Intervju med Claire Foy – The Girl in the Spider's Web

Den 26 oktober har den fjärde installationen i Stieg Larssons Millenium-universum premiär. The Girl in the Spider’s Web baseras på David Lagercrantz bok Det som inte dödar oss och är en fortsättning på historien om journalisten Mikael Blomkvist och den inåtvända hackern Lisbeth Salander. Denna gången möter de stort motstånd i den brottsliga ”Spindel-organisationen” och snart befinner de sig i deras nät.

Filmad och kortare version av intervjun:

Intervjun i sin helhet:

Från drottning Elizabeth till Lisbeth Salander, är du inte rädd för någonting?

– Oj, i livet eller när det kommer till att spela dessa två karaktärer?

Att spela dessa två enorma ikoner.

– Båda rollerna kommer definitivt med ett bagage. Fast det är inte tillräckligt för att skrämma mig. De är väldigt intressanta och jag älskar dem.

Men du var aldrig tveksam till att ta dig an rollen som Lisbeth Salander?

– Jag undrade först varför jag skulle jag vilja göra denna rollen. Främst eftersom jag redan hade sett och beundrat Rooney och Noomis rolltolkningarna. Sådana insatser stannar hos en. Men, som jag är säker att de också skulle vittna om, är Lisbeth den sortens karaktär du inte kan sluta tänka på. Jag var tvungen att försöka.

Om vi går tillbaka till den första frågan, har du några rädslor?

– I livet? Självklart. Allt som alla andra är rädda för, du vet. Jag antar att döden är högst upp på listan?

Högst upp på människors lista är faktiskt att prata inför folk.

– Jaså? Så du dör hellre än pratar inför folk? Det var konstigt, skrattar Claire.

Ja, på en begravning är du hellre den som ligger i kistan än den som håller minnestalet.

– Jag skulle mycket hellre hålla minnestalet! Jag är hellre full av liv!

Den engelska pressen är känd för sin hårda framfart, men trots sitt stora genomslag är det inte särskilt svårt för Claire att uppehålla sitt vanliga vardagsliv.

– Det är inte som att jag blir förföljd eller något sådant. De behandlar mig inte särskilt annorlunda och mitt vardagsliv är som det alltid har varit. Jag uppskattar verkligen att folk är mer intresserade av serien framför mig. Jag kan fortfarande ha en vanlig dag på stan.

I The Crown lyckas du imitera drottningens unika sätt att prata på. Hur gjorde du för att ta dig an Lisbeths brytning?

– Det var svårt, men jag hade en dialektcoach. Det hade varit helt omöjligt att göra det på egen hand. Sedan lyssnade jag så mycket jag kunde på folk som pratar engelska med svensk brytning. Lyckligtvis var fotografen på inspelningen av First Man, Linus Sandgren, svensk. Så jag kunde lyssna på honom. Men det är otroligt, de flesta svenskar pratar bättre engelska än vad jag gör!

”Jag ville inte spela samma karaktär i sju år”

Något som lockade Claire med ”The Crown” var faktumet att hon enbart skulle vara med i seriens första säsonger. ”Jag ville inte spela samma karaktär i sju år”, säger hon. Till skillnad från vad man kan tro, var det radikala bytet till Lisbeth Salander inte ett strategiskt beslut för att undvika risken att bara förknippas med Elizabeth.

– Det går inte att planera sina roller strategiskt. Jag har ingen makt över vilka roller som skrivs eller vilka roller jag får. Det känns inte särskilt strategiskt att försöka vara strategisk i ett område som helt och hållet baseras på smak och kreativitet.

För att närma sig Lisbeth Salander på ett djupare plan, försökte Claire att hitta meningar i karaktärens olika piercingar och tatueringar.

– Denna karaktären har så stora förväntningar på sitt utseende, men det definierar inte vem hon är, utan hon ser ut så för att skydda sig från världen. Så, allt var tvunget att hänga ihop. Alla tatueringar har en historia. Man skaffar sig inte en tatuering utan anledning. Hon har en för varje attack hon har överlevt, det var viktigt för mig.

Du gråter i en av filmens starkare scener. När du gråter i film, gör du det i egenskap av karaktären eller som dig själv?

– Alltid som karaktären.

Vad är det som får igång tårarna?

– Storyn. Annars funkar det inte, du kan inte gråta utan anledning. Att gråta är som en känsla, du känner om det inte är rätt eller äkta. Om det inte står i scenangivelserna är det mitt jobb som skådespelare att komma underfund med varför karaktären når den punkten. Att jag skulle gråta i den här filmen stod inte i manuset utan det kändes rätt för stunden.

Med det tackar vi Claire Foy för pratstunden. Passa också på att se våra andra intervjuer.