Lena Olin: ”Jag har haft en jävla tur hela tiden”

På SkyShowtime syns snart Lena Olin i The Darkness, en spänningsserie baserad på Ragnar Jónassons bokserie om kriminalkommissarien Hulda Hermannsdóttir. För regin står hennes make, Lasse Hallström, och framför kameran ser vi även dottern Tora Hallström.

När vi pratas vid över Zoom berättar Lena att arbetet med The Darkness har pågått i flera år och att projektet förhalades av Hollywoodstrejkerna. Nu är serien här och Hulda är uppenbart en karaktär som Lena har längtat efter att få dela med sig av till TV-publiken.

– När jag började läsa böckerna blev jag fullständigt tokig i Hulda och visste på en gång att jag måste spela henne. Det finns så mycket med henne som jag älskar. Hon handskas med det som är svart och svårt och bär på ett väldigt trauma. Men ändå rör hon sig framåt och är så kompromisslös och jobbig. Hon är omöjlig att ha att göra med. Man förstår de på polisstationen, som bara vill att hon ska sluta någon gång. Och jag älskar det, att det inte inte finns ett gruskorn som hon inte måste vända och vrida på.

– Sen att hon går så mycket på instinkt, det tror jag att jag har gemensamt med henne. Jag lyssnar nog på det mer än vad man tänker rent intellektuellt. Det tror jag är en otrolig fördel i både mitt och Huldas jobb.

"Widerberg kunde plötsligt slänga en papperstuss på en"

Jag pratade med Peter Mullan för ett tag sedan, som sade att hans bästa skådespelartips är att aldrig avslöja för någon annan skådespelare vad man ska göra. Att så fort man diskuterar en scen så dör samtalet.

– Det är det värsta som finns. Jag brukar inte ens göra det med regissörer. Jag och Lasse pratar igenom scenerna, men vi säger aldrig "då tänker jag si eller så", utan man gör en scen och så kanske man gör på ett sätt eller ett annat. Jag skulle aldrig drömma om att fråga "Är det okej om jag skäller ut honom direkt när jag kommer in genom dörren?". Absolut inte, utan det är när man hoppar in och simmar som det kan hända saker. Det är ett väldigt bra råd. Att hålla på prata om detaljer, det går inte.

Då krävs det också att regissören i fråga inte har för stort kontrollbehov.

– Ja, exakt, men där är Lasse väldigt rolig att jobba med. Och de tyckte också de isländska stjärnorna som var med i alla möjliga roller. Lasse har lite det där som Bo Widerberg hade, "liv till varje pris". Jag hade tur att få jobba med Widerberg och det var väl han som installerade det där i mig. Han och Ingmar Bergman var väldigt olika varandra. Bergman var liksom, "nu låtsas jag att du kan tänka själv, men lyft ögonbrynet när du säger den repliken". Sån var Bergman, men jag har en otrolig respekt för honom, han var otrolig. Widerberg var precis tvärtom, han kunde helt plötsligt slänga en papperstuss på en för att man skulle "leva".

"Jag var helt ointresserad av all tjejgrejer och ville bara slåss"

För att återgå till dina och Huldas instinkter, fanns det någon scen eller något ögonblick där du kände att du hittade henne, att du fångade henne som karaktär?

– Det hoppas man att man har gjort direkt när man börjar filma. Jag tror att jag förbereder mig väldigt noggrant med manuset och att jag lever med karaktären. Vad jag tror var en nyckel för mig, var att Hulda är väldigt killig.

– När jag växte upp var jag otroligt pojkaktig. Jag tänker om det hade varit idag, när vi är mycket mer medvetna, hade nog mina föräldrar undrat om det var någonting med mig. Jag var helt ointresserad av all tjejgrejer och ville bara slåss och spela hockey och umgicks bara med killar och hade bara killkläder. Jag var liksom aldrig någon "gullig tjej" eller behagsjuk. Ser man bilder på mig när jag var liten så står jag och spänner musklerna med jättekort hår. Aldrig några gulliga volanger eller rosa, det tyckte jag jätteilla om. Så det var väldigt kul med Hulda, för det tror jag var nyckeln in till hennes sätt att vara.

"Jag skulle åka och bli modell i New York och bo hemma hos Eileen Ford"

Och sedan tävlade i Fröken Sverige som ung, hur blev pojkflickan så pass flickig?

– När jag blev femton-sexton år fick jag ett annat förhållande till alla de här killarna som jag hade umgåtts med. Det blev någonting annat. Min äldsta brorsa var homosexuell så hans gäng var underbart för mig, med dem fanns inte det där att de egentligen ville någonting annat, utan jag var lika fri som jag var med mina killkompisar när vi brottades och lekte. Jag var jättemycket med hans gäng, som tog hand om mig.

– Men så blev jag upptäckt av Eileen Ford, som tog över tjejer som skulle bli fotomodeller i USA. Min frisör sa att jag skulle åka dit eftersom jag hade "ett sött ansikte" och var "lång och tunn". Och jag träffade henne och hon var underbar, "kom och bo hos mig", "var med i Fröken Sverige", "få lite titlar". Sen blev jag då Fröken Skandinavien, och det var jättekonstigt för mig. Jättejättekonstigt. Jag hade naturligtvis utvecklat en kvinnlig sida, men jag klarade inte av det. Så precis när jag skulle åka och bli modell i New York och bo hemma hos Eileen Ford så valde jag att stanna kvar här i skolan.

– Jag har kvar breven, där hon försökte pressa mig. Mina föräldrar sa att jag kunde åka om jag ville, de försökte aldrig styra eller så. Jag kommer ihåg ett brev, där hon skrev "You have all the possibilities in the world. And I sincerely hope that you will use them" och det brevet har jag kvar, men det gick bara inte. Sen började jag på scenskolan.

"Jag har haft en jävla tur och fått möjligheter hela tiden"

Om man ser till hela din filmografi, det har blivit ett 70-tal roller, finns det några guldkorn som du skulle vilja lyfta fram utöver de mest uppenbara?

– Vad som betyder mycket för mig är TV-filmerna som jag gjorde med Bo Widerberg, Lars Norén och Björn Melander, Komedianter (1987) och Hebriana (1990). Där fick jag kontakt med ett annat sätt att förhålla mig till skådespelet. Jag hade filmat ganska mycket innan och hade fick möjligheten att filma Picassos äventyr (1978) med Hasse och Tage när jag fortfarande gick på scenskolan.

– Så jag har haft en jävla tur och fått möjligheter hela tiden, men jag tycker att de där långa filmerna, de var sådär fyra timmar och fick gå två kvällar, med Noréns texter och med Widerbergs och Melanders regi, var utvecklande på ett annat sätt. Man hade alla Norén-texterna och så skulle man samtidigt lära sig en undertext. Sen är det många filmer som jag är stolt över och många som inte har blev vad man hade hoppades. Men jag kan nog säga att mitt riktiga yrkesliv började med de där TV-filmerna.

Med det tackar vi Lena Olin för pratstunden. "The Darkness" har premiär på SkyShowtime den första november.