Intervju med Utøya 22-regissören Erik Poppe

Filmtopp har talat med en bioaktuelle regissören om avancerade filminspelningar, amatörskådespelare och ett nationellt trauma.

I början var projektet hemligt och du ville inte göra några intervjuer om det, hur kommer det sig?

– Varje gång det skrivits om 22:e juli innebär det en belastning för de berörda. Jag ville ha tid att förmedla till överlevarna och alla anhöriga vad jag jobbat med och presentera det grundligt med respekt. Att de blev informerade om allt innan medierna började skriva om det, för det visste jag att de skulle göra. Jag försökte hålla projektet hemligt så länge som möjligt men till slut sprack nyheten och då var det bara att förmedla till medierna vad för slags film det är, och framför allt vad för slags film det inte är. Normalt tänker folk på en underhållningsfilm om Breivik och mer om hela dramat som helhet. Men i verkligheten är detta en film som enbart skildrar ungdomarnas perspektiv så respektfullt och trovärdigt som vi bara kan.

Filmen är inspelade på en ö i närheten av Utøya. Poppe berättar att det aldrig var tanken att spela in på ön där massakern skedde.

– För det första finns inte cafébyggnaden kvar. Sen var det etiskt komplicerat för de i publiken, till exempel föräldrar till de omkomna, att tänka att den som ligger vid trädet är min dotter och den där är min son och så vidare. Ön vi spelade in på är identiskt med Utøya fast utan samma referenser. De små skillnaderna gjorde att folk kunde andas ut och bara uppleva filmen.

Varför ville du arbeta med amatörskådespelare? Var det svårt att hitta dem?

– Det finns inget annat än amatörskådisar i den här åldern där den yngsta är 13 år. Flera skådespelare från SKAM ville vara med, men då hade nog publiken trott att det handlade om någon helt annan sorts film. Jag ville ha unika och okända ansikten. Det svåra var att hitta folk som var skickliga nog för att filma allt i en tagning, som ett teaterstycke. Vi letade över hela Norge och intervjuade tusentals ungdomar innan vi hittade rätt. För att se till att de inte blev traumatiserade av vad de skulle vara med om, hade vi psykiatriker och psykologer med oss hela tiden. I början fick inte heller skådespelarna veta vad för slags film de skulle vara med i.

Hur växte idén fram om att filma allt i en tagning och i realtid? Fanns det andra idéer först?

– Nej, tanken om en tagning bygger på att när jag förberedde manuset intervjuade vi mer än 40 överlevare och många av dem, oberoende av varandra, berättade om de här 72 minuterna som angreppet pågick. När tiden var så central för dem blev den det för mig med. Tiden blev som en karaktär i berättelsen. Att skildra tid på film är svårt och jag såg ingen annan möjlighet än att göra det i en enda lång tagning. Det blev en premiss jag tog till mig ganska tidigt.

Inför inspelningen krävdes det månader av repeterande, men själva inspelningen varade inte längre än fem dagar. 

– I tre månader övade vi i en stor lokal scen för scen. Eftersom vi följde ett tidsschema, kunde vi inte improvisera något utan var tvungna att hålla oss strikt till manuset. Sedan flyttade vi till en filmstudio utanför Oslo där vi testade att sätta ihop hela historien och hur det var att springa mellan identiska avstånd som finns på Utøya. Till slut flyttade vi ut till inspelningsön för att fixa allt tekniskt. Sen hade vi fem dagar på oss att filma allting. Efter varje tagning var skådespelarna helt slut, så vi kunde bara göra ett försök per dag. Den fjärde tagningen hade allt vi önskade. Jag hade överlevande med mig som konsulter och de konstaterade att tagningen var identiskt med hur det var i verkligheten.

Myggan som sätter sig på Andreas Berntzens arm var inte planerad eller CGI utan bara ren tur?

– En ren lyckoträff. Det blev en metafor, en allegori för hela händelsen.

Hur var det att göra en så pass känslig film så tätt inpå attentatet? Blev du tvungen att kompromissa med din vision?

– Nej, på sätt och vis var det viktigt att jag fick göra min version av den här historien. Någon skrev, innan filmen hade kommit ut, att den kom för tätt inpå men det var för att de trodde att det var en annan typ av film. Kritiken försvann när de såg filmen och förstod att den har en funktion för oss alla, både som bearbetning och för att förstå vad det var som hände på Utøya. Vi vet nästan allt om gärningsmannen, men vi vet väldigt lite om vad som hände där ute på ön och hur det upplevdes. Av mina producenter fick jag fullständig frihet till att beskriva och skildra detta så respektfullt och värdigt som möjligt. Greppet för att få till det var att jobba tätt med en grupp av överlevarna.

Det var alltså inte svårt att få finansiering, trots det kontroversiella ämnet?

– Alla som jobbade på projektet har bara tänkt på att vi måste lyckas med detta. Vi har inte blivit betalda en krona extra än själva kostnaden för filmen. Nu är det många som har gått och sett den på bio, men den gjordes inte för att generera pengar utan bara för att beskriva vad det var som hände på Utøya.

De anhöriga och överlevande har sett filmen, hur gick tankarna inför detta? Om de inte hade godkänt den hade det kunna få dig att avsluta projektet?

– Ja. I början kontaktade jag stödgrupperna för de drabbade och anhöriga samt AUF (Arbeiderpartiets ungdomsförbund). Jag presenterade projektet och frågade om deras stöd. Om någon hade haft minsta invändning, skulle jag ha avslutat projektet. Tvärtom sa de i stället att om du klarar av att få till detta så kan det vara en stor gärning för oss alla.

Vad vill du att publiken ska ta med sig efter att ha sett filmen?

– Jag vill att man ska diskutera och känna på raseriet som uppstår när man ser filmen. Vi kan använda känslan till att förhindra att samma sak händer igen. Vad är historien om Breivik? Vad är historien om allt detta? Det är flera saker, en ensam person som har känt sig utpressad av samhället och hamnat i dess utkant där han känner sig maktlös. I de allra flesta terrordåd är det oftast en person som är gärningsman. De har gjort det på grund av "a bigger cause", men det är bara enskilda personer som känner att de inte har något annat språk än våld.

– För mig handlar det om att prata med mina barn om vilken uppgift det är att vara människa och att hjälpa andra. Sen har vi diskuterat politiska idéer och uppfattningar. Hur mycket man än hatar vad någon säger är det bättre att man säger det inne i ett samhälle så vi kan diskutera det, i stället för att förbjuda det och förpassa folk till ett utanförskap där de inte blir hörda. Den debatten skapade nyligen något av en regeringskris i Norge och vår justitieminister var tvungen att avgå. (Poppe refererar till Sylvi Listhaug som avgick efter en mediekarusell efter hon delat en olämplig bild på Facebook). Det är inte för tidigt för Utøya 22. juli, det finns fortfarande mycket att prata om.

Det kommer flera filmer, serier och dokumentärer om terrorattentaten i Norge i år.

–Jag tror det är ett rent tillfälle. Kanske är tiden inne för alla att ta tag i detta. Jag vet inte mycket om de andra projekten och jag har inte heller velat veta. Jag har jobbat grundligt och långsamt med min film som blev färdig när den var färdig.

Har du något nytt projekt på gång?

– Jag har ett nytt projekt som jag inte kan säga så mycket om. Man ska vara glad att man är en upptagen man.