Matt Damon och Christian Bale om Le Mans '66

I hjärtat av “Le Mans ‘66” – en klassisk historia om mod, tillit och ren och skär risk i jakten på perfektion – ser vi Christian Bale och Matt Damon. I en exklusiv intervju berättar de om arbetet med filmen, och hur det var att krypa in under skinnet på de verklighetsbaserade karaktärerna Carroll Shelby och Ken Miles. För alla som vill ta del av den Oscarsbelönade racingfilmen finns den nu tillgänglig på VOD, hyrfilm och för fysisk försäljning.

Detta är en fängslande historia om osannolik vänskap i höga toppar och djupa dalar. Vad visste ni om storyn och personerna innan ni tog er an projektet?

– Jag visste ingenting om Ken Miles, och jag tror att jag är i samma båt som de flesta när det kommer till det. Han är väldigt mycket av en obesjungen hjälte inom motorsport. Han var väldigt engelsk. Jag tror han var där under D-dagen och tog sig sedan genom Europa. Han var där när de befriade Belsen. Sedan blev han en helhjärtat racerförare, väldigt beslutsam och otroligt passionerad. Inom racingvärlden hör man många historier om honom, om racet ‘66, men de var alla nya för mig, säger Christian. 

– Jag var bekant med storyn, men det var inte förrän jag läste denna versionen, med Jim [James Mangold] och Christian ombord, som jag verkligen blev såld. Jag såg en hel del dokumentärer om Shelby och läste böcker om honom. Många beskrev honom för mig som en man som kunde sälja vad som helst, säger Matt.

Matts karaktär satsar allt på en vän. Och i samarbetet med Christian var det inga konstigheter att återskapa Miles och Shelbys tillit i filmen. 

– Christian är en av de bästa skådespelarna jag har sett. På så vis var det enkelt. Christian har en munk-liknande dedikation till sitt arbete. Du behöver inte veta hur hårt han arbetar, eller vad han offrar. Det summerar honom, verkligen, denna oerhörda dedikationen till sitt arbeta. Och Ken Miles var likadan. 

– Jag har gjort detta i typ 30 år, och jag är fortfarande inte något klokare. Inte ett dugg! Jag vet inte hur man gör det riktigt. Ibland fungerar det, ibland inte. Jag kan inte svara på varför det är så, men denna gången kände jag att det fungerade. Matt är en fantastisk skådespelare. Och han har också en otroligt bra förståelse för kamerorna. Han har ett helt annat tillvägagångssätt än vad jag har, förmodligen mer heltäckande och intellektuellt. Jag tror att han någon gång kommer att bli en riktigt bra regissör, säger Christian. 

Christian, James Mangold, säger att han såg flera likheter mellan dig och Miles, speciellt i er kärlek till arbetet, men också i “allergi” till all skitsnack runt det… Ser du dig själv i Miles?

– [Skrattar] Jim och jag har arbetat tillsammans förut, och vi har känt varandra i över ett decennium… Jag försöker aldrig att jämföra mig själv med karaktärerna jag spelar, men, ja, här såg jag likheterna snabbt. Jim sa, “Du vet väl om att du är precis så här, va?”. 

Christian, under din research träffade du Ken Miles son. Vad ville du helst lära dig av honom?

– Men vad aldrig vad man kommer att lära sig. Jag har några givna frågor, “Gillade han att sjunga?”, “Körde han snabbt på gatorna?”, “Hade han någon favoritförfattare?”, “Hur mycket drack han”? Grundläggande grejer. Det handlar om att spendera tid med de som kände karaktären. När de påminns om stunder eller historier, som de tycker verkar meningslösa, men som faktiskt är riktigt användbara när man försöker berätta någons historia under ett väldigt kort tidsspann. 

Genom din research, fick du respekt för hur racerförarna pushade sina gränser under 60-talet?

– Absolut. Sedan har vi den självklara frågan om varför. Varför gör de detta? Vilken typ av människa vill göra något sådant? Detta är killar som sitter i bomber, bokstavligen. Dörrarna i dessa bilarna var fulla med gas, gastanken var precis där! Det var en stor brandrisk. Och på den tiden fanns det inga tillgängliga ambulansteam. Det finns många historier, fruktansvärda historier, om människor som dör vid sidan av vägen av olyckor som idag skulle ta 20 sekunder att fixa. På den tiden var attityden, “om du oroar dig över säkerheten, borde du inte bli racerförare”. Idag är bromsarna det starkaste i en bil, men på den tiden var det inte alls så. De var som rymdskepp som svepte fram i 230 mph, utan bra bromsar! Man visste inte ens om bilen gick att stanna. Det är helt mindblowing. 

Ett av filmens tema är konst mot kapitalism, instinkt mot data, vilket enligt Damon säger lika mycket om filmindustrin som det gör om racing.

– Alltihopa är en korrelation. Mycket av den här filmen handlar om två snubbar som är excentriska prylnördar, och som sponsras av den företagsamma världen. Ford-världen. De kreativa och de finansiella delarna slår sig samman för att göra någonting, vilket är den världen vi lever i, i filmbranschen. Vi skämtade mycket om det under inspelningen, att det sannerligen finns likheter. 

Christian, flera av de bilförare du tränade med under skapandet av filmen, och likaså din stuntkoordinator Robert Nagle, säger att du är den bästa skådis de sett bakom ratten. Kände du att du behövde bevisa något för dem på banan? 

– Nej, för jag visste att om jag kände så, så skulle jag illa kvickt sluta upp i höbalarna och kvadda bilen! Faktiskt så sa jag hela tiden tyst för mig själv att jag inte har någonting att bevisa för dem. Det var ingen idé att försöka göra som dem. Som skådis är jag där för att låtsas att jag kan, och jag kände aldrig att jag någonsin blev mer än en nybörjare. Men det var oavsett otroligt kul. 

Matt, du har stor erfarenhet när det kommer till att köra bil på film, men här står du vid sidlinjen. Var det frustrerande, och hjälpte det dig isåfall att komma in i Shelbys tankesätt? 

– Det hjälpte verkligen. Det var smärtsamt för Shelby att sitta där och se på när alla andra gjorde det han älskade mer än allt. Och jag tycker att James gjorde ett jättejobb med att fånga det i filmen. Jag kan inte föreställa mig att, precis som han fick göra 1960, ge upp det som betyder allt för en. 

Racerförare kan vara mytomspunna figurer, närmast supermänniskor. Christian, blev du överraskad över hur relaterbara de var under ytan?

– Ja, och det var det jag gillade med Miles, att han inte var den karaktären. Miles var inte den typiska machokillen, han var väldigt emotionell. I verkliga livet skulle han säga att bilracing inte är en wrestlingmatch, utan en ballet, som kräver finess. Antingen drog sig folk till honom, eller kunde de inte stå ut med vara i samma rum som honom, och det är ett fantastiskt underlag till en karaktär. Sättet han var på, utan filter, gav oss som filmskapare väldigt stor frihet. Vi kunde uttrycka kärleken för racing genom honom. 

På vissa sätt handlar den här filmen om jakten på perfektion. Har ni någonsin uppnått det? 

– Inte ens i närheten. Men jag är inte säker på att det är målet, även om det kan kännas så. Jag tänker att det roligaste är att försöka, eller hur? Det är åtminstone det som är utmaningen. Men sen finns såklart frågan vad som egentligen är perfektion? Jag misstänker att det är ouppnåeligt, men försöken ger oss i varje fall högre livskvalitet, säger Christian.

– Jag tror att perfektion är omöjligt att uppnå – och det i sig är någonting vackert. Jag försöker fortfarande göra den perfekta filmen. Det är väldigt svårt att göra en bra film, för att inte nämna att göra en riktigt bra. Och det är väldigt enkelt att göra en dålig film. Att uppskatta resan och försöka bli visare på vägen är vad jag tror att det hela handlar om. Åtminstone för mig, säger Matt.

"Le Mans '66" finns nu tillgänglig på VOD-tjänster och till fysisk försäljning.