Zar Amir Ebrahimi om förtrycket i Iran: ”De vet att jag pratar med dig”

Efter "Holy Spider" är den fransk-iranska skådespelerskan Zar Amir Ebrahimi aktuell med långfilmen Tatami, som markerar hennes regidebut. Filmen, som visades på Göteborg Film Festival, ser än så länge inte ut att få någon svensk biopremiär, men förhoppningsvis blir det ändring på det. En utmärkt film som ger en annorlunda inblick i de kedjor som är Iran.

Tatami skildrar mästerskapet i judo för kvinnor, där ambitiösa Leila (Arienne Mandi) ser ut att kunna ta sig till finalen. Plötsligt får hennes tränare Maryam (Zar Amir Ebrahimi) ett samtal från "högre makter" som kräver att Leila ska dra sig ur eftersom hon kan tvingas möta en judinna i finalkampen. När Leila vägrar ökar påtryckningarna och snart riktas hot mot hennes familj. Ska hon kuva sig och skrota allt hon har jobbat för eller fortsätta men riskera sina käras säkerhet?

Att filmen är plåtad i svartvitt har sina fördelar. Dels förstärks tematiken, dels ser det bättre ut. Judohallar i sig är sällan särskilt roliga att titta på.

– Att filma i svartvitt är utmanande som regissör, säger Zar Amir till Filmtopp. Hur man väljer rätt kostym som ska funka i svartvitt, vilket perspektiv man ska ha, hur kameran ska röra sig, hur skådespelarprestationen ska kännas. Ens ansiktsuttryck förändras i svartvitt och det är lätt att spela över. Som regissör måste du känna sådant och hitta en balans

Jag tycker också att svartvitt foto kan kännas mer intensivt.

– Absolut, men det kommer ändå folk och säger att de vill se "färgversionen". Jag är 100 procent emot det eftersom detta inte är en färgfilm. Allt är gjort för svartvitt, kameraarbetet, rytmen, temat och de symmetriska aspekterna.

”Att vara kvinna är politiskt. Att vara filmskapare är politiskt. Att berätta dessa outtalade historier om det iranska samhället och människorna som lider där är politiskt.”

Zar Amir Ebrahimi regisserade "Tatami" tillsammans med den israeliske regissören Guy Nattiv, som är Oscarsaktuell med biografifilmen "Golda". Men att Zar Amir skulle regissera var inte självklart.

– Jag skulle spela coachen, men sedan, vid något tillfälle, fick jag också regissera eftersom det inte finns många som är specialiserade i iransk film. Det var samma sak med Holy Spider, där skulle jag egentligen sköta castingen [inte skådespela]. Och varför började jag med casting? Det fanns ingen annan som hade möjlighet.

Jag tyckte att Holy Spider var fantastisk, men den fick mig också att skämmas. När jag pratade med filmens regissör [Ali Abbasi] sa han att Svenska Filminstitutet inte ville ge honom tillräckligt med pengar utan han tvingades göra filmen med danska medel. Det gjorde mig förbannad på Svenska Filminstitutet, att de inte förstod vilken viktig och bra film han kom med.

– Det är samma problem som vi har, en väldigt låg budget. Holy Spider hade tre gånger så mycket pengar, men det är också en större film. Jag har aldrig arbetat så snabbt förut. Du måste göra allt på under tre veckor för mindre än en miljon. Ibland 400 000 kronor, det är ingenting. Människor jobbar nästan gratis och man har inte tid till att utveckla sitt manus eller förbereda inspelningen. Med Holy Spider hade vi två veckors repetition, med den här filmen hade vi två veckor på oss att göra allt.

Är det viktigt för dig att göra politisk film?

– Nej, jag ser inte mina filmer som politiska. Kanske Tatami då, eftersom den är iransk-israelisk. Men som iranier är allt politiskt. När jag andas, är det politiskt. I det landet blir även din inspiration politisk. Att vara kvinna är politiskt. Att vara filmskapare är politiskt. Att berätta dessa outtalade historier om det iranska samhället och människorna som lider där är politiskt.

– Men jag tror att hela miraklet med film är att vi, med våra problem, trauman och politiska berättelser, kan skapa mästerverk och berätta fantastiska historier. Vi kan göra thrillers. Vi kan göra skräckfilmer. Vi kan göra komedier. Men det handlar inte om politik för mig, utan om hur du berättar en historia.

”Om polisen stoppade dig och du hade en VHS i din bil eller i din ficka, blev du arresterad, hamnade i fängelse och fick piskrapp.”

Trots systematiskt förtryck har många skickliga filmskapare kommit från Iran. När jag påpekar detta berättar Zar Amir att många filmskapare kan ha formats av landets förbjudna filmmarknad.

– Film var förbjudet för oss så vi kunde inte se några. Vi kunde inte ha kassettspelare hemma under VHS-eran. Om polisen stoppade dig och du hade en VHS i din bil eller i din ficka, blev du arresterad, hamnade i fängelse och fick piskrapp. Som alkohol, som allt annat.

– Men alla hade en återförsäljare och marknaden för piratkopierade filmer var stor med hundratals VHS-filmer. Vi hade en säljare som kom hem till oss varje fredag, hela familjen satt bara runt den här påsen med kassetter. Du valde dina filmer för en vecka och nästa gång han kom bytte du ut dem.

Kommer du ihåg någon film som du valde?

– En som var "wow" och som jag verkligen minns var Scream. Det är en av filmerna från den tiden när jag var tio år. Att bara titta på de här filmerna... jag menar, vi levde i ett samhälle där allt det förbjudna hade en överdriven inverkan på oss.

– Eftersom det var förbjudet, växte vi upp med film. Om det inte hade varit förbjudet hade vi kanske inte brytt oss. Men nu var det så och alla letade efter de bästa nya filmerna, skräck eller vad som helst. Våra föräldrar lät oss växa upp med det. Jag tror att det är därför vi har alla dessa bra filmskapare från Iran i dag.

”Jag skulle bli arresterad direkt.”

Efter att en hemmagjord sexfilm läckte online, med vad som påstod vara Zar Amir Ebrahimi, fick hon arbetsförbud i 10 år. När hon två år senare, 2008, riskerade fängelse flydde hon Iran och har levt i exil sedan dess.

– Ibland har jag hopp om att kunna återvända, ibland tappar jag det. Jag vet inte. Jag är inte ens säker på om jag kan resa från Europa till USA.

Vad tror du skulle hända med dig om du återvände till Iran?

– Jag skulle bli arresterad direkt. Jag menar, jag lämnade för att jag hade mina egna problem, domar och allt. Som konstnär, och särskilt som skådespelerska, är allt jag gör ett problem.

– Att sitta här utan hijab framför dig, om du tar en bild och postar den, då är det ett problem. Jag spelar i filmer, jag gör allt jag vill, jag säger allt. De vill inte att vi ska göra de här filmerna. Ingen av våra kritiska filmskapare kan återvända. Som Saeed Roustayi, han återvände [efter Cannes] och är nu [fängslad] i Iran, han kan inte komma ut.

”De har detaljerad information om människor över hela världen. De vet att jag sitter här och pratar med dig.”

Enligt Zar Amir arbetar den iranska regeringen systematiskt med att tysta röster genom att infiltrera grupper och splittra dem med fängelse och hot. Hon menar också att de har informatörer överallt.

– De skickar folk som dyker upp som bland oss, civilklädda. De infiltrerar och hotar, som i Tatami. Det händer en ofta och det är mycket skrämmande. Jag menar, det var så de stoppade hela revolutionen, denna rörelse för kvinnors frihet i livet.

Hon fortsätter:

– De dyker upp, låtsas vara något annat och så småningom får de information om dig. Kommer närmare och närmare. Vid någon punkt börjar de skapa konflikter och spelar ut folk. De stoppar allt på det här sättet. De har detaljerad information om människor över hela världen. De vet att jag sitter här och pratar med dig.

Men vadå, du är inte rädd?

– För mig är det ett tecken på att de vet att detta är deras slut. För det känns som att alla samhällen, när de verkligen försöker kontrollera alla och bara blir galnare och galnare, att det är ett tecken på att de närmar sig sitt slut.

Med det tackar vi Zar Amir Ebraihimi för pratstunden. Filmtopp håller dig uppdaterad om "Tatami" blir tillgänglig på den svenska marknaden.