Intervju: Roland Emmerich – Om Midway, världens undergång och Greta

Även om du inte är bekant med hans namn, är du tveklöst bekant med hans filmer. Roland Emmerich har under åren levererat storfilmer som: Stargate, Independence Day, Godzilla, Patrioten, The Day After Tomorrow, 2012 och White House Down. Han har jobbat med flera av vår tids mest populära skådespelare, så som: Kurt Russell, John Cusack, Will Smith, Jean Reno, Mark Rylance, Mel Gibson, Jeff Goldblum, Heath Ledger, Woody Harrelson, Jamie Foxx, Channing Tatum och Liam Hemsworth.

Nu är han bioaktuell med krigsdramat Midway där vi följer en amerikansk flygstyrka under det berömda slaget med samma namn. Året är 1942 och USA har motvilligt gett sig in i kriget för att slåss mot det japanska rikets framväxt. I de bärande rollerna ser vi Ed Skrein som den kaxige piloten Dick Best, Woody Harrelson som admiralen Chester W. Nimitz och Patrick Wilson som underrättelseofficeren Edwyn Layton.

I det stora hela finns det väldigt få regissörer som jobbar på samma storskaliga nivå som Roland Emmerich. Han är där uppe tillsammans med Ang Lee, Bryan Singer, John Favreau och, så klart, Steven Spielberg. Något som i Tyskland har gett honom smeknamnet "Das Spielbergle aus Sindelfingen”, vilket betyder Lilla Spielberg från Sindelfingen (byn Emmerich växte upp i).

När jag träffar honom på Grand Hotel i Stockholm, passar jag på att berömma Slindelfingen med omnejd för sin fina obstler (en tysk starksprit gjord på frukt). Roland skiner upp och instämmer. Med isen bruten är det dags att börja samtala. Jag riktar min första fråga mot en oväntad hyllning till en av Hollywoods stora legendarer John Ford. I en av attackscenerna i Midway ser vi nämligen Geoffrey Blake som en porträttlik version av den banbrytande filmskaparen – med de karaktäristiska solglasögonen och pipan i hand – bli skottskadad. Varför var detta viktigt för Emmerich?

– Att en av de viktigaste Hollywood-regissörerna faktiskt var på plats vid slaget vid Midway, var en av de fascinerande detaljerna med historien, berättar Roland. Han fick ett tips om att det skulle hända något stort så han åkte dit, filmade och Oscarsbelönades för Bästa dokumentär. John Ford blev skadad på riktigt men han bara skrek "fortsätt filma, fortsätt filma", utan att söka skydd i bunkern. Denna galenskap inspirerar mig. Men jag hade gjort raka motsatsen. Sagt till kameramännen att filma och själv gömt mig i bunkern, tillägger han och skrattar.

"Jag har alltid velat visa bombdykningar."

Det dröjer inte länge innan det står klart och tydligt att Roland Emmerich är en filmälskare som arbetar med sin stora passion. "Jag försöker alltid göra filmer som jag själv vill se" svarar han när jag frågar om hans stora drömprojekt ,och jag får känslan av att varje film är en ny dröm som går i uppfyllelse. Inte minst Midway, som han fantiserat om i 20 år.

–  För mig är Midway andra världskrigets största comebackhistoria. Jag ville också visa att amerikanerna inte bara har varit de stora jättarna, här var de rädda underdogs. Om de hade förlorat skulle japanerna fortsatta att marschera västerut. De hade ett enormt ansvar på sina axlar, vilket skrämde dem.

Du dedikerar även filmen till de japanska soldaterna. Hur kommer det sig?

– Det är väldigt viktigt för mig att inte skapa nya "skurkar". Den japanska marinflottan var inga skurkar, de var ett ganska hedervärt folk, som var emot kriget den japanska armén hade startat i Kina. Sjöbefälets överbefälhavare Isoroko Yamamoto var förskräckt över att han behövde leda dessa slag.

Precis som vi kan förvänta oss av Roland Emmerich, bjuds vi på en hel del spektakulära actionscener. Framförallt sticker de gastkramande bombdykningarna ut. Men hur är det egentligen att regissera dessa enorma tagningar?

– Jag måste erkänna att det var ganska skrämmande. Det var så himla mycket som skulle göras och nästan allt är gjort med visuella effekter. Vi byggde ett enormt flygdäck, men i princip allt annat är CGI. Faktum är att jag ville göra Midway för 20 år sedan, men jag är glad att jag väntade tills nu. Annars hade det inte blivit lika perfekt och kostat 40-50 miljoner dollar mer.

Trots all CGI, tycker jag ändå att du verkar vara närmare dina karaktärer här än exempelvis i "2012".

– Ja, exakt, det stämmer, svarar Roland något eftertänksamt. Jag kommer från en familj med något av en pilottradition. Min farbror var med om exakt samma sak som Dick Best. När han flög upp och ner aktiverades en latent tuberkulos och mot slutet av kriget hostade han blod och dog. Min pappa pratade alltid om Wolfgang och min äldsta bror döptes efter honom. Min farbror Heinz är en stor hobbypilot. Han älskar att flyga och jag flög ofta med honom när jag var liten.

Fick du styra själv någon gång?

– Jag testade en gång, skrattar Roland, men jag tänkte bara "åh herre gud". Fast jag har alltid varit fascinerad av det! Om man kollar på mina filmer så ser man att det alltid finns några plan med i dem. Speciellt var Independence Day väldigt rolig att göra. Så jag vet en del om det och jag jag vet hur otroligt bombdykningar är. Jag har alltid sagt att det är något jag verkligen vill visa upp på bioduken.

Det ser verkligen galet ut.

– Exakt, det är galet! När du ser filmen måste du känna att du är i planet och jag var missnöjd med den första versionen vi gjorde. Så jag filmade mer eller mindre om allt på nytt och försökte få alla att förstå min vision. Det var verkligen värt det, för när scenerna äntligen var på plats var folk chockade över resultatet.

"Woody Harrelson kan göra allt".

Roland Emmerich berättar att själva arbetat med CGI-effekter kan vara rätt tröttsamt. Det tar lång tid innan man får se några färdiga resultat, ibland ett par år. Men även om han föredrar att arbeta med karaktärsdrivna scener, menar han att en film som "Midway" måste ha mycket CGI.

– Samtidigt som det är så, tänker jag inte på de visuella effekterna när jag filmar. Jag förklarar alltid för skådespelarna hur häftigt allt kommer att se ut, men de har svårt att förstå det. När vi visade dem de färdiga scenerna för första gången var de chockade. Och det är något jag vill göra, att i varje film visa publiken något de aldrig sett förut. Denna gången var det bombdykningar.

Detta är andra gången du arbetar med Woody Harrelson, vad är det som får er att klicka?

– Woody kan göra allt, skrattar Roland. Hans karaktär här jämfört med 2012 skulle inte kunna vara mer olika varandra. Woody dras till att spela så olika människor som möjligt, han vill inte bli typcastad. Han var fantastisk som Nimitz, som först är väldigt allvarlig men senare börjar kläcka några skämt. Vilket är viktigt, man gillar karaktärer man kan skratta med mer. Det märks i Nimitz biografi att han hade ett skarpt sinne för humor. Jag tror att det är därför han var en sådan skicklig ledare. Han inspirerade männen att göra det lilla extra. När informationsansvarige Edwin Layton kände att han borde ha pushat hårdare för att varna om Japanernas radiotystnad innan Pearl Harbour och övervägde att säga upp sig, sa Nemitz "Du måste fortsätta, men du måste vara bättre nästa gång". Hade Layton slutat, skulle han inte gjort sina avgörande upptäckter om Midway och allt hade slutat annorlunda.

"Jag ser inte om mina filmer. Jag ser bara misstagen."

De flesta skådespelare menar att de inte gillar att se sina egna filmer, men hur är det egentligen för en regissör? Vi målar upp ett scenario där Roland tv-zappar och en av hans filmer kommer upp. Vad gör han, kollar eller zappar vidare?

– Zappar vidare, svarar Roland utan att tveka. I arbetet med en film ser man den så himla många gånger och sedan, när allt är klart, ser man den en sista gång med ett riktigt bra ljud- och bildsystem.

Sen ser du den aldrig igen?

– Vet du varför? Man kan inte kan ändra någonting och jag är en sådan perfektionist. Jag ser bara misstagen.

Men det måste väl finnas någon av alla dina filmer som du kan tänka dig att se om?

– Jag hade faktiskt en bra upplevelse en gång när jag såg om Anonymous två-tre år efter premiären, svarar Roland efter en viss betänketid. Då var jag ganska nöjd. Senare åt jag middag med Mark Rylance och vi såg tillbaka på arbetet med filmen. Vilket var ganska coolt.

"Anonymous" är inte den typiska "Emmerich-filmen", utan snarare ett konspiratoriskt kostymdrama om vem eller vilka som egentligen låg bakom William Shakespeares samlade verk.

– När Mark var artistic director på den rekonstruerade Shakespeare-teatern The Globe, berättar Roland, hatade han att de gjorde lokalen extra stor på grund av brandsäkerhet. När han kom till vår inspelningsplats, som var byggd efter hur The Globe var på riktigt, blev han överväldigad. Han sa att det var så speciellt och annorlunda att titta upp från scenen och se publiken så nära. Vi skrattade också när vi mindes att han skulle köra sin första monolog på scenen och jag, precis innan han knuffades ut på scen, berättade att ingen i publiken kunde engelska.

"Hur Greta anklagade FN var briljant".

Är man i samma rum som mannen som har gjort sig ett namn på att skildra världens undergång, måste man givetvis nämna den rådande klimatkrisen. När jag frågar Roland Emmerich om vi befinner oss vid början av slutet, förändras hans tonläge drastiskt och han blir märkbart allvarlig.

– Jag tror inte att vi har sett någonting än, svarar Roland lågmält. Jag tror att klimatförändringarna kommer att explodera i ett tredje världskrig. Se vad som hänt med 10 miljoner människor på flykt, hur det påverkar vår värld. Tänk vad som händer när 200 eller 400 miljoner tvingas att fly. För så kommer det att bli. Om vi inte ändrar oss nu.

Så du tror inte att så mycket har förändrats sedan The Day After Tomorrow?

– Nej, se på Trump, svarar Roland kort. Han säger att allt är en bluff, att det är "fake news". Det är helt galet! Och jag förstår Greta en hel del. Hur hon anklagade folket i FN var briljant. Det är exakt så som unga människor känner idag och hon har fått dem att gå ut på gatorna och protestera. Förhoppningsvis kommer hon att fortsätta att göra så. För något måste hända! Sedan har vi hela grejen med Parisavtalet, hur länderna som har skrivit på skiter i att uppfylla målen. Det är vansinne. Ibland blir jag så himla arg. Om du vill läsa en bra bok om detta, läs The Uninhabitable Earth, då kommer du att bli riktigt rädd. Den är skriven av en journalist, som först ville skriva en artikel om klimatförändringarna, men insåg hur stort problemet faktiskt är och skrev en hel bok istället. Man känner hans desperation.

Med det sagt är det dags att runda av. Jag tackar Roland Emmerich för pratstunden och tar med mig hans skaparglädje och boktips. Kanske gör du det med?