Eva Melander och Josefin Asplund om Snöänglar

Efter sin prisade insats i Gräns har Eva Melander börjat dyka upp här och var i den svenska filmsfären. I nya kriminaldramat Snöänglar spelar hon en hårdnackad polis, som dras in i ett mystiskt fall om en försvunnen pojke vid namn Lucas, vars mamma spelas av stjärnskottet Josefin Asplund.

Föga förvånande har serien fått fina recensioner och vi på Filmtopp gav den fyra av fem i betyg. Du hittar vår recension av Snöänglar här.

Tidigt in i vårt samtal visar det sig att Eva och Josefin har en oväntad gemensam nämnare, det ryska språket. Josefin har nyligen varit i Ryssland för att spela in ett drama.

JOSEFIN: Det var väldigt annorlunda att vara där och spela in en storfilm, det påminde en hel del om när jag spelade in The Girl with the Dragon Tattoo. Mycket folk, jättemånga tagningar, värsta maskineriet i princip. Jag känner mig hemma i Moskva. Jag vet inte om det är för att min mamma är från Warszawa och det är väldigt mycket som är likt i språk och kultur och hur man för sig, men det var härligt att vara där.

Det är nästan så att jag vill pressa dig till att säga något på ryska, men det kanske känns lite genant?

– Nej det kommer jag inte göra, skrattar Josefin. Men om du intervjuar mig inför att filmen släpps så kanske.

Skämtsamt frågar jag Eva om hur hennes ryska är och till min förvåning svarar hon med en salva tvättäkta flytande ryska. Josefin blir lika chockad som jag:

EVA: Det är ju helt otippat, men jag läste ryska i tre år på gymnasiet faktiskt.

JOSEFIN: Är det sant?! Nu känner jag mig pressad här.

EVA: Tre år på gymnasiet, hur mycket har man med sig egentligen? Men kan man alfabetet så kan man ju läsa och förstå att det finns ord som påminner om varandra. Men när folk börjar prata ryska så förstår jag bara ord här och där.

"Jag njöt av att läsa manuset".

Eva har inte varit i Ryssland och spelat in på sistone, utan arbetat flitigt på hemmaplan. Bland annat har hon spelat in Levan Akins kommande dramaserie “Deg“ och Netflix-serien “Den osannolike mördaren” om Stig Engström, som Palmeutredningen förra året deklarerade som trolig gärningsman.

EVA: Deg filmade vi i höstas och Den osannolika mördaren blev vi nyligen klara med, så jag har haft lite att göra trots pandemin.

Var manuset till Snöänglar lika mycket av en pageturner som serien är?

EVA: När jag läst varje avsnitt till manuset manuset kände jag mig frustrerad över att det tog slut, så ja, det slutade alltid med en riktigt bra cliffhanger, eller vad säger du Josefin?

JOSEFIN: Jo, men gud, vi fick ju inte alla manus på en gång, utan det dröjde mellan avsnitten innan vi fick nästa. Det var som för tv-tittarna, att man fick vänta. Tyvärr har jag ett så himla dåligt minne, men jag vet att jag tyckte det var väldigt spännande och att jag också var väldigt förvånad över att det var inte var förutsägbart nånstans. Jag njöt av att läsa manuset väldigt mycket.

Men det var inte bara manuset som lockade Eva utan hon tackade ja till jobbet så fort hon fick veta att Anna Zackrisson skulle regissera:

EVA: Att Anna skulle regissera var en bra pitch i mina öron och så gick jag på provfilmning där vi hade hur kul som helst för hon är så grym. Och sen läste jag manus och blev ännu mer intresserad av tematiken med föräldraskap och moderskap, vem kan döma vad som är bra föräldraskap är det polisen, är det en själv?

Josefin, du har så himla bra kemi med Ardalan "Adde" Esmaili, hur arbetade ni fram den?

– Vi provfilmade med en ganska svår scen där vi upptäcker att vårt barn är borta. Och vi drog av den på liksom en gång och Anna har berättat i efterhand att där och då så kände hon direkt att vi var rätt för rollerna. Jag tror nog att vi själva också kände det även om man kan vara ganska uppe i sig själv när man provfilmar. Någonting hände där. Det kändes verkligen som att det klickade.

Berättelsen gör den emotionella resan värd.

I serien får Josefin tackla en hel del tunga och utelämnande scener. Hon berättar om hur det var under inspelningen när hon tog sig an dessa psykologiska djupdykningar:

– Stämningen på set var oftast väldigt bra. Sen tror jag alla blir väldigt påverkade av miljön som vi var i. Scenografin var helt otrolig, varje gång jag och Adde klev in i miljön så kändes det som att vi var hemma hos Jenny och Salle. Och man lever ju i den bubblan och jag har gått in för det här till 100 procent. Flera gånger har jag själv blivit emotionell, även om man försöker att hitta en distans.

– Men mycket landar i efterhand, för när man är i det så är man i det och allt går väldigt snabbt, det blir väldigt intensivt. Det är nog först när man kliver ur bubblan, fem månader senare,  som det landar vad man har gjort. Inspelning har verkligen påverkat mig. Men så är det alltid när man gör en karaktär. Adde beskrev det förut som: “Man ser världen på ett annat sätt efter en sån här inspelning, efter varje projekt man tar så får man nya ögon på saker och ting.”

EVA: Jag tycker alltid att när man gör emotionellt väldigt påfrestande saker så är det ju liksom berättelsen och visionen och samarbetet med sina kollegor som gör det värt. Man vet vems historia man för. Hade jag inte haft en så pass stark känsla av det så hade det nog kostat ännu mer, det hade varit svårare att göra också. När man har en så stor passion för orden man ska berätta och den karaktären man ska göra, då är det liksom värt det.

Om ni skulle rekommendera varsin film eller serie som ni är med i, men som inte är Snöänglar, vilka väljer ni?

JOSEFIN: Som serie rekommenderar jag Top Dog och som film Call Girl. Sen vill jag också rekommendera serien Fleabag av Phoebe Waller-Bridge, som jag önskar jag var med i.

EVA: När det kommer till en film så hade Sebbe varit rolig att rekommendera, för det är så länge sedan. Men jag rekommenderar Gräns. Som serie rekommenderar jag Deg, som kommer någon gång snart. När det kommer till något jag inte är med i så rekommenderar jag serien Succession och filmen Girlhood.

VIDARE LÄSNING:

Svenska polisfilmer - 11 tips
Senaste nytt om svenska serier