Förhoppningar och farhågor: Venom (2018)
Förväntningarna och fallgroparna är många för Sonys kommande "Venom"!
Spider-man är undertecknads favoritsuperhjälte och hans muskulösa, blåsvarta nemesis Venom är min favoritskurk. Spidey har ett färgstarkt stall av skurkar, där det lite råare galleriet från 90-talet alltid tilltalat mig mest. Att påstå att jag är emotionellt investerad i Sonys fristående Venom är därför ett banalt påstående.
Listan över vilka förväntningar och orosmoln tätnar mer och mer i min skalle för varje dag som passerar. I dagens förhoppningar och farhågor kommer jag att försöka bena ut mina tankar, funderingar och känslor kring Tom Hardys symbiotförklädda antihjälte.
"Venom" har svensk biopremiär 10:e Oktober.
Förhoppningar
Omfamna anti-hjälten!
Venom är en smula motsägelsefull. Å ena sidan är han Spider-mans nemesis som inte skyr några medel för att få mumsa på hans inre organ. Å andra sidan är han en självutvald beskyddare åt "den lilla människan". Venom är en ytterst sadistisk skurk - mot några få utvalda
Skulle du fråga anti-hjälten själv skulle han förmodligen ha en annorlunda inre bild. Venom ser sig själv som en beskyddare av oskyldiga, vilket han ofta också är. Jag hoppas att filmen tar vara på denna motsättning.
Jag vill inte se en hundraprocentigt godhjärtad Eddie Brock, men inte heller en hundraprocentigt ondsint. Jag hoppas se en brutal, trasig Brock som trots goda intentioner förlorar kontrollen och lämnar flertalet gory spår av sargade kroppar bakom sig.
Fokuserat och personligt berättande
Egentligen vet jag att denna förhoppning redan är dödsdömd. Dagens filmiska terräng är fixerad vid att odla universum. Venom är en del av Spider-mans filmvärld och filmskapare kommer omöjligen kunna hålla vantarna borta från denna guldgruva av nörd-referenser. Ändå hoppas jag på en fokuserad och sammanhållen debut från superskurken.
Det sista jag vill ha är frekventa blinkningar till fans och spretigt berättande som bryr sig mer om att planera uppföljare än filmen jag faktiskt ser. Måhända är denna önskan en smula naiv, men det är vad filmen och fansen behöver. Fokus!
Ta ordentligt avstånd från ursprunget!
Måhända märkligt att höra från ett enormt fan av just serien, men jag hoppas filmen gör något eget.
Jag ser inget utrymme eller ens behov av Tom Hollands Spider-man i Venom. Spider-man: Homecoming var en lyckad high-school komedi och jag önskar Marvel håller fast vid denna lättsamma ton i flertalet filmer till. Detta omöjliggör dock inkluderingen av Venom.
Satsa på att den fristående filmen verkligen blir fristående och om karaktärernas öden är att mötas kan du lita på att någon klipsk kostymnisse trollar med knäna och ser till att denna nerd-gasm blir verklighet - när tiden är mogen.
Farhågor
Generisk superhjälte-story
De rörliga bilder vi hittills sett av Venom planterar även en del fröer av oro.
Storyn ser nästan löjeväckande generisk ut där vitrockade vetenskapsmän högtravande raljerar om hur den mänskliga rasens dagar är räknade. Det enda rimliga är ju att bonda med utomjordiska "symbioter", eller hur?.
Jag hoppas innerligt att det inte spenderas många minuter på denna trädoftande plot. Vansinniga vetenskapsmän var en uttjatad trope långt innan undertecknads födelse och det kommer krävas mycket för att undertecknad ska benåda den.
Smetig CGI
Jag diggar designen på Venom. Som den nostalgimördare jag är så saknar jag inte den ikoniska, vita spindeln på bröstet eller nätskjutarna. Dock tätnar orosmolnen när jag ser hur fullpepprade bildrutorna är med kladdig CGI.
Är praktiska effekter ett minne blott vilandes i min 80-talsdoftande blodpump? Jag fattar, ovanstående bild är omöjlig att få till "in camera", men i de två trailers vi fått avnjuta är CGI:n en ganska bra bit ifrån klockren. Hoppas på bättring!
Trött dualitet
I bägge trailers kan vi skåda Eddie Brocks Venom-persona tala till honom i en mörk och ondsint stämma. En sorts inre monolog alá sinnessjukdom. I serietidningarna är denna dualitet fascinerande och Venom hänvisar till sig med "vi" istället för "jag". Fräckt.
I filmatiseringen är jag dock rädd att denna dualitet kommer kännas trött. Detta okonventionella vis att kommunicera nyttjas huvudsakligen av antagonister, där Doctor Octopus och Green Goblin lyser starkast i minnesbanken. Jag är dock orolig att denna splittrade form av inre monolog blir trött och oinspirerad i längden.