15 mästerliga filmer som MÅSTE in på IMDb:s topp 100

Förra veckan publicerade jag en krönika där jag gick till attack mot IMDb:s lista över världens bästa filmer och strök elva titlar som helt enkelt bara måste bort. Senare, i samma artikel, strök jag elva till. En anledning till att sågen kom fram var en växande frustration över att dussinfilmer tog upp plats från de mästerverk som, inom logikens alla ramar, faktiskt förtjänar en plats på listan.

Efter en hel del grubblerier tänker jag nu presentera 15 filmer som istället borde kvala in på listan – och varför. För att göra det extra jävligt för mig själv, har jag bestämt mig för att begränsa mig till en film per regissör, även om vissa av dessa filmskapare har gjort fler filmer av samma kaliber. Dessutom har jag satt en "klassiker"-gräns på 20 år, eftersom jag tycker att världens bästa filmer ska kunna stå sig över tidens gång.

Några regler:

1) Filmerna ska ha stått sig över längre tid och ska därför vara minst 20 år gamla.
2) Inga stumfilmer eller dokumentärer, det blir för mycket att ha med.
3) Bara en film från samma regissör.

15 mästerliga filmer som MÅSTE in på IMDb:s topp 100

Lost in Translation (2003)

Regi: Sofia Coppola

Med ett unikt öga för åsidosatta och välklädda kvinnor, går det att argumentera för att Sofia Coppola egentligen bara gör samma film om och om igen. Oavsett om det utspelas i 2000-talets Tokyo eller i 1700-talets Marseille. I semi-självbiografiska Lost in Translation, som var en reaktion på uppbrottet med Spike Jonze, gör hon detta till perfektion.

Pianisten (The Piano Teacher, 2001)

Regi: Michael Haneke

Filmvärldens främste dystergök, Michael Haneke, har nog aldrig ens försökt att bjuda publiken på ett skämt. Detta är hans allra bästa film och ingen skrattar. Pianisten handlar om medelålders pianoläraren Erika (Isabelle Huppert), som fortfarande bor med sin mamma. När Erika träffar en ung ingenjörsstudent uppstår en besatthet mellan de två, som slungar dem ner i ett allt djupare mörker. Får man dra till med ett "tragimagiskt"?

The Royal Tenenbaums (2001)

Regi: Wes Anderson

Innan han blev en parodi på sig själv och levererade kvävande statiska filmer, var Wes Andersons pedanteri en frisk vind som inspirerade en hel generation av filmskapare. The Royal Tenenbaums är på många vis hans magnum opus, med underbara karaktärer, skön humor och en stor dos hjärta.

In the Mood for Love (2000)

Regi: Kar-Wai Wong

Många har försökt, men ingen har lyckats återskapa den hemsökande atmosfär, som på sätt och vis är det centrala i Kar-Wai Wongs sanslöst vackra Hong Kong-historia om förbjuden kärlek – inte ens han själv. Varenda bildruta är sitt eget konstverk och kemin mellan Tony Leung Chiu-wai och Maggie Cheung obeskrivlig.

Pianot (The Piano, 1993)

Regi: Jane Campion

För några år sedan vann äntligen Jane Campion sin regi-Oscar för The Power of the Dog, en gruvligt överskattad Netflix-western. Hon borde såklart ha vunnit för Pianot, men hade oturen att ställas mot Steven Spielbergs mästerliga krigsdrama Schindlers List. Pianot handlar om en stum pianist (Holy Hunter) som tvingas gifta sig med en farmare på Nya Zeeland, väl där inleder hon en besynnerlig relation med en grovhuggen arbetare (Harvey Keitel). Han har nämligen kommit över hennes piano och utnyttjar detta för att komma henne nära. För att få tillbaka sitt piano måste hon möta honom en gång per tangent och vid varje möte kommer nya krav och närmanden. Nu för tiden får filmen ofta skit för maktdynamiken i deras relation, som många gånger gränsar till övergrepp, men det är också i detta som berättelsen kraft ligger. Skådespelet är i världsklass.

Do the Right Thing (1989)

Regi: Spike Lee

Spike Lee är ofta klumpig i sina politiska kommentarer, men med Do the Right Thing hittar han en perfekt balans. Under en värmebölja i en New York-förort, knyts människors liv samman på en pizzeria där ett smärre krig kommer att bryta ut mellan de svarta och vita invånarna. Det är kreativt, dramatiskt och förvånansvärt roligt. På sätt och vis känns detta som en språngbräda mellan Robert Altmans mosaikfilmer och Quentin Tarantinos Pulp Fiction (1994) och inte bara för att Samuel L. Jackson syns i en skön biroll. Do the Right Thing är en modig film, som till skillnad från Spike Lees många andra, inte är lika ensidig i sin skildring av rasism, utan snarare är en genuin konversationsstartare.

Paris, Texas (1984)

Regi: Wim Wenders

Alla älskar vi Harry Dean Stanton, trots detta blev det inte många huvudroller av den fåordige sydstataren. I Paris, Texas spelar han en luffare som driver runt i USA i ett försök att återknyta till samhället, sig själv och sin dotter – allt till Ry Cooders makalösa soundtrack. Här finns flera fantastiska scener och en final som är omöjlig att värja sig ifrån. En rakt igenom medmänsklig berättelse, som med kirurgisk precision spelar på alla ens känslosträngar.

All That Jazz (1979)

Regi: Bob Fosse

Cabaret (1972) i all ära, men självbiografiska All That Jazz är Bob Fosses magnum opus. Jag håller inte med Kubrick om att det är världens bästa film, men definitivt en av dem. Roy Scheider, i en helt oförglömlig insats, spelar Fosses alter ego – en arbetsnarkoman som arbetar med en ny musikal om dagarna och klipper sin nya långfilm om nätterna.

Nashville (1975)

Regi: Robert Altman

Jag kan inte riktigt säga om Nashville är Robert Altmans bästa film eller inte, men det är hans mest "Altmanska". Med en valrörelse i den berömda countrystaden som utgångspunkt, flätas ett enormt karaktärsgalleri samman i en sorts politisk satir som leder till ett oförglömligt klimax. Eftersom detta är en Altman pratar alla i mun så se den textad.

Motorsågsmassakern (The Texas Chainsaw Massacre, 1974)

Regi: Tobe Hooper

En grupp ungdomar reser till ett avlägset hus i Texas landsbygd för att festa och ha det gött. Så blir det inte, inte alls faktiskt. Utan snart jagas de av en galenpanna med motorsåg. Med ett intensivt klipparbete och skådespelare som plågats till genuin skräck, är detta fortfarande en av historiens bästa och läskigaste filmer – trots sitt i dag ganska utnötta tema. Testa själv om du inte sett den.

Aguirre – Guds vrede (Aguirre, der Zorn Gottes, 1972)

Regi: Werner Herzog

I Perus djupaste djungel söker en conquistador  med kungligt jättefölje efter Eldorado, staden av guld, men djungelns vansinne smittar av sig. Werner Herzogs första "djungelfilm" är en sorts tvillingsjäl till Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979), men där människans girighet är främsta motivationen. Inspelad med nollbudget och kantad av galna historier, men var fortfarande en dans på rosor i jämförelse med Herzogs andra djungelfilm Fitzcarraldo.

Straw Dogs (1971)

Regi: Sam Peckinpah

Ingen har skildrat våld på film med samma eleganta råhet som Sam Peckinpah, inte ens hans fanboy Quentin Tarantino. Detta demonstreras bäst i finalen av Det vilda gänget (1969), västernfilmen där köttslamsor och flygande kroppar förenas i en sorts blodig balett, men hans "home invasion"-thriller Straw Dogs är ändå min favorit. Dustin Hoffman spelar en lärare som flyttar ut på den brittiska landsbygden där byfånarnas terror eskalerar in absurdum. Trots att filmen har 50 år på nacken är den fortfarande väldigt provocerande, inte minst för en central scen som fick censuren att gå bananas.

Belle de Jour – dagfjärilen (Belle de Jour, 1967)

Regi: Luis Buñuel

Trots att självaste Alfred Hitchock höll honom som filmvärldens stora mästare, är Luis Buñuel främst känd för kortfilmen Den andalusiska hunden, som han gjorde med Salvador Dalí. Orättvist med tanke på hur många fantastiska filmer Buñuel faktiskt gjorde. Belle de Jour, som handlar om en hemmafru i medelklassen (Catherine Denueve) som börjar leva ut sina sexuella fantasier på en bordell, är nog min favorit. Inte bara för att det vackra fotot, utan också för filmens skarpa humor. Trots temat är detta så långt ifrån Lars Von Trier man kan komma.

Persona (1966)

Regi: Ingmar Bergman

Nyligen petades Ingmar Bergmans mästerliga psykotriller ner från listan och det måste omedelbart åtgärdas. Utan Persona skulle aldrig Robert Altman gjort 3 kvinnor (1977), David Lynch gjort Mulholland Drive (2001) eller Darren Aronofsky gjort Black Swan (2010). De psykiska sjukdomarna Bergman började utforska med Såsom i en spegel (1961) och mer eller mindre grundade hela "schizogenren" når sin peak med Persona.

MER LÄSNING: De 100 bästa svenska filmerna enligt IMDb

Min vän Balthazar (Au hasard Balthazar, 1966)

Regi: Robert Bresson

Robert Bresson var en tekniskt sett utmärkt regissör, men han tenderade också att vara tråkig. Min vän Balthazar, som handlar om en åsna som skickas mellan olika gårdar, är däremot ren och skär perfektion. Genom att låta ett harmlöst djur exponeras för människans bästa och värsta sidor, skapar Bresson en otroligt gripande martyrskildring. En dag ska jag köpa en åsna, döpa den till Balthazar och göra allt för att ge den ett gott liv.

15 ytterligare filmer som förtjänar en plats på listan

Nedan listar jag 15 bonusar som också borde vara med på IMDb:s topp 100-lista. Fortfarande samma regler.

1. Shaun of the Dead (Edgar Wright, 2004)
2. Mulholland Drive (David Lynch, 2001)
3. Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999)
4. Köttets lustar (Pedro Almodóvar, 1997)
5. Dazed and Confused (Richard Linklater, 1993)
6. Lida (Rob Reiner, 1990)
7. Tampopo (Jûzô Itami, 1985)
8. Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979)
9. Utvandrarna (Jan Troell, 1971)
10. Rosemarys baby (Roman Polanski, 1968)
11. Samuraj - killer (Jean-Pierre Melville, 1967)
12. Mandomsprovet (Mike Nichols, 1967)
13. Rififi (Jules Dassin, 1955)
14. Trasdockan (Charles Laughton, 1955)
15. Marty (Delbert Mann, 1955)

Håller du med eller är jag helt galen? In på Filmtopps Facebooksida och kommentera!