EXKLUSIVT: Anna Friel om The Box – Höll på att svimma
"Stockholm är otroligt"
Den brittiska skådespelaren Anna Friel är just nu aktuell med Viaplays mystiska dramathriller "The Box" i vilken hon spelar mot Peter Stormare och Alexander Karim. Filmtopps Eric Diedrichs har intervjuat stjärnan om nya serien, vad hon tyckte om Sverige under pandemin och om hon verkligen tog i tills hon spydde i en av "The Box" mest intensiva scener.
Med en Emmy-vinst i bagaget och ytterligare Golden Globe- och BAFTA-nomineringar har Anna Friel, 45, haft en slående karriär, inte minst med Marcella som fått ett kultfölje världen över. Nu är hon aktuell i Viaplays nya spänningsserie The Box, som kan beskrivas som en blandning mellan Twin Peaks, Förhöret och valfri Stephen King-historia. I serien spelar hon Sharon Pici, en förhörsdrottning som snuddar på att knäcka ett hemsökande mordfall. Hennes psykiska hälsa får sig en törn när den mordmisstänkte kvinnan hänger sig i det tillfälligt obevakade förhörsrummet – Sharon får för sig att kvinnan försöker kontakta henne från andra sidan graven och hon inser att hon måste ta till okonventionella metoder för att komma i kontakt med henne. Hennes medarbetare, som spelas av Peter Stormare och Alexander Karim, blir allt mer oroliga över hennes tillstånd och försöker få Sharon tvångsinlagd på ett behandlingshem.
Inspelad under pandemin i Stockholm, blev Anna Friels första besök i huvudstaden ett annorlunda sådant – fast kanske var det precis detta som krävdes för att hon skulle komma in under skinnet på sin karaktär? När jag pratar med Anna befinner hon sig i Atlanta där hon spelar in TV-serien Monarch om en familj som mer eller mindre styr USA:s countryscen. Om det nu var någon som ifrågasatte Annas mångsidighet går hon alltså direkt från att spela psykiskt instabil förhörsdrottning till countrystjärna.
– Jag är kvar här till mars och har snart varit här i fyra månader. Ännu en gång arbetar jag med underbara svenskar igen, Anders-bröderna som har gjort musiken till Glee och Rock of Ages. Vi har haft fantastiska konversationer om Sverige eftersom jag nyligen var Stockholm för The Box, berättar Anna.
Ja, och ni filmade ju här under pandemin. När jag pratade med Stormare sa han att man mer eller mindre bara kunde gå mellan Cirkus där ni spelade in och hotellet.
– Jag räknade att det tog mig 28 steg att gå från hotellet till Cirkus, jag gick från en box till en annan och kunde se inspelningsplatsen från hotellfönstret. Sen fick regissören covid och vi fick filma allt i ett enda rum, det var en riktigt upplevelse. Men Stockholm är otroligt, jag har velat åka dit sen jag gjorde nordisk noir med Marcella.
Oj, 28 steg alltså? Det är till och med färre än de i Hitchcockfilmen De 39 stegen.
– Haha, ja och när jag kom hem så satt jag bara vid ett litet bord vid fönstret och tittade ut på arbetsplatsen. Det fanns ingen rumsservice, ingenting.
Synd att det blev din första upplevelse av Stockholm, det är en härlig stad!
– Åja, det är så vackert! På helgerna kunde jag ta på mig munskydd och gå långa promenader. Jag vill tillbaka många gånger om. Jag har en ganska lång karriär, 30 år, och jag tycker att detta var ett av de bästa filmteamen jag har jobbat med. Ni arbetar så hårt. Det är otroligt. Jag är djupt imponerad av Alexander Karim, men hela ensemblen var fantastisk… Peter Stormare, vilken man! Vi blev väldigt goda vänner. Jag har nästan aldrig varit med om en lika skicklig fotograf som Gustav Danielsson. Vi behöver aldrig, inte en enda gång, ta om en scen på grund av bildens fokus. Den som vet någonting om film förstår att det helt är helt otroligt.
Fick hänga sig själv tolv gånger
Men det är inte bara vi svenskar som arbetar hårt. När jag pratade med Alexander Karim tidigare i veckan var han imponerad över Anna Friels dedikation. Han menar att hon ger allt i varje scen, även när hon inte är med i bild. För att ge ett exempel berättade han om en tagning där Sharon skulle kvävas och kameran hela tiden var på honom, hon gick in så hårt i rollen att hon kräktes. Jag frågar Anna om Karims historia verkligen var sann eller om han överdrev.
– Det är helt sant. Jag tycker inte att det blir någon scen om inte alla i ensemblen får samma möjligheter, jag skulle hata om kameran är på mig och min motspelare inte skulle ge mig sitt bästa. Alexander gjorde alltid detsamma mot mig. Han är en extraordinärt begåvad skådespelare.
Inspelningen av The Box var det närmast "method acting" som Anna någonsin varit.
– I scenen när jag skulle testa att hänga mig så fick jag göra det tolv gånger, en annan gång svimmade jag nästan. Jag hoppas att det inte ser enkelt ut, det var väl det närmaste till method acting som jag varit. Jag behöll min amerikanska accent under hela inspelningen. Jag hoppas att det känns lika brutalt som priset jag fick betala för det.
Nu vet jag inte hur manuset var uppbyggt men själva serien har ett väldigt fragmentariskt berättande sammanvävt med mystiska inslag.
– Jag tyckte om undersökandet av den psykologiska påfrestning som poliser går igenom med hjälp av element från skräck- och thriller-genren. Men manuset var också ganska förvirrande, vad är det som händer och vad är det som sker i hennes huvud? Adi Hasak som har skapat serien sa att det var exakt det han ville att publiken skulle undra. Och man ska nog inte riktigt veta det. Vi är så vana vid att få allt förklarat för oss, men man ska inte underskatta publiken. Det är ett surrealistiskt stycke som passar väldigt bra i tiden. Efter att ha varit instängd i lockdown i England i ett år och sedan åka till Sverige för att filma The Box i en annan instängd miljö. Det var psykiskt utmanande.
Annorlunda mot någonting hon tidigare gjort
Anna berättar att hon har sett det första avsnittet och att hon ser fram emot de resterande sex, även om hon, precis som de flesta skådespelare jag pratar med, ofta inte ser den slutgiltiga versionen av någonting som hon själv är med i.
– Själva klippningen kan berätta en väldigt annorlunda historia, vad man bestämmer för att ta bort och vad man bestämmer för att visa för publiken. Så självklart vill jag se den slutliga versionen, men jag förväntar mig inte att det ska vara icke-fragmentariskt utan vinjetten, med det krossade glaset, är metaforiskt för vad som sker i Picis huvud. Det är annorlunda mot någonting jag har gjort tidigare, en ganska krävande historia som jag hoppas att publiken förstår.
När jag pratade med Peter så sa han att filmningen var som att spela psykadelisk punk.
– Vilken fantastisk beskrivning, briljante Peter!
För att avrunda lite, om vi ser till omfånget av hela din karriär, är det någon film eller serie du är riktigt stolt över men som du anser inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar?
– Vilken bra fråga… Jag gjorde en film som heter Me Without You med Michelle Williams när jag var runt tjugo, om två tjejer och deras vänskap. Jag tyckte verkligen om att arbeta med regissören Sandra Goldbacher och jag tror att den skulle klara av tidens gång. Det var inte tillräckligt många som såg den. Om du inte har sett den, gör det.
Med det tackar vi Anna Friel för pratstunden. The Box går nu att streama i sin helhet på Viaplay.