Intervju: Lena Endre om Glaciär och karriären

Lena Endre är aktuell med Baker Karims film Glaciär – en fiktiv historia om två människor under en ödeläggande pandemi. I filmen ser vi bara två skådespelare där Alexander Karim är Lena Endres motspelare, och precis som filmens tematik om distansen mellan människor, har Alexander och Lena väldigt få gemensamma scener, eller? Lena berättar om hur det egentligen gick till.

– Det är det som är filmens underbara värld, att det går att fuska. Det är ganska många scener när jag sitter på mitt rum och pratar med Alexs karaktär med laptop eller mobil. Men när vi spelade in satt Alex bredvid kameran och så kör vi dialogen tillsammans. Vi är nästan alltid i samma rum. Det är också många scener när man tror att vi sitter i varsin korridor, men då har vi suttit en meter ifrån varandra och samtalat.

När Alexander Karim ringde upp Lena förra sommaren för att fråga om hon ville vara med i filmen fanns där ingen tvekan.

– Vi träffades för säkert en 20 år sen, och jag tänkte redan då att det skulle vara roligt att jobba med Alexander och hans bror Baker. Så när telefonen ringde förra sommaren tvekade jag inte en sekund. Dramaten var ju också stängd på grund av pandemin, berättar Lena.

Det här är första gången Lena arbetar med författaren Camilla Läckberg. Hon berättar om samarbetet och produktionen som på mindre än ett år gått från att vara ingenting till att bli en film.

– Det har varit jätteroligt att jobba med Camilla, det var hennes första filminspelning och hon blev inslängd kvickt som sjutton. Det var ganska roligt när hon berättade att hon är morgonpigg och har väldigt svårt att hålla sig uppe om nätterna med tanke på att  vi under första veckan bara gjorde nattinspelningar. Allt gick så fort från att vi bestämde oss för att satsa på det här. Vi väntade inte på några stora produktionsbeslut utan vi chansade, och tur var väl det.

Vad var den absoluta höjdpunkten under inspelningen?

– Att få grotta in sig ordentligt i de här scenerna och vårt samarbete Vi var ju också instängda på det här hotellet väldigt länge men en dag skulle vi plötsligt ut och springa på hustaken på Riddarholmen, det var fantastiskt.

"Musiken skulle bli mitt liv".

När Lena Endre var ung arbetade hon på jazzavdelningen en musikaffär på drottninggatan vid Sergels torg i Stockholm. Hon berättar att det även var musiken som hon först hade tänkt arbeta med, innan hon blev förälskad i skådespeleriet.

– Jag tror liksom att det var någon idé jag hade, att musiken skulle bli mitt liv. Sen blev jag iväglurad av någon att titta på en lektion på Inger Werns teaterskola och det blev som en kulturchock som smittade ner mig totalt. Så skådespeleriet nästan överföll mig kan man ju säga, och efter det kände jag att jag hittat hem, säger Lena.

Lena är fast anställd på Dramaten i Stockholm och det är där hennes huvudsakliga arbete ligger. När hon inte arbetar på Dramaten gör hon filmer och tv-serier, men trots hennes hektiska schema finns det tid över till annat.

– När jag inte arbetar träffar jag mina barn och min man. Det har blivit mycket av familj och vänner under det här pandemiåret. Ibland kan vi åka ut och vandra och bara få vara utomhus. Det är ganska intressant att se hur kreativa folk blivit under det senaste året när man inte har kunnat träffas som vanligt, berättar Lena.

Under sitt liv har Lena Endre arbetat en hel del med den legendariske regissören Ingmar Bergman. Hon berättar om hur han tog sitt yrke på största allvar och hur han lyckades få varje film och teaterföreställning att kännas som det viktigaste i världen.

– När man jobbar med det jag gör så finns det alltid en del som ser på det som lite underhållning och något man kan betala för som grädde på moset på nåt sätt, att det inte är något viktigt med kultur och konst. Med honom var det ju känslan att vi inte kan klara oss utan det här, vi måste ha mat och kärlek och människor omkring oss och vi måste ha konst och konstnärer som försöker fånga vad det är att vara människa. Han var alltid så otroligt förberedd och hade idéer om allting vi skulle göra. Han tog det så enormt seriöst. Det kändes alltid som att man höll på med det viktigaste en människa kan göra.

Lena har medverkat i otroligt många filmer i alla möjliga sorters genrer. Det har blivit en hel del komedier genom åren, men trots detta finns det en annan genre som ligger henne extra varmt om hjärtat.

– Jag känner mig faktiskt mest hemma i tragedierna och dramat. Man säger ofta att komedi är svårare än tragedi, men jag håller inte med. Folk är mer benägna att skratta än att gråta ut. Däremot så hänger båda ihop i hög grad eftersom skratt också krävs i tragedier för att publiken ska sänka garden. Det blir en större belöning med gråt, ibland kan det vara tjurfäktningstyst så man hör en knappnål falla.

"Tjurfäktningstyst"? Har du varit på tjurfäktning någon gång?

– Ja, när jag var tolv åkte vi på en charterresa till Mallorca, då gick vi på tjurfäktning. Det var ju en sån där grej man skulle göra om man var i Palma, fruktansvärt – alltså. Men jag kommer ihåg att när tjuren slet av matadorens röda skynke var det tusentals människor som andades in samtidigt och det blev en tystnad som var dånande.

"Tunnare och tunnare med intressanta roller".

Lena började sin skådespelarkarriär som väldigt ung och är idag 65 år. Hon berättar om hur det finns en åldersdiskriminering inom skådespelaryrket och hur hon har berörts av det.

– När jag började fanns Det äldre skådespelerskor som klagade på att det fanns en åldersdiskriminering men det trodde jag inte riktigt på då. Men jag har märkt nu att det blir tunnare och tunnare med intressanta roller ju äldre man blir, å andra sidan är det jättespännande att göra roller när man är 30-40 år. Då är man mitt i livet och ska skapa familj och har alla dessa fertila problem. Man får helt enkelt acceptera att man blir gumma till slut.

Lena berättar vidare om hur stor skillnad det är mellan män och kvinnor i skådespelaryrket när det kommer till ålder:

– Det är alltid liksom en 65 årig man och 40 årig kvinna, men knappt då tycker man att kvinnan är tillräckligt ung. I det verkliga livet lever de flesta par som jämnåriga. Det blir pinsamt när man inte tycker att en kvinna är “fuckable” längre och går ned i åldrarna medan män kan bli både flintskalliga, tjocka och hur gamla som helst.

MER LÄSNING:
Filmtopp recenserar Glaciär