Andreas gnäller på Martin Scorsese: "The Departed är ett hafsverk"

Det är få regissörer som är älskade av alla. Somliga regissörer går hem hos kritikerna, andra hos publiken. Det som är så bra med film är att det finns något för alla smaker. De av oss som älskar film, älskar sällan exakt samma filmer. Jag tycker till exempel att Nyckeln till frihet har ett välförtjänt rykte som en riktigt bra film. Vår redaktör, Eric Diedrichs, tycker att det är en av filmhistoriens mest överskattade filmer.

Själv har jag svårt för somliga regissörer som är älskade av både kritiker och publiken. Ett av namnen som toppar denna lista är Martin Scorsese.

En stilbildande regissör

Martin Scorsese (f. 1942) tillhör samma generation filmmakare som Francis Ford Coppola, Steven Spielberg och George Lucas. Dessa fyra amerikanska regissörer omformade hela den amerikanska filmindustrin med sina stilbildande filmer på 70-talet.

Jag älskar "Star Wars". George Lucas gjorde något helt nytt med science fiction-genren med sina fantasifulla, spännande och gripande berättelser. Steven Spielberg gav oss världens första blockbuster med Hajen. När han var på topp var Spielberg en mästare på berättande gällande karaktärer, berättarstruktur och tempo. Jag tycker att både Spielberg och Lucas har blivit bra mycket sämre med åldern, men de kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

Detsamma kan inte sägas om Francis Ford Coppola, men det är en annan krönika. Martin Scorsese tycker jag ofta är tröttsam.

Scorseses stil kännetecknas av djuplodande karaktärsporträtt, grovt språk och grafiskt våld. Jag har sett många intervjuer med skådespelare som pratar om hur magiskt det är att arbeta med Scorsese.

I somliga fall kan jag se den där magin, men ofta tycker jag Scorsese är så fokuserad på sina karaktärsporträtt att han glömmer bort att berätta en intressant berättelse.

Coola killar

Mitt största problem med Scorseses stil är att hans filmer ofta mer är skildringar än berättelser.

En av Scorseses mest älskade filmer är "Maffiabröder" ("Goodfellas"). Filmens huvudperson är Henry Hill, spelad av Ray Liotta. Hill var en verklig person som var en så kallad goodfella, alltså en gangster som är ansluten till den amerikanska maffian, men som inte ingår i någon av familjerna eftersom han inte har rent italienskt blod. Hans två närmaste kumpaner är veteranen Jimmy Conway (Robert De Niro) och den extremt våldsamme Tommy DeVito (Joe Pesci).

Liotta, De Niro och Pesci är oerhört bra i sina respektive roller. De har dessutom ett väldigt bra manus att jobba med. Scorsese har alltid varit väldigt bra på karaktärsporträtt, som sagt, och i Goodfellas är han i toppform.

"Goodfellas" är ett bra exempel på varför jag tycker Scorsese är så överskattad. För trots att karaktärerna engagerar, gör berättelsen inte det, tycker jag. Det är tre gangsters som ägnar sig åt gangsteraktiviteter i över två timmar. En grundläggande aspekt av populärfilm är vad som brukar kallas ”hjältens resa”, det vill säga att huvudkaraktären utvecklas som person medan hen jobbar mot ett mål. Henry Hill vill bli en gangster. Han blir en gangster tidigt i filmen. Sedan… är han en gangster. Filmens slut känns fullkomligt poänglöst.

"Casino" har ungefär samma problem. Ace Rothstein (Robert De Niro) driver ett casino under de år då Las Vegas mer eller mindre styrdes av maffian. Han måste spela ett farligt spel för att överleva i en farlig värld. Det gör han. Filmens slut känns minst lika poänglöst som slutet på Goodfellas.

"The Wolf of Wall Street" är hejdlöst rolig, tycker jag. Scorsese ger oss tre timmar av knasiga upptåg med färgstarka karaktärer. Jordan Belfort (Leonardo Di Caprio) vill bli rik, knarka och sätta på allt med en puls. Han gör det. I tre timmar. Det är roligt, men känns fortfarande poänglöst.

Ibland blir det riktigt jävla bra

När Scorsese inte snöar in på sina moraliskt korrupta karaktärer, kan han faktiskt göra riktigt jävla bra filmer.

I "The King of Comedy" får vi följa Rupert Pupkin (Robert De Niro), en hopplöst optimistisk och misslyckad komiker, som vägrar ge upp drömmen om att få vara med i TV. Han är lite smågalen, men jag kan inte låta bli att ryckas med i hans optimism.

"Shutter Island" är en snårig thriller med övernaturliga inslag. Scorsese gör en djupare djupdykning än någonsin i huvudkaraktärens psyke och har en otroligt bra balans mellan karaktärsporträtt och berättande. Varför kan inte alla Scorsese filmer vara så här bra?

I "Bringing Out the Dead" har Scorsese tagit ett lite annorlunda grepp om sin huvudkaraktär. Frank Pierce (Nicolas Cage) jobbar som ambulanschaufför under nätterna i New York. Den extrema stressen gör att han inte är på väg mot att bli utbränd; den gränsen passerade han för länge sedan. Istället för att göra en djupdykning i karaktären, fokuserar Scorsese här främst på huvudkaraktärens mentala ohälsa. Franks tillvaro känns fragmenterad och han är hemsökt av offren han inte kunde rädda. Här fungerar Scorseses stil. För Franks tillvaro känns poänglös.

The Departed är ett hafsverk

Det finns ett antal anledningar till att jag inte gillar Martin Scorsese. Den främsta anledningen är dock att han vann en Oscar för bästa regi för The Departed. Låt mig förklara.

2002 kom Hong Kong-filmen "Infernal Affairs" ut. Filmen handlar om två unga män, en (Tony Leung) som infiltrerar en brottsorganisation på uppdrag av polisen, en (Andy Lau) som infiltrerar polisen på uppdrag av samma brottsorganisation. Deras respektive uppdrag pågår under flera år. Det hela utvecklas till en katt-och-råtta-lek när båda sidor desperat försöker klura ut vilka infiltratörerna är. Filmen handlar dock främst om hur det är att leva en lögn. Det tär på karaktärernas psyke. Båda huvudrollsinnehavarna är fantastiska. Lau är dock strået vassare. Trots att han arbetar för en våldsam brottsorganisation, kan vi inte annat än att sympatisera med honom i hans ångestfyllda tillvaro. Ångesten når sin topp i filmens slut. Det är perfekt.

"The Departed" är baserad på "Infernal Affairs" och kom ut 2006, alltså bara fyra år senare. Katt-och-råtta-leken är mer intensiv och Scorsese har skruvat upp våldet och svordomarna till elva och filmen nästan en timme längre. Det som gjorde originalet så bra, att båda karaktärerna lever en lögn, kan inte sägas vara en komponent i berättelsen i The Departed. Leonardo Di Caprio är bra i sin roll som infiltratören i brottsorganisationen. Matt Damon, som alltså spelar infiltratören hos polisen, är dock motsatsen till sin motsvarighet i Infernal Affairs; han är genomgående osympatisk och verkar inte ha några större problem med att leva i en lögn.

Det känns lite som att Scorsese tog de ytligaste aspekterna från originalet och hällde ner en stor kopp av våld och svordomar. Infernal Affairs är ett mästerverk. The Departed känns, i sammanhanget, som ett grovkornigt hafsverk gjord av någon som inte fattar vad som gör en film bra.

Martin Scorsese var en sån där regissör som blev snuvad på sin Oscar många gånger om. 2007 vann han äntligen en Oscar för bästa regi för The Departed. Filmen vann även statyetter för bästa manus och bästa film. I vanlig ordning satt jag bänkad framför TV:n under galan det året. Min första reaktion var:

Vad in i helvete?!

Vann manusförfattaren pris för sin översättning eller för att han ersatte alla subtila skiften i dialogen med svordomar?

Vann Scorsese sin statyett för att han visade precis hur vulgär och onyanserad en bra film blir i händerna på en amerikansk regissör?

Inte för alla

Det finns många filmmakare som har ett väldigt bra rykte. Alla som arbetar med dem hyllar dem. Både kritikerna och publiken kan stämma in i denna hyllningskör. Martin Scorsese är en av dessa filmmakare. Men det betyder inte nödvändigtvis att alla tycker att han är bra.

Jag tycker att han har gjort bra filmer, men jag tycker fan inte att han är den mästare som många tycker att han är. "The Departed" är ett lysande exempel på hur vulgär han många gånger kan vara.