mål; att skapa en värld där Batman inte längre behövs, så att han kan leva ett normalt liv, förhoppningsvis tillsammans med Rachel Dawes (Maggie Hyllenhaal). Den symbolik genom vilken han har skapat Batman ska då ersättas av Harvey Dent, som beskrivs som en ”vit riddare”, en rättvisans förkämpe som inte behöver gömma sig bakom en mask.

Filmens mål kan sammanfattas ännu kortare som:

1.      Ordning vs. kaos
2.      Batman vs. Bruce

Det är mycket jag älskar med "The Dark Knight". Manuset är oöverträffat i superhjältegenren, Heath Ledger är fantastisk i rollen som Jokern, actionsekvenserna är innovativa och oktanfyllda och Hans Zimmers musik är pampig och stämningsfylld av bara helvete. Men det är kampen mellan Batmans och Jokerns motsatta filosofier som gör att jag är engagerad från det ögonblick Jokern genomför sitt mästerliga rån i början av filmen tills polismästare Gordon (Gary Oldman) avslutar filmen med en monolog som summerar att målet om att uppnå ordning må ha nåtts, men priset som hjälten betalar är högt:

”He’s not a hero. He’s a silent guardian, a watchful protector, a dark knight.”

Bara ytterligare en skurk

Problemet i många av de senare årens superhjältefilmer är att målen som formuleras utgår från tanken att det enda som behövs är att introducera en ny superduper-mäktig skurk som vill ta över… typ allt. Och hen vill göra detta för att hen… är maktgalen? Det är här någonstans de verkar sluta reflektera över vad fan de håller på med.

"Ant-Man and the Wasp: Quantumania" handlar om hur titelfigurerna, tillsammans med sin familj, hamnar i ett sorts parallellt universum som existerar på kvantum-nivå. Där möter de en superskurk med storhetsvansinne som de måste besegra.

I "Shazam! Fury of the Gods" kommer tre gudinnor till vår värld för att ta över. De måste besegras av ett gäng tonåringar med superkrafter. I filmens försvar är ett av sidomålen att de unga superhjältarna måste lära sig att det är ett stort ansvar att vara superhjälte och att det kräver en villighet att göra stora uppoffringar. Med andra ord är det som en mycket sämre version av Spider-Man (den med Tobey Maguire).

"Blue Beetle" handlar om en ung kille som måste besegra ett elakt företag som vill skapa nya vapen som kommer att göra användarna mer eller mindre oövervinnerliga. Så i Blue Beetle är det inte ens en superskurk vår hjälte kämpar mot, utan skurkarna som bygger de riktiga skurkarnas pickadoller. Det finns även ett budskap om att värdera familjen högt. Men det gör vår hjälte redan från början. Så istället för att presentera ett mål som skulle kunna utveckla huvudkaraktären, bjuds vi på lite smått rasistiska klyschor (ja, jag vet att de flesta av filmens roller spelas av skådespelare med latinamerikanskt ursprung och att även regissören har latinamerikanskt ursprung, men klyschorna är där lik förbannat).

Va?

Sedan har vi superhjältefilmer som har mjölkat sitt koncept så pass mycket att de måste vrida till handlingen, karaktärerna och målen ett par varv, så att många i publiken, inklusive jag, utbrister: ”Va?”

"Doctor Strange in the Multiverse of Madness" är ett bra exempel. Tekniskt sett är denna film inte en flopp. Den drog in nästan 956 miljoner dollar i biljettintäkter. Dessvärre var kostnaderna så pass höga att filmens vinst slutade någonstans på 183 miljoner dollar, vilket inte känns vidare märkvärdigt i sammanhanget.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness handlar om hur Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) måste kämpa sig igenom flera alternativa verkligheter i jakten på Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) som dödar väldigt många människor för att hitta en verklighet där hon kan återförenas med de låtsasbarn hon skapade när hon var galen i WandaVision, som är en sorts hyllning till sitcoms från 50-talet fram till i dag. Det ska understrykas att hon inte är ond EGENKLIEN, som min kusin brukade säga när han var liten. Doctor Strange måste stoppa henne för att… han är Doctor Strange.

Som sagt: Va?

Så vi har en övermäktig skurk som dödar alla, men är snäll EGENKLIEN och en hjälte som motiveras av… att han är en superhjälte. Jag ser klart alla filmer jag börjar se, oberoende av hur dålig jag tycker filmen är, eftersom jag vill kunna bilda mig en rättvis uppfattning om hela filmen. Det är lite av en yrkesskada (jag har skrivit om film sedan 2008). Jag tröttnade på Doctor Strange in the Multiverse of Madness (till och med titeln är invecklad och jobbig att skriva ut) efter ungefär 45 minuter.

En barndomshjältes misslyckande

Den första maskerade hjälte jag älskade var Zorro. Ett av mina tidigaste minnen var att jag såg ett avsnitt av serien från 50-talet. Senare gillade jag både Batman och Stålmannen, men av någon anledning fastnade jag mycket för Blixten, det vill säga The Flash. Det fanns en serie på 90-talet med John Wesley Shipp i rollen som den snabbfotade hjälten. Här i Sverige släpptes pilotavsnittet på VHS. Jag hyrde den filmen många gånger när jag var liten.

"The Flash", med Ezra Miller i titelrollen, hade så mycket potential, då den faktiskt avviker från de tröttsamma klyschorna genom att ha en handling som är centrerad kring det faktum att Barry Allen/The Flash försöker återförena sin familj genom att resa tillbaka i tiden och ändra på saker och ting. Det hela ballar dock ur rätt snabbt och snart har filmen hittat tillbaka till klyschorna jag avskyr.

Faktum att klyschorna har det värsta från två världar. Snart lyckas hjälten bli av med sina krafter samtidigt som en alternativ och yngre version av honom får superkrafter. Det är nog meningen att det ska vara roligt när tonåriga Barry Allen, som jag tänker på som Pucko-Barry, inte lyssnar på den äldre Barry, utan beter sig som, ja, ett pucko.    

Så "The Flash", vrider till handlingen, karaktärern och målen ett par varv och går sedan vidare med att presentera oss för, och jag skojar inte, en skurk från en tidigare film som dyker upp för att erövra världen och… ja, ni fattar.

Ja, det var coolt att se Michael Keaton i rollen som Batman igen, men det väger inte upp det faktum att The Flash virades in i ytterligare ett multiversum, en gammal skurk som inte ens var intressant första gången och fan service. Det spelar ingen roll att fanservicen var filmens enda behållning.

Det fanns planer på att göra en film till med Keatons Batman. Och det är en film jag faktiskt skulle vilja se. Men dessa planer sket sig totalt i och med att The Flash förlorade 200 miljoner dollar.

Nya riktningar

Superhjältegenren är mättad. Vi har sett superduper-skurkar med storhetsvansinne alltför många gånger för att vara intresserade av att se en till film med samma gamla skåpmat.

Superhjältegenren behöver göra samma sak som westerngenren gjorde i början av 60-talet. Amerikanska westernfilmer från tidigare decennier var ganska enkelt uppbyggda. Skurkarna i svarta hattar terroriserade och mördade försvarslösa människor för att de var elaka medan hjältarna, som hade vita hattar, var rättrådiga män som aldrig sköt först.

Sedan började italienaren Sergio Leone göra westerns med Clint Eastwood. Leones skurkar var sadistiska fanskap, vilket kanske inte skiljer dem från traditionella western-skurkar så mycket, men de var faktiskt motiverade av girighet och/eller makt (och alltså inte bara av att de var elaka). Den största skillnaden från traditionella westerns fanns i filmens hjälte, en man utan namn, som spelades av Clint Eastwood. Han var orakad, sköt först och drevs även han av girighet många gånger. Leones så kallade spaghetti-westerns blåste nytt liv i western-genren och resulterade i något som kallas ”revisionist western”, vilket syftar på det faktum att dessa filmer vände på de traditionella konventionerna rörande hur en hjälte ska vara.

Det finns flera bra exempel på både filmer och serier som tar superhjältegenren i nya riktningar från de senaste åren. Deadpool och Deadpool 2 handlar om ”hjälte” som brutalt mördar sin fiender, vilket går rakt emot tropen att superhjältar inte dödar sina fiender. Filmerna är våldsamma, roliga och bjuder på härlig metahumor där titelkaraktären talar direkt till publiken. TV-serien The Boys är en sylvass satir där superhjältarna är kändisar som bryr sig mer om sin image än att rädda mänskligheten. Den värsta av superhjältarna är Homelander (Antony Starr), som kan beskrivas som Stålmannen som fullblodspsykopat. Seriens riktiga ”hjältar” är en liten grupp vanliga människor som tar upp kampen mot superhjältarna. The Boys är smart, extremt grafisk och oerhört underhållande.

Ett av de bästa exemplen på en film som tar superhjältegenren i nya riktningar är "Logan" från 2017. Filmen har klara likheter med De skoningslösa, där Clint Eastwood gjorde upp med alla western-myter han skapade 25 år tidigare. Logan/Wolverine (Hugh Jackman), den odödliga mutanten, vars läkande förmåga gör att han inte kan dödas och inte heller åldras, har blivit gammal och sjuk. Filmen börjar alltså med att, till synes, gå direkt emot mycket av det som utgör karaktärens kärna. Men filmen utforskar även, på ett sätt som ingen annan film med Wolverine har lyckats göra, den enorma sorg han bär på.

Det faktum att han mer eller mindre är odödlig har gjort att alla han någonsin har känt har dött. Han har ingen familj och knappt några vänner kvar. Hans enda mål nu är att fly ut på havet med Professor X (Patrick Stewart). Ett nytt mål uppenbarar sig när han måste ta den unga mutanten Laura (Dafne Keen) till säkerhet. De jagas av en paramilitär organisation som vill använda den unga mutanten för att utveckla vapen. Det är inte en organisation med ambitioner att ta över världen, de vill ”bara” utnyttja barn för att uppnå sina själviska ändamål. Det är så hemskt för att det är så enkelt. Och småaktigt. Logan är en film som handlar om hur titelkaraktären finner ro i livet efter att ha sett alla han någonsin älskat dö och ha vandrat omkring mer eller mindre mållöst i 200 år. Det är en så pass bra film att den nominerades för en Oscar för bästa manus.

Superhjältegenren behöver inte dö ut. Det finns fortfarande bra historier att berätta. Problemet är att filmmakarna måste få ta risker för att berätta dessa historier. Och det är inte många filmbolag som är villiga att låta filmmakarna ta risker i dessa tider.