Intervju: John Ajvide Lindqvist och Eva Melander

Ali Abbasis filmatisering av John Ajvide Lindqvists Gräns bygger på en av novellerna i Pappersväggar och har en intrikat berättarstruktur där existentiella frågor, romantik och skräck blandas med svenska folksagor och nordisk mytologi. Dessutom finns där ett spännande kriminalspår, direkt skrivet för filmversionen:

– Ungefär hälften av det jag skrev ursprungligen är kvar i slutproduktionen, berättar John. En hel del har lagts till och förändrats. Slutet är helt omgjort och det finns ett kriminalspår som Ali Abbasi och Isabella Eklöf har skrivit till.

Vad tycker du om hur historien har utvecklats och de beslut som har tagits?

– Jag förstår nödvändigheterna i de spänningsförhöjande förändringar som har gjorts, för att ha ett tydligare driv framåt. Att Tina [Eva Melanders karaktär] får en mer aktiv roll och att inte bara existerar i en värld där saker händer henne. Slutet är också bättre i filmen än i novellen, svarar John och skiner upp.

Det är tydligt att Eva och John är nöjda med slutresultatet av "Gräns", som prisades i Cannes med utmärkelsen "Un certain regard" i våras.

– Jag är ofantligt förtjust i den här, det är en av de bästa svenska filmerna som har gjorts på senare år, skrattar John. Jag är så privilegierad. Allting som har gjorts utifrån mina grejer, för teater, för film, har mer eller mindre blivit fantastiskt, och Gräns är på topp.

"Successivt blev jag någon annan"

Eva Melander gick upp 18 kilo fett och muskler för rollen som Tina och är nästintill omöjlig att känna igen bakom det fantastiska maskarbetet. Men hur är det egentligen att som skådespelare inte kunna känna igen sig själv i slutresultatet?

– Jag kan inte se att det är jag, vilket känns väldigt frikopplande. När jag ser filmen känner jag istället något typ av kroppsminne från själva inspelningen, förklarar Eva. Så är det ofta för skådespelare. Det tar alltid en viss tid att låta kroppen glömma själva inspelningssituationen, det är som att det sitter kvar fysiskt. Man ser scener och påminns om ens känslor och arbetsprocesser. Det är snarare sådana minnen som dyker upp än att jag ser mig själv.

– Du är ju fullständigt oigenkännlig, inflikar John. Andy Serkis är mycket mer lik sig själv i Apornas Planet eller som Gollum, än vad Tina är lik dig.

Om du inte känner igen dig själv, är du mer objektiv i din bedömning av din insats?

– Jo, men det föreställer jag mig. Samtidigt, även om förvandlingen är större till det yttre, reser jag alltid in i en annan värld när jag tar mig an en karaktär. På så vis blir de också något som står för sig självt, utanför mig.

De som har sett "Gräns" vet också vilken unik karaktär Tina är, att hon på sätt och vis saknar motstycke i filmens värld. Eva berättar om hur hon skapade rollen.

– Tina har liksom ett sjätte sinne, hon kan genom sitt luktsinne känna av människors känslor. Jag hade en näsa av silikon och gelatin och för att hitta hur jag rent tekniskt sett skulle förhålla mig till min nya egenskap, studerade jag klipp på spårhundar. Sen jobbade jag med att undersöka en djurisk och en mänsklig sida av Tina. Successivt blev jag någon annan. Det var en dröm att få göra en sån här roll. Det här är det mest märkvärdiga jag någonsin har gjort i min karriär.

"Jag har sedan unga år varit väldigt fascinerad av det androgyna"

I både "Låt den rätte komma in" och "Gräns" skriver John om könsöverskridande karaktärer. Han berättar:

– Människans existentiella problem upptar mig allt mer ju äldre jag blir. En av de mest brännande aspekterna av identitetsproblematik är ens könstillhörighet. Har du inte det på plats, blir det en större svävning i känslan av tillvaro. Jag har sedan unga år varit väldigt fascinerad av det androgyna som fenomen, att inte vara fixerad vid en manlig eller kvinnlig roll. Varför vet jag inte. Jag är tråkigt normal.

Det tog tio år från att "Låt den rätte komma in" hade premiär tills att vi fick se "Gräns". Nu håller flera berättelser på att göras om till film och serier, men exakt vilka får John inte berätta. Men den som hoppas på "Människohamn" kommer att bli besviken.

– Det är för mycket specialeffekter, tsunamin. Dessutom, karaktärerna Henrik och Björn pratar bara i The Smiths-citat och jag kommer aldrig att få rättigheterna till att använda dem. Jag fick inte ens rättigheterna till den engelska utgåvan av boken.

– Men vad snålt, utbrister Eva.

– Ja, det är snålt men, David Bowie skulle ha 50 000 dollar för att jag skulle få använda "Ground control to Major Tom, Ground control to Major Tom" i den första inbundna utgåvan av Lilla Stjärna, enbart på den australienska marknaden. Slutscenen i Lilla stjärna, som var byggd på ABBA-låten Thank You For the Music, skulle bli helt förstörd om jag inte fick använda textraderna i den engelska utgåvan. Jag trodde givetvis inte att det skulle gå, men sedan fick jag reda på att Björn Ulvaeus granskar allt personligen. En vecka senare fick jag som svar att "det är lugnt, vi behöver inga pengar, du får använda den precis som du vill, i vilka länder du vill, i vilka översättningar du vill". Han måste ha gillat att deras musik användes på det här sättet.

Med det tackar vi Eva Melander och John Ajvide Lindqvist för samtalet. Här hittar du vår recension av Gräns.