Intervju med svenska regissören Jonatan Etzler

Vi träffas på Jonatans kontor på Banérgatan vid Karlaplan. Han delar lokalen tillsammans med en handfull filmmänniskor, allt från redigerare till regissörer som honom själv. Väggarna pryds av inramade filmaffischer där två av Jonatans egna filmer, Åka utför (2014) och Riktigt mycket pengar - en film om lycka (2013), hänger stolt på väggen.

På torsdag kommer han ta emot en student-Oscar på en gala i Los Angeles för kortfilmen Get Ready With Me, som var hans examensarbete på Stockholms Dramatiska Högskola, och som även har chans att nomineras i kategorin bästa kortfilm på den stora Oscarsgalan i februari nästa år.  Det är ännu oklart om filmen vinner första-, andra- eller tredjepris. Totalt 19 vinnare av 1 582 kortfilmer från filmskolor världen över tar emot priset Student Academy Awards. Jonatans film är en av dem.

Grattis till student-Oscarn, hur är känslan?

– Det känns fantastiskt. Det är många stora regissörer som har vunnit priset förut och det ger en massa uppmärksamhet till filmen. Det är många som har hört av sig som vill se den.

Vilka är de som hör av sig?

– Det har varit en del stora produktionsbolag i Sverige. Jag har varit på möten och vi har pratat om lite nya projekt. Jag har fått mail från en agent och publicist och ett produktionsbolag i USA. Det är en chans att komma in på fler festivaler med filmen. Folk uppskattar filmen, det är startskotten.

Get Ready With Me är centrerad kring filmpedagogen Lukas, spelad av Shanti Roney, som uppmärksammar en självmordsbenägen elev under en av hans filmlektioner. Handlingen är inspirerad från Jonatans egna erfarenheter som just filmpedagog på en högstadieskola.

– Jag gav kameror till barnen som fick göra filmer i små grupper. Jag kom in några dagar och undervisade i film, och då var det ett gäng elever som hade gjort en film som handlade om en tjej som blivit mobbad och slagen i skolan. Hon går sedan hem i filmen och får ett sms där det står ”din fitta, du borde dö.” Hon tar sedan tabletter och dör och sen är filmen slut.

Situationen som uppstod i klassrummet efteråt blev jobbig och Jonatan medger att han inte visste hur den skulle hanteras.

– Jag har ingen pedagogisk utbildning hur man ska hantera något sånt så det var en väldigt konstig situation. Det var en lärare som var med som tog hand om det senare. De gjorde en film som var väldigt viktig för dem och det var startskottet till idén, säger han och fortsätter.

– Vi pratade länge på skolan vad vi skulle göra för slutfilm och då var det jag, producenten Johan Lundström och manusförfattarna Amanda Högberg och Axel Nygren satt i en massa möten och spånade. Jag lyfte fram händelsen och vi beslutade oss för att göra det här och att det skulle vara en thrillerhistoria.

Från det närliggande köket hörs det klingande ekot av metall från bestick som plockas ur diskmaskinen. I rummet intill uppstår manliga och kvinnliga skratt. Jonatan tar en sipp från sitt rykande Earl Grey-te och berättar att Thomas Alfredsson var hans handledare under arbetet med filmen.

– Vi träffades ofta och pratade om manuset, regin, klippningen och ljudläggningen.

Hur är han som person?

– Han är snäll, trevlig och rolig. Han är lite gammeldags till stilen och det är ju jag också, lite lillgammal. När vi sågs pratade vi bara om mig och mitt projekt. Jag klev innanför dörren och det första han frågade var: ”hur går det?” Och två timmar senare avslutade vi samtalet. Tomas är väldigt bra på att både regissera skådisar och det visuella i filmer.

Jonatans filmintresse började när han var fyra år gammal och såg den klassiska svenska komedin Släpp fångarna loss - det är vår, från 1975. En specifik scen ur filmen gjorde avtryck på honom.

– Jag har för mig att det finns en scen där Jan Malmsjö sjunger en låt och så går han upp på väggen och taket. Han kan gå på väggarna och taket, som i filmen 2001. Då sa min pappa att dem har snurrat på rummet och kameran samtidigt för att få den här effekten. Det var då och där som jag förstod att film är en illusion, att det finns ett team bakom filmen. Han berättade även att den som gör filmen kallas för filmregissör, och då kände jag att det vill jag bli.

– De första filmerna jag gjorde var blädderblock-filmer med post it-lappar. Och sen när jag gick i sjuan lagade mina föräldrar en VHS-kameran som jag hade och gjorde filmer. Jag ritade även seriealbum som är lite av samma berättarsätt. Sedan gick jag mediaprogrammet och efter det Stockholms filmskola och sedan jobbade jag en del som ljudtekniker på tv med Arga snickaren och andra tv-program av blandad kvalitet, påpekar han.

Uppvuxen i ett akademisk hem i Jakobsberg som tillhör Järfälla kommun, beläget norr Stockholm,  återvänder han ofta till sin hemkommun i sina filmer. Get Ready With Me är bland annat inspelad i Järfälla. 

– Det är mest en kärleksförklaring. Sen har vi fått stöd från Järfälla kultur som delar ut ett kulturstöd ibland. Det finns allt i Järfälla att filma. Alla möjliga olika miljöer och det är ganska smidigt att ta sig dit. Ofta försöker jag hitta så mycket som möjligt i Järfälla när jag gör mina filmer, förklarar han och fortsätter.

– Jag är uppvuxen i Järfälla och man kan tycka att det är lite tråkigt ibland, men det är ändå hem och det är nice. Jag åker dit ofta och hälsar på mina föräldrar.

Dina filmer är samhällskritiska och lyfter tabuer, är du en samhällsengagerad person?

– Ja, jag gillar att skildra orättvisor i samhället på film, och det känns ofta som det är sånt jag går i gång på, saker man inte gärna pratar om. Jag gillar karaktärer som är utanför samhället, som inte riktigt passar in. Men i vardagen är jag inte så engagerad förutom att jag läser tidningen. Jag har en brorsa som är partisekreterare för Vänsterpartiet, Aron Etzler.

Vad inspirera dig när du gör film?

– Jag är inspirerad av att läsa artiklar i tidningen och att uppleva saker. Eller att komma på ett ”what if”-scenario. Det är en del av mina filmer som utgår från det. Som i exempelvis Önskedrömmar där ett tv-program börjar leva som ut ur tv:n och börjar uppfylla alla ens drömmar. Eller som i Intercourse där en kille betalar sin flickvän för sex. Hur skulle det påverka deras relation?

Vilka regissörer inspirerar dig?

– Stanley Kubrick, Michael Haneke, Sofia Coppola och Charlie Kaufman, även om han skriver mest filmer. Men det är bara några av mina inspirationskällor. Ruben Östlund tycker jag är jättebra men även Tomas Alfredson.

Favoritfilmer?

– 1900, Scener ur ett äktenskap av Bergman, Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Jag gillade den senaste filmen med Joaquin Phoneix, You Were Never Really Here. Och 2001 så klart, det är den kanske bästa filmen. Och Barry Lyndon. Jag gillar gamla filmer.

– Samtidigt gillar jag kommersiella filmer och går på bio ungefär en gång i månaden. Senast såg jag den nya Mission Impossible-filmen. Jag tyckte om den, det var non-stop hela tiden. Men min kompis som jag gick och såg den med tyckte den var skitdålig.

Jonatan Etzler har en hel del framtida projekt i luften, bland annat en långfilm som han hoppas att Svenska filminstitutet ska sponsra.

– Svenska filminstitutet har en satsning som heter Wild Card som riktar sig till regissörer som tagit examen 2018. Endast de kan söka.

– Jag har några kortfilmer som jag vill göra. En handlar om att polisen ska arrestera en kille i en simbassäng i en simhall, och han vägrade att kliva upp. Det tog 45 minuter innan han klev ur. Jag läste om detta i en nyhetsartikel. Det kan bli en bra 5 - 10 minuters kortfilm.

– Jag har gjort en kortfilm som heter Pinnen och handlar om en del av ansökningsintervjun till gamla Dramatiska institutet, som det hette förut. Man skulle balansera en pinne på ett finger och gå fram och tillbaka till dörren. Det var en uppgift som man fick under intervjun och det var en väldigt konstig situation.

Skratten i rummet intill har avtagit och tystnaden sprider sig. Tekoppen är uppdrucken och kvar ligger en tepåse som dragit sin sista suck. När Jonatan får frågan om varför han tror att han kammar hem första priset på torsdag finns inte en uns av fundering i svaret.

– Det är en film som står ut och man fångas av den direkt när man börjar titta på den. Den har en speciell ton och något relevant att säga om vår tid. Den står ut.