20 anledningar till varför du måste se Clintans Unforgiven

Dagen till ära tar jag mig en återtitt på den odödliga klassikern Unforgiven och listar 20 anledningar varför du måste se den. Regisserad av ingen mindre än födelsedagsbarnet själv och givetvis ser vi honom även i huvudrollen.

20: Den här inledande tagningen

Ovanstående är en knockout till tagning. Bilden vaggar in tittaren och förbereder för en meditativ resa genom en människas själ tack vare sin melankoliska färgpalett.

19: Bordellens lejoninnor

Jag har alltid uppskattat hur kvinnorna på bordellen sluter upp kring sin överfallna vän. Som en flock lejoninnor försvaras stackars Deliliah Fitzgerald och planen sätts i arbete. Den enda uns reella mänsklighet finns bland dessa kvinnor i Unforgivens brutala värld.

18: Clintans lek med sin filmiska persona

Det smärtar ett filmhjärta att presenteras för Clintans karaktär William Munny. Stående i grisbajs upp till knäna ser man verkligen inte skymten av någon actionhjälte. Vi får lära oss att Munny en gång var värstingarnas värsting som laddade savannen full av terror med sin blotta närvaro. Den tiden har sedan länge passerat och nu lever han en stilla liv med sina två barn. Samtliga av hans outlaw-skills har vittrat bort med tiden och han lyckas inte ens sikta med sin trogna revolver. Eastwood lyckas här klockrent att busa och strula med publikens förväntningar på såväl genren som hans egen filmiska persona. Briljant. 

17: Scenen när Clintan inte lyckas sadla upp

Förlåt, men synen av ett fumlig Eastwood som tafatt försöker sadla upp på sin springare är svart, komiskt guld. 

16: Den blöjiga Schofield Kid

Den enda karaktären som angränsar en stereotyp är den stortrutade Schofield Kid. Kid är den som tipsar Munny om uppdraget att mörda svinen som skar upp stackars Delilah Fitzgerald och han är sedvanligt rapp i käften och kaxar om hur många han dödat. Tack och lov bjuder hans karaktär på en hel del skoj munhugg mellan Munny och hans kumpan Ned. 

15: Den simpla premissen...

Jag beundrar genrens förmåga att genom små, personliga intriger ändå lyckas bli existentiella och verkligen gräva i det mänskliga tillståndet. Unforgiven är verkligen inget undantag. Det som börjar som en simpel jakt på två uslingar förvandlas illa kvickt till en våldsam spiral ner i en skoningslös värld.

14: ... som slutar i hämnd

Jag är en sucker för en klassisk hämnd-story och Unforgiven tar i sin tredje akt en grov U-sväng ner i detta våldsamma dike. Ond bråd död som mot allas förväntningar inte leder till någon frälsning eller rättvise-pathos. Detta leder mig direkt in på nästa punkt.

13: Våldets cirkel

Våld föder våld är ett slitet uttryck av en anledning. William Munnys återbesök i den våldsamma värld han en gång lämnat leder honom in i oändligt mer elände än vad han räknat med. Hans bästa vän och följeslagare, Ned Logan, blir brutalt torterad och mördad vilket tvingar Munny att åter ta till flaskan och geväret. Ur våldet föds ingenting, bara blod. 

12: Morgan Freeman

Morgan Freeman iklär sig rollen som Munnys kumpan och enda sanna vän Ned Logan. Freeman storspelar i enligt konstens alla regler och det är alltid en njutning att höra honom skryta om hur han kan träffa "en fågel i ögat medan den flyger" med sitt gevär. Att se Freeman som en hårdknackad f.d outlaw är en mysig syn för filmälskarögat även om han mjuknat på äldre dagar

11: Neds plötsliga samvete

Unforgiven är mästerlig på att gå emot dina förväntningar. När det väl kommer till kritan är det Ned som inte klarar av att skjuta det avgörande skottet, mästerligt agerat av en förkrossad Freeman som mimar "I can´t". Det blir inte kraftfullare än så här!

10: "Kom igen, det regnar ju"

Munny har i sitt nya, väletablerade liv vägrat dricka whisky eftersom det leder honom längst våldets stig. Munny blir tvungen att tacka nej till flertalet supar genom filmens gång men Freemans argument "kom igen, det regnar ju" är obetalbart roligt. Ursäkter att supa sig drängfull i vilda västern fanns det gott om!

9: Moraliskt fördärvad värld

Unforgiven ger blanka fan i dina romantiserade western-drömmar. Vill du se rättvisans hammare slå ner skurkarna i snitsiga pistol-dueller så har du kommit helt fel. Här snittas prostituerade med kniv i ansiktet och misstänkta mördare piskas till döds. 

8: Lika fördärvade karaktärer

Karaktärerna som agerar i denna fördärvade värld är minst lika ruttna. Ingen tycks ha rent mjöl i påsen utan lever ständigt i någon form av moralisk grådassighet. Gene Hackmans Sheriff må vara en vältalig man och tycks i alla fall rent verbalt värna om rättvisan, men njutningen i hans blick när han får chansen att dela ut rejäla snytningar går inte att ta miste på. Och när vi ändå pratar om karln...

7. Gene Hackman

Hackman var värld varenda millimeter av sin Oscar för sin alldeles strålande insats i rollen Little Bill i Unforgiven. Vältalig men med en ständigt passivt aggressiv nerv under ytan som bubblade fram vid väl valda tillfällen, men aldrig nedgraderad till någon hatisk antagonist. Konflikten mellan Munny och Bill handlar aldrig om gott vs ont utan om två våldsamma män i kollisionskurs mot varandra och Hackman hittar alltid mänskligheten i karaktären.

6. "I don´t deserve this. To die like this. I was building a house"

När Little Bill ligger för döden, skjuten i magen av Munny, yttrar han detta mantra. Det är klart komiskt, att han anser att hans död är ovärdig för att han bygger på sitt hus, men det ger oss även en glimt in i karaktärens mänsklighet. Vi ser Bill flertalet gånger snickra på lyan, redo att även han lämna våldets bana bakom sig förr eller senare. Ett briljant, enkelt och ytterst mänskligt tal av en döende filmskurk. 

5: "Duck of death?"

Och de briljanta citaten slutar inte där. När Bills gamla rival English Bob gör entré i staden Big Whisky har han en författare med sig som romantiskt skrivit om brittens eskapader. Sheriffen ger inte mycket för dessa anekdoter och ifrågasätter sanningshalten och läser ständigt fel på titeln "duke of death" som då blir "duck of death". Enkelt och jätteroligt.  

4. W.W Beauchamp

Författaren som inledningsvis diktar ner English Bobs fadäser förkroppsligar Unforgivens post-moderna approach. I Unforgivens värld existerar inte westerns legender - enbart de fiktiva och romantiska versionerna där Beauchamp är en utav dom ivrigaste rösterna. Beauchamp är en riktig ynkrygg utan förmåga att ta egna beslut utan lever för att förstora och fabricera andras. En ypperlig meta-liknande karaktär.  

3. Sparsamt nyttjande av musik

När du tänker på genren western är oddsen höga att du hör en ikonisk gitarrslinga i ditt huvud, eller hur? Unforgiven fortsätter dock att gå mot strömmen och några heroiska visslingar eller skurkaktiga teman står ej att finna. Musiken tar sällan utrymme i filmen utan låter oss insupa atmosfär och dialog på ett smått meditativt vis. 

2: "The first one I ever killed"

Schofield Kid slutför uppdraget och lyckas mörda skurken Quick Mike. Slutet gott, allting gott? Nej knappast. Quick Mike visar sig vara den första Kid tagit livet av och något nirvana nås aldrig utan snarare föds fler demoner. Hans pojkaktiga drömmar om det frälsande våldet krossar och precis som övriga våldsskildringar i Unforgiven har mer elände skapats.

1: Du måste inte älska westerns för att älska "Unforgiven"

Undertecknad är inget utpräglat western-fan, det ska sägas. Jag har aldrig huserat någon särskild kärlek för svängdörrar, slitna salonger och outlaws men Unforgiven lyckas få mitt hjärta att bulta. Clintans resa är tidlös och passar lika bra på hästrygg som i karga rymdskeppskorridorer. Du måste inte älska westerns för att älska Unforgiven.

"Unforgiven" kan du för tillfället streama på Netflix. Vad väntar du på?