Amanda Jansson om Tunna blå linjen

Varje vecka hejar svenska folket på Amanda Jansson i SVT:s nya polisserie Tunna blå linjen, som är en ovanligt realistisk skildring av polisernas hektiska vardag. Utöver Amanda ser vi även Oskar Töringe i rollen som Magnus, Amandas polispartner, och Gizem Erdogan som Leah, en judisk polis i en värld där antisemitism existerar i hög utsträckning.

MER LÄSNING: Bästa svenska serierna 2021!

Serien ses av en miljonpublik varje vecka, vilket är en enorm framgång i en tid där svensk TV konkurrerar med bjässar som Netflix och Disney+.

– Ett sådant här mottagande hade man bara kunnat drömma om. Det är helt fantastiskt att både kritiker och folket tycker om det. Det hade inte kunnat bli bättre, säger Amanda.

Serien är skapad och skriven av Cilla Jackert och för regin står Sanna Lenken (Min lilla syster), Anders Hazelius (Den inre cirkeln) och Mikael Hansson (Andra avenyn). Till skillnad från filmmediet är det också vanligt att flera olika regissörer samarbetar under en säsong, vilket i sin tur har fått TV-serier att kallas för ett författarmedium. Likväl är jag nyfiken på just regissörernas samarbete. Hur kommer det sig att flera regissörer kan skapa en enhetlig bild av samma produktion? Och hur kommer det sig att skådespelarnas rolltolkningar alltid känns lika cementerade trots olika människor vid rodret? Amanda berättar:

– Även om regissörerna jobbar på olika sätt är vi experter på våra roller och det bidrar såklart till att våra karaktärer är samma personer. Har det någon gång uppstått situationer där regissören menar att våra karaktärer skulle agera på ett viss sätt som inte stämmer överens med hur de har gjort i tidigare avsnitt så har vi en kommunikation om det. Det är väldigt roligt och jag tror också att det behövs nytt blod som kommer in med ny energi. Sedan kollar också regissörerna på dagstagningar för att se om det vi har gjort ser ut som i tidigare avsnitt, så att det inte plötsligt ser ut som en helt ny serie.

En dröm som gått i uppfyllelse.

Även om hon inte hade skådespelat tidigare var det självklart för Amanda att hon skulle gå på ett gymnasium med teaterinriktning. Intresset för film och TV har alltid funnits där.

– Jag ställde upp i Småstjärnorna när det anordnades i skolan och när vi hade elevens val valde jag drama. Jag vet egentligen inte varifrån det kommer, men jag hade en jättestark upplevelse när klassen åkte och kollade på Mio min Mio på Dramaten när jag var sju bast. Det var en maffig och helt ny upplevelse och kanske var det där fröet såddes, men jag har alltid skrivit skådespelare som yrke i såna där Mina vänner-böcker och liknande.

Häftigt ändå, att intresset kom så tidigt och att du nu är med i den största svenska serien just nu.

– Ja, det är otroligt. Jag har alltid drömt om det här och nu är det på riktigt.

Men det ligger så klart en jäkla massa arbete bakom det. Hinner du stanna upp och njuta av framgången?

– Jag tycker att det är svårt. För det känns så konstigt, som att man inte riktigt har tagit in det. Ibland får jag små rysningar, korta ögonblick av "vi gör det här", "det här händer nu." Men jag tror inte riktigt att jag varken har förstått eller kunnat njuta av det fullt ut. Men det kanske man gör sen?

Jag tycker att du ska försöka njuta av det nu istället.

– Ja, jag övar ganska mycket på att glädjas åt saker. Det är ganska lätt i vår bransch, och livet i sig, att noja sig över det ena eller det andra. "Oh, jag vill spela huvudroll i en stor TV-serie", nu fick jag det, men då vill man någon annanstans istället. Det är värt att stanna upp och tänka på att som faktiskt händer. Jag kanske måste ha en njut-timme.

"Att göra långfilm känns nästan lite retro".

Före Tunna blå linjen har Amanda i Vår tid är nu och krimserierna Beck och Rebecka Martinsson. Jag frågar henne om hur bekväm hon är med att spela polis:

– Jättebekväm. Jag har på ett sätt alltid drömt om att spela polis och vi lever i ett krimland. Sedan är det en helt annan grej att spela polis i Tunna blå linjen där man inte spelar någon kommissarie. Det har varit spännande och roligt att sätta sig in i polisernas värld.

Vad har varit tuffast med att anamma din polissida?

– Jag tycker att Oskar sa det så himla bra i en intervju, att vi använder kroppen så mycket till det vi gör att kroppen ibland tror att det är på riktigt. Hur ska kroppen veta att det bara är film? I avsnitt sju blir jag väldigt utåtagerande och då började mina ben skaka en hel del på riktigt. Man har hamnat i situationer som man inte alls är van vid. Även om jag inte var van vid att leva på 60-talet i Vår tid är nu är jag ändå en privatperson på 60-talet. Nu är jag i en yrkesroll i en situation som jag aldrig har varit i. Det är också det som är så spännande med mitt yrke, att jag får vara i de här situationerna. Det är liksom värsta presenten.

Det är lätt att föreställa sig att Amanda borde drunkna i jobberbjudanden efter en succé som detta, men riktigt så ser det inte ut. I alla fall ännu inte.

– Det är inte som att det haglar in jobb, vilket jag tycker att det skulle kunna få göra, skrattar Amanda. Men det är klart att det har dykt upp vissa grejer, fast om det beror på Tunna blå linjen eller tidigare roller är svårt att veta. Däremot är det folk i branschen som hör av sig och sätter ord på hur de ser på min karaktär och på mig som skådespelare. De är väldigt glada och positiva, vilket känns jättefint.

Trots att serien ännu inte har nått sitt slut har SVT gått ut med att Cilla Jackert håller på att skriva Tunna blå linjen säsong 2. Likväl är det inte hundra procent säkert att vi kommer att få se en andra säsong.

– Det finns en plan om att vi ska börja filma i höst, men jag tror inte att finansieringen är hundra procent klar. Jag har fått frågan om jag vill vara med och det vill jag. Jag är redo.

Med serier som Kalifat, Vår tid är nu och givetvis Tunna blå linjen skulle nog de flesta hålla med om att svensk TV befinner sig i en renässans. Men så gör även svensk film med framstående kreatörer som Ruben Östlund och Anna Odell. För Amanda vore det inte främmande att även börja jobba i filmens värld.

– Det skulle jag definitivt vilja göra! Det känns som att långfilmen kommer att få en revival nu efter att vi har befunnit oss i TV-seriernas tid. Att göra långfilm är nästan lite retro på något vis. För några veckor sedan slog det mig, utöver Beck inte har jag inte gjort en enda filmroll.

Om du skulle rekommendera en polisserie?

– Jag tycker väldigt mycket om polisserier och Bron är jävligt bra. Jag blev så glad häromdagen när jag såg att Brottet låg på C More. Jag hade sett The Killing och försökt få tag i Brottet men inte lyckats. Jag har börjat kolla på den nu och danskarna, de är ju bra. Jag skulle tipsa om att kolla på den.

Med det tackar vi Amanda Jansson för pratstunden och håller tummarna för att jobberbjudandena börjar hagla in.