Levan Akin vill väcka nyfikenhet med Passage: ”Vill visa tittarna andra vägar”
”Att det handlar om någonting viktigt, det skiter jag egentligen i”
I samtal med Filmtopp öppnar "Passage"-regissören Levan Akin upp om att berätta en queer berättelse från ett anhörigperspektiv och hur hans huvudsakliga mål är att underhålla
Levan Akin är tillbaka med en ny långfilm – den första sedan "And Then We Danced" (2019). Precis som den tidigare succén gör Passage avstamp i Akins georgiska rötter, men denna gången från en helt ny infallsvinkel.
Passage handlar om den pensionerade läraren Lia (Mzia Arabuli) som lämnar Georgien för att leta rätt på sin försvunna systerdotter, Tekla. Sökandet tar henne till Istanbuls mest regnbågssprakande kvarter. Med sig på resan har hon den riktningslöse men godhjärtade ynglingen Achi (Lucas Kankava).
I jakten på Tekla får duon hjälp av den transcommunity som Lia själv sneglar på med skepsis, och med advokaten Evrim (Deniz Dumanli) vid sin sida uppstår genuint hopp om att hitta Tekla.
Filmen är en vacker och varm skildring om vad det innebär att vara människa. När Filmtopp intervjuar Levan Akin framgår det tydligt att känslorna av humanitet och tillhörighet som förmedlas är allt annat än slumpmässiga.
En queer berättelse från en ny vinkel: ”Jag ville berätta någonting annat”
Att ta sig an en berättelse som utspelar sig i en queer värld, med en huvudperson som står utanför den, är allt annat än en självklarhet – vilket också var själva anledningen till att Levan valde Lia som ingångspunkt i berättelsen.
Efter "And Then We Danced" uttrycker Levan att han ville utforska det icke-normativa från ett familje- och generationsperspektiv.
– Med den här filmen ville jag berätta någonting annat. Jag ville dels berätta det från ett generationsöverskrivande perspektiv, och jag ville ha med hur det är att vara familj till en queer person. Jag ville komma in från den vinkeln, för jag tycker inte riktigt att jag har sett det. Framför allt inte i filmer från regionen.
Intresset för det generationsöverskridande perspektivet växte fram som ett direkt resultat av reaktionerna som uppstod av "And Then We Danced".
– Det var någonting jag ville utforska i och med den debatt som blev efter And Then We Danced. Det var väldigt mycket sovjetgenerationen mot, mycket så som det stod i tidningarna, "den postsovjetiska generationen", och hur olika de är.
Queer-tematiken vägleder oss genom "Passage" och den flätas effektivt samman med ett fokus på generellt utanförskap.
– Mina filmer handlar ju väldigt mycket om utanförskap på olika sätt och folk som inte passar in i normen. Det gör ju ingen av karaktärerna egentligen. Lia känner man förmodligen inte vill underkasta sig en man, och hon gifte sig aldrig och hon har inga barn. Och även Achi, som inte har en plats i sitt hem.
”Jag tycker det är ganska fint, att i den queera aktivismen nuddas också kvinnor runt de här människorna.”
– Och sen träffar de den här kvinnan (Evrim) som verkligen inte passar in i normen i Istanbul, men hon är ändå väldigt motståndskraftig och tar sig själv en plats i samhället. Det tycker jag är väldigt inspirerande själv, och jag tänkte att det skulle vara inspirerande för Lia.
Levan utvecklar:
– Jag tycker att det är ganska fint, att i den queera aktivismen nuddas också kvinnor runt de här människorna, som till exempel Lia, att hon på något vis hittar tillbaka till sin plats i världen genom sitt sökande efter Tekla.
Filmens viktiga budskap får inte komma på bekostnad av underhållningen
Trots ett ramverk som präglas av brustna familjeband, utanförskap och en många gånger smärtsam kamp för sin identitet är "Passage" en mycket varm film, full av humor från första ögonblick.
En ren nödvändighet, menar Levan Akin. I skildringen av en värld vars blotta existens ifrågasätts säger han att det är viktigt med vad som är "nästan galghumor" – men bara om det är "organiskt och förtjänat".
– Det får inte vara comic relief, det tycker jag inte om. När det är en karaktär som man vet ska vara lite rolig för att publiken ska slappna av, utan det [måste komma] från karaktärerna själva i stunden.
”Det är ju ganska dråpligt att vara människa. Jag är mycket mer intresserad av det än att gotta in mig i misären.”
– Det är ju ganska dråpligt att vara människa. Jag är mycket mer intresserad av det än att gotta in mig i misären. Man vet att det är hemskt. Vi alla vet det. Vi vet vad som kan hända. Vi vet vad som står på spel. Det finns ingen i publiken som inte vet att HBTQ-personer har det tufft i hela världen. Jag vill snarare visa oss och tittarna andra vägar, andra historier, andra sätt.
De alternativa historierna som inte kräver att man "gottar in sig i misären" fick Levan själv ta del av när han gjorde research för filmen.
– Jag fick höra dem när jag intervjuade tjejer i Istanbul. Då berättade de massa historier om killar de har haft. Det var en tjej som berättade om en kille som var en vanlig "knegarsnubbe" som insisterade på att presentera henne för sin familj, och insisterade på att berätta att hon var trans, för han var ju kär i henne. Det är ju spännande, det vill jag visa i min film. Jag vill visa de historierna.
Det viktiga innehållet i Levan Akins berättelser gör det lätt för en utomstående att prata om hans filmer som något verktyg för aktivism. Därför är det också viktigt att påminna om Akins roll som en regissör av underhållning.
Samtalet kring en "Passage" eller en "And Then We Danced" präglas naturligt av karaktärernas plats i samhället, men när vi ser deras öden utspela sig på vita duken är det knappast så att vi tänker på dem som agendor, utan som människor och allt vad det innebär. Och det är helt i linje med hur Levan Akin tar sig an sina verk.
”Jag vill underhålla. Sen att det handlar om någonting viktigt, det skiter jag egentligen i.”
– Framför allt tycker jag att film ska engagera. Jag vill ju väcka folks nyfikenhet, jag vill vara i rum och plats jag inte har sett och jag vill träffa människor jag tycker om att vara med. Och jag vill underhålla. Sen att det handlar om någonting viktigt, det skiter jag egentligen i.
"Passage" av Levan Akin visas nu på bio.
LÄS OCKSÅ: