Andreas gnäller på Shia LaBeouf

Shia LaBeouf har gått igenom ett antal skandaler. En av de första var när han blev full på Broadway och greps. Med facit i handen var det en historia som var lustig snarare än skandalös.

På senare tid har det handlat om desto allvarliga saker, då han stämdes av ex-flickvännen FKA Twigs för sexuella övergrepp, misshandel samt ett par ytterligare saker.

Det är rätt tydligt att LaBeouf har stora problem på det privata planet. Som den filmnörd jag är så är det dock inte bara det som skaver, utan även hans beteende som skådespelare. För det finns en gräns för hur excentriska skådespelare kan bli innan de bara blir tramsiga.

Den tramsigaste tolkningen av ”metoden”.

2016, när Filmtopp.se fortfarande befann sig i sin vagga, skrev jag en krönika om den så kallade ”metoden”. Det är alltså en skådespelarmetod som går ut på att identifiera sig med en karaktär – att ”bli” den. Många skådespelare ”stannar” i sin karaktär mellan tagningar och ibland under hela inspelningen av en film.

I Tropic Thunder, som driver friskt med metoden, uppger den femfaldigt Oscarsbelönade (sic!) Kirk Lazarus (Robert Downey Jr.) att han inte släpper taget om sin karaktär förrän efter DVD-kommentarerna är gjorda.

Jag är den typen av filmnörd som alltid kollar in ”trivia” på IMDb efter att jag har sett en film. Där finns det mängder av intressant information blandad med lite banal kuriosa, som också kan vara kul att läsa. Det var här jag fann information om LaBeoufs ”engagemang” (läs: tramsigheter), som gav upphov till denna krönika.

I "Fury" skar sig LaBeouf i ansiktet för att hålla ett sår öppet. Han tänkte väl att det skulle göra karaktären mer autentisk. Varför han inte bara använde sig av produktionens sminkavdelning är lite av ett mysterium.

Sedan ska det tilläggas att Fury är en film som gärna vill vara Saving Private Ryan, men vars karaktärer är så platta att det känns mer som en b-film, Brad Pitt i huvudrollen till trots.

I "American Honey" spelar LaBeouf en slags mentor för ett gäng tidningsförsäljare. För denna roll skaffade han sig tatueringar på armarna. American Honey är faktiskt en riktigt bra och snygg film om vilsna ungdomar som försöker hitta sin väg i livet. Och LaBeouf är också rätt bra i sin roll, men jag tycker ändå det är tramsigt att skaffa tatueringar för en roll.

LaBeouf skaffade ännu fler tatueringar, den här gången på bröstet, för "The Tax Collector". Den som blinkar missar tatueringarna, som endast syns lite kort i en av scenerna.

Trots att LaBeouf spelar en av nyckelkaraktärerna och att David Ayer regisserar, så känns det som en debutfilm av någon som sett för många filmer om gängvåld, men inte riktigt har fattat att de filmerna kritiserar gängvåldet. Det är många scener där skitnödiga skådespelare försöker låta tuffa. LaBeouf kan mycket väl vara den som är mest förstoppad.

Det är mycket möjligt att LaBeouf hade tänkt skaffa de där tatueringarna i vilket fall som helst, men det känns inte så. Det känns som om han tycker att han är lite märkvärdig i sin hängivenhet. Tramspotta!

Han tror att mer är detsamma som bättre.

I ett av de senaste avsnitten av Cinema Celsius recenserades "Pieces of a Woman", i vilken LaBeouf är med. Johan störde sig på LaBeoufs insats. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var han störde sig på. Nu ska jag absolut inte lägga ord i Johans mun, men han kanske stör sig på samma sak som jag stör mig på: Shia LeBeouf verkar tro att mer nästan alltid är bättre.

Med detta menar jag att LaBeouf ofta vill ta i från tårna när han skådespelar. Han vill vara intensiv. Han vill VÄLDIGT gärna vara intensiv så ofta han bara kan.

RELATERAT: Cinema Celsius podcast

I "Fury" tänkte jag inte så mycket på det, för i Fury verkar samtliga skådespelare ha blivit instruerade av regissören att vara så hårda de bara kan. I den filmen är LaBeouf inte ens värst – den utmärkelsen går till Jon Bernthal.

Skillnaden är att Bernthal inte är intensiv i samtliga av sina roller. Och när han är intensiv, som i serien The Punisher, använder han sin intensitet till något vettigt.

Det är desto värre i "The Tax Collector", en film som fick mig att inte bara fundera över hur stora LaBeoufs missbruksproblem var, utan om David Ayer dessutom hade förlorat förståndet eller något. LaBeouf glider omkring i ”gangland” i kostym och solglasögon. Han ska vara den hårdaste jäveln som finns, men jag tycker, som sagt, mest att det verkar som om han är väldigt förstoppad.

I en scen ska LaBeouf skrämma skiten ur en rätt så grön gangster genom att prata lugnt, sansat och hotfullt. Jag tyckte mest det kändes som när en liten pojke har tagit på sig sin pappas kostym och låtsas ”jobba” med en liten gummitelefon i handen.

I "Pieces of a Woman" finns det en scen där hans karaktär försöker kämpa sig igenom sorg genom att ha sex med sin flickvän, spelad av Vanessa Kirby. Han kastar sig över henne och upprepar orden ”touch me”, gång på gång. Det är en obehaglig scen, då det är ganska tydligt att kvinnan egentligen inte är så sugen.

Saken är den att effekten förtas lite, då LaBeouf återigen tar sin intensitet för långt.

Det hela blir ännu fånigare av att LaBeouf, i sin ”hängivenhet” visar sin pillesnopp, vilket i alla fall jag hade klarat mig utan.

LaBeouf är inte nödvändigtvis dålig.

När jag skrev min krönika om ”metoden” för fem år sedan, skrev jag att LaBeouf inte är en vidare bra skådespelare. Jag vet dock inte riktigt om jag står fast vid det, för saken är den att han kan vara bra.

"American Honey" är, som sagt, en film jag tycker är riktigt bra. Vi får upptäcka USA i den unga tjejen Stars (Sasha Lane) ögon. Den värld som Star upptäcker känns främmande och skrämmande, och många gånger svår att förstå sig på. LaBeoufs karaktär, Jake, är ett typexempel på detta. Han presenterar henne för den främmande världen, som gör att Star hamnar i ett par skrämmande situationer.

Jake verkar tycka om henne, men verkar snart rätt ombytlig i sin attityd gentemot henne. I den här rollen är LaBeouf betydligt mer nertonad, kanske tack vare regissören, Andrea Arnold, som är van vid att jobba med skådespelare med begränsad erfarenhet. Det har troligtvis lett till att hon är både tydlig och rak i hur hon vill att skådespelarna ska bete sig.

Utöver ovan nämnda scen i "Pieces of a Woman", är LaBeouf faktiskt bra i den filmen. I början av filmen finns det en lång sekvens, på ungefär en halvtimme, som är filmad utan klipp. Vi får vara med om en hemmafödsel där LaBeouf spelar pappan.

Det är uppenbart att han känner sig både nervös och rätt hjälplös. Han håller sig dock sansad större delen av tiden, vilket gör det till en sekvens som känns realistisk och som dessutom är väldigt gripande.

Vad jag försöker säga är att jag må vara trött på LaBeoufs tramsiga små excentriciteter, men att jag ändå kan uppskatta honom när han är bra – för det kan han vara. Han måste bara sluta skära sig i ansiktet, tatuera sig för roller och allmänt lugna ner sig lite (och inte visa snoppen så ofta).

Gör han det så ser jag mer än gärna filmer med honom. 

MER LÄSNING: Andreas hyllar Rogue One