Poddspecial: Partisan (Johan Rheborg, Fares Fares, Amir Chamdin, Anna Björk och Sofia Karemyr)

Viaplays dramathriller Partisan av Amir Chamdin och Fares Fares utspelar sig ute på landsbygden där jordbrukssamhället Jordnära bedriver framgångsrik ekologisk odling, under styre av Kent (Johan Rheborg). När lastbilschauffören Johhny (Fares Fares) blir ombedd att göra ett jobb för honom förstår vi snart att det är någonting innanför samhällets grindar inte stämmer.

Läs vår recension av Partisan för att ta reda på vad vi tyckte om serien.

Filmtopps Gunnar Hamberg träffade regissören Amir Chamdin och skådespelarna Fares Fares, Johan Rheborg, Anna Björk och Sofia Karemyr på en pressträff i Stockholm för att prata med dem om deras nya serie. 

Du kan lyssna på det drygt 90 minuter långa poddavsnittet från Hotell Diplomat här:

"Jag har nog aldrig spelat en roll som är så olik mina egna värderingar"

Anna Björk spelar kvinnan Maud, som är vad Anna själv beskriver en "boss-lady" i Jordnära. Hon är spindeln i nätet som styr bakom kulisserna tillsammans med Kent. 

Gunnars pratstund med Anna börjar 02:14 in i avsnittet: 

I början på säsongen har du en dialog med Kent där det blir tydligt att Mauds moraliska kompass sticker iväg från gemen mans. Hur är det att spela en sådan karaktär? 

– I det här sammanhanget var det mycket svårare än vad jag trodde. Jag har nog aldrig spelat en roll som är så otroligt olik mig själv i värderingar och grundläggande synsätt och drivkrafter. Serien sätter en lampa på saker som är viktiga att vi pratar om, som sker öppet och i det fördolda. Jag hoppas att det budskapet går fram. 

Hur valde du att kommunicera med dina motspelare som du skulle ha en spänd relation med, distanserade du dig från dem för att kunna leva ut din karaktär ännu mer?

– Där kändes det mer som ett vanligt jobb. Det är scener vi gör på jobbet och har inget med vår privata relation att göra. Jag har nog aldrig känt att det skulle vara bättre att distansera sig från en kollega, utan det är ett samarbete. Som Tjuv och Polis där någon måste springa och någon måste jaga.

Är det svårare att improvisera i den här typen av serie, med den här typen av karaktär?

– Amirs arbetssätt bygger inte på improvisation utan vi följde manus, men manuset skrevs om under tiden. Sen hade jag vissa riktmärken för den här karaktären som jag ville återkomma till. 

Vill du dela med dig av dessa riktmärken?

– Jo men en sak kan jag säga, jag ville inte göra den här typen av roll med glimten i ögat. 

Du var även med i "Störst av allt" där du spelar förälder till en av huvudkaraktärerna. Är det svårare att spela en karaktär som är reaktiv på sättet som i "Störst av allt", eller som snarare är proaktiv?

– Ungefär 70% av rollerna som jag har gjort har varit reaktiva roller, som alltså drivit väldigt lite. Därför ville jag, förutom att arbeta med Fares och Amir och att det var ett viktigt ämne, spela Maud. Hon är en karaktär som driver väldigt mycket. Det är inte lättare eller svårare, men det är roligt att byta mellan dessa typer av roller. 

Förbereder du dig annorlunda beroende på om materialet är baserat på en bok, verkliga händelser eller helt fiktiv berättelse?

– Ja, på så sätt att finns det en bok så får man ju massa mat av den. Men ofta så har manusarbetarna gjort sitt arbete och skrivit om karaktärerna så att det ska fungera som dramatik och inte litteratur, så man återgår ändå till att spela de situationerna som manusförfattarna har skrivit. I Störst av allt var det ganska stor skillnad på hur mamman var beskriven i boken från flickans perspektiv jämfört med hur hon var framställd av manusförfattarna, på goda grunder eftersom boken var skriven ur dotterns perspektiv och vi var tvungna att få det trovärdigt från fler synvinklar. Men man kommer nog alltid tillbaka till att det är situationerna framför sig som man jobbar med.

"Det var inte supernoga att följa manus"

Sofia Karemyr, som vi tidigare sett i Call Girl och Unga Astrid, spelar 17-åriga Nicole, som tillsammans med systern Maria (spelad av Ylvali Rurling) blir upplockad av Johnny och tagen till Jordnära. Hon är till skillnad från de flesta nya i samhället street smart och har svårt att lita på folk. 

– Nicole och hennes syrra kommer inte från de bästa förhållandena och har som överlevnadsinstinkt att inte lita på folk, säger Sofia.

Gunnars pratstund med Sofia börjar 22:41 in i avsnittet: 

Sofia som är 26 år gammal fann en hel del utmaningar i att spela tonåring. Inte minst sättet Nicole pratar på: 

– Jag fyllde 25 år förra sommaren och det händer mycket på de åtta åren, hur man uttrycker sig och vad man säger. Men sedan också kanske ens inställning till saker... som 17-åring är man ju ett barn och kanske inte uttrycker sig helt relevant. Där var manuset väldigt behjälpligt.

Fanns det utrymme för improvisation för dig i den här typen av karaktär?

– Ja vi pratade mycket om scenerna och att det inte var supernoga att följa manus. 

Hur skulle du beskriva Nicole? 

– Jag skulle säga att hon är kaxig, stark och street smart. Hon är inte så bra på att släppa in folk, men de hon kommer nära ger hon mycket tillbaka till. Det är också ganska mycket ”tough love” mot hennes syrra.

Hur var det för dig och Ylvali att förbereda er inför att spela syskon, umgicks ni innan inspelningen drog igång?

– Det gick väldigt snabbt med personkemin och jag tror att vi kände det redan när vi provspelade mot varandra att ”det här var kul, det kändes bra och på riktigt!” Hon är också väldigt framåt och enkelt att bygga en relation med henne, många frågade om vi kände varandra sedan tidigare. 

”Äntligen en intressant fråga!”

Efter sin insats i The Nile Hilton Incident vann Fares Fares Guldbaggen för Bästa manliga huvudroll. Därefter fortsatte succén med insatser i de internationella superserierna Westworld och Chernobyl. Med Partisan är han tillbaka i Sverige, och den har gången har han inte bara gjort en av huvudrollerna, utan också producerat och skrivit manus.

Gunnars pratstund med Fares börjar 37:30 in i poddavsnittet:

Hur är läget i dessa tider, Fares?

– Läget är faktiskt bra! Vi klarat oss än så länge i familjen hemma. Tror vi i alla fall. Vem vet någonting om någonting?

Vilken profession fastnade för projektet först? Var det skådespelaren, författaren eller producenten Fares Fares?

– Äntligen en intressant fråga! Det är ingen som ställt den innan, så grattis! Jag skulle säga att det var den kreativa producenten som först fastnade för det, och sen författaren som började gå igång på det ordentligt och i sista hand så blev det skådespelaren för en gångs skull.

Är du som kreativ producent inblandad i allt från att skriva materialet till att casta ensemblen?

– Ja, det stämmer. Dels föreslog vi några namn, Johan var en av de första personerna som castades och Anna Björk var en person som jag tänkte på redan innan vi började den processen. Annars så har vi suttit jag, Amir och vår producent Johanna och kollat igenom alla tapes på de som provfilmat där det oftast var gemensamma beslut. 

Vi har hittills fått se pusselbitar från Johnnys liv som inte går att koppla ihop riktigt ännu. Skulle du kunna berätta lite kort om vem han är?

– För mig så är Johnny en man som drivs av en stor sorg där han egentligen bara lever för sitt arbete. Egentligen tror jag att han slutat att leva helt och hållet. Därför är han så driven i det specifika projektet som han är inblandad i. Det är samtidigt inte helt enkelt att prata om vem Johnny är och vad han går igenom eftersom vi vill överraska tittarna.

I det andra avsnittet får vi se hur Johnny behandlas för tinnitus, som också är avsnittets namn. Var det du som kom på att karaktären skulle ha tinnitus?

– Ja. Vi ville ha någonting som påminner honom om traumat han varit med om. Det var några olika förslag, men det som gör tinnitus så användbart är att det ger snabba attacker, och ofta så går de över väldigt fort. Detta är ett ganska lätt sätt att visuellt och filmiskt berätta om en karaktär. Om den exempelvis har sömnproblem eller panikångest måste du skriva mycket mer material och gå in lite djupare i allt.

Medan Sofia beskriver längden på Partisan som två långfilmer menar Fares att det aldrig fanns någon plan på att göra serien i ett annat format: 

– Det har alltid varit tanken att göra en serie och det kändes naturligt med fem avsnitt. Då kan du ändå fånga en filmisk känsla eftersom det ofta har med längden att göra. Att göra en film i sig är ju en liten annan berättarform.

Man pratar ju hela tiden om att TV är det nya film och film är det nya TV. Du som har benen i båda branscherna, är detta någonting du märkt av?

– Ja, det kommer definitivt ett skifte och det drabbar ju de här ”mellanfilmerna”. De som klarar sig är ju blockbusterfilmerna, och den smala filmen som visas på festivaler eller mindre biografer har inte siffrorna förändrats för så mycket heller. Mellanfilmerna har däremot hamnat lite i ingenmansland. Men där har Netflix tagit över lite grann. Marriage Story är en typisk sån film som inte hade gjorts om det inte vore för dem.

”Jag gjorde en skendränkning, och den killen var jag tvungen att prata med efteråt…”

Nyligen såg vi honom med ett musikalnummer i En del av mitt hjärta och som en man med tuffa problem från barndomen i En komikers uppväxt. Med rollen som Kent, en av ledarna i Jordnära, får vi se en ännu mörkare sida av Johan Rheborg. 

Gunnars pratstund med Johan börjar 52:50 in i avsnittet:

På senare tid har du gjort karaktärer som dragit åt annat håll jämfört med de mer komiska karaktärer du gjort tidigare. Har det varit ett medvetet val att göra mer seriösa roller?

– Ja det har det. Jag tycker om när det är lite svårt och utmanande. Jag är inte så förtjust i att det blir slentrian och upprepning. Jag är luststyrd och då måste det finnas en utmaning och en svårighet och jag gillar att gå in i mina jobb dygnet runt. Partisan som är en thriller innebär ju en ny genre för mig. I En del av mitt hjärta så var det ju en komisk roll, men också  dans… vi kanske ska fimpa den där dörren? Jag tänker på podden. Det blir jobbigt att klippa för dig.

Johan fortsätter:

– En del av mitt hjärta var ju egentligen en cameo-roll, men jag sa till dem att jag ville dansa och sjunga, och inte bara göra en chef. Men det här är någonting annat. Amir och Fares verkligen ville ha mig som Kent och det var en av anledningarna att jag tog rollen. Jag gillar när jag får förtroendet och då känner jag att jag verkligen ska försöka leverera det de vill ha och gå in i det här till hundra procent.

Du låter förvånad över att de ville ha dig? 

– Jag får inte så många såna här förfrågningar, men å andra sidan så skulle jag inte göra vad som helst för det är en väldigt svår genre. Med onda personer är det intressant att fråga sig vad som gör dem obehagliga. Jo, men det man inte ser. Alltså någon som till synes är normal, men som Kent inte är helt normal. Det som är osynligt är läskigast. Och att få hålla på med det har jag inte riktigt gjort förut. 

Kent väntar gärna en sekund för länge innan han börja prata.

– Jag tror att det är en maktgrej och det har jag plockat från Obama. Han lägger alltid på tid som att han inte ska säga någonting förhastat. Sen är det ju det här med någon som ogenerat betraktar, som om jag bara sitter här och tittar på dig, så blir det ju weird. Men också om man sitter i ett rum och så kommer någon in och man blir rädd. Vad är det som gör att det kommer in ett mörker i rummet? Jag har försökt förstå ondskan, för det måste ju finnas någon vett och sans bakom allt. 

Var det befriande eller hämmande för dig att vara elak?

– Eh… det var tufft…. Jag gjorde en skendränkning, och den killen var jag tvungen att prata med efteråt, för att det var obehagligt. Jag tror att jag tyckte att det var obehagligare än vad han gjorde, men det var skönt att prata efteråt och det är inga konstigheter mellan oss nu.

För Johan, som likt Fares är rutinerad inom både film och TV, är det framförallt farten i skapandet som skiljer formaten från varandra. 

– I en långfilm kan du göra mycket mer avancerade bildlösningar, så det känns som en lyx, det är halvfart. I Solsidan hade jag femton scener en dag i huset och jag visste inte ens vilka avsnitt det var.

”Blir det över tre tagningar är det något fel på dig, manuset eller skådisarna.” 

Amir Chamdin föddes i Stockholm 1974. Han började göra film i ung ålder, och debuterade med musikvideor till det legendariska popbandet The Cardigans. Därefter har han både skrivit och regisserat långfilmer så väl som serier. Hans mest kända film är Cornelis, biografin om vissångaren Cornelis Wreeswijk. På seriefronten har han regisserat Hassel, Dröm och nu Partisan, sin andra produktion för Viaplay.

Gunnars pratstund med Amir börjar 01:09:21 in i avsnittet:

Jag hörde att ni gått igenom vad ni får, och inte får säga idag… 

– Jag var inte med på det mötet! Men jag kan börja och säga att när jag ville göra den här serien så var det för att jag ville göra en spännande thriller. Det var där det började. Partisan bygger på en ide som Mauricio Molinari gav till mig för 7 år sedan. Det var en helt annan ide, men med samma premiss. Allting föll på plats för två år sedan när jag började tänka ”vänta, ekologisk by, ekohandel… Nu har vi hittat det”. Jag inspireras väldigt mycket av äldre thrillers så som The Conversation och den sorten där varje svar ersätts med en ny fråga. Med det sagt är detta en filmisk serie. I en vanlig serie har du ett fall per avsnitt, men här är det en och samma historia under alla avsnitt. 

Kan du berätta om hur det var att hitta miljöerna? De är enormt passande berättelsen.

– Vissa grejer är jättefuskade och andra är det inte. Jag är bra på att fuska och vet att den största vikten är var du ställer kameran. Jag är uppvuxen på somrarna och vintrarna i Finlands urskogar och har alltid tyckt att naturen är lite mystisk, den håller på massa hemligheter. Så miljöerna har jag alltid sett framför mig och vi hittade ett par platser på Ekerö som passade. 

Av vad jag förstod på Johan, så kom det lite som en överraskning för honom att spela den här typen av karaktär. Hur gick dina tankar under castingen?

– När Fares sa att han ville göra den här rollen, kunde vi planera antagonisten utefter honom. Och Johan Rheborg överbevisar ju sig här. Han är helt klart en av Sveriges bästa skådisar, no doubt! 

Om en scen inte fungerade, var det då svårt att avgöra vad som inte fungerade eftersom att du jobbade både med regi och manus?

– Ja, det var svårt men det var många andra som skrev, säkert två avsnittsförfattare per avsnitt. Det handlar om att man måste lita på en känsla. Ibland kan jag få att ”nja, den här scenen funkade inte”. Då får man ta en kvart och tänka lite, kanske tillsammans med skådisarna. Det handlar ju också om att vara lyhörd, de bästa idéerna är inte alltid dina egna.

Det är ett par ”fintar” som verkligen dribblar bort mig framförallt i andra avsnittet på ett helt fantastiskt vis. Hur är det att skriva ihop den typen av handling?

– När man vet vad man ska berätta, då vågar man ta ut svängarna.

"Partisan" har premiär på Viaplay 16 augusti.