Intervju: Jesper Ganslandt

Efter att fullständigt golvats av Jesper Ganslandts senaste film, flyktingdramat "Jimmie", var det med stor glädje jag pratade honom på Göteborg Film Festival. Vi hade ett öppet samtal om filmens framgångar och kritik och om hans nästkommande film "Beast of Burden" med Daniel Radcliffe i huvudrollen.

Sedan debutfilmen Farväl Falkenberg har filmskaparen Jesper Ganslandt varit ett spännande namn att följa. Han har skrivit, regisserat, producerat, klippt och har en av de bärande rollerna i sin senaste film Jimmie, som har vänt på världskartan och skildrar svenskar på jakt efter ett bättre liv i syd.

– Jimmie tycks beröra publiken på ett sätt jag aldrig har varit med om tidigare, det har varit ett bubblande engagemang. Denna gången har jag kommit åt en nerv om något som det finns mycket känslor om, säger Jesper.

Filmen skildras ur fyraårige Jimmies perspektiv. Han och hans pappa är på flykt från ett Sverige som präglas av oro och skottlossningar. I titelrollen ser vi Jespers son Hunter och i rollen som Jimmies pappa ser vi Jesper själv. 

– När jag såg hur min son började upptäcka världen fick jag kontakt med en del egna barndomsminnen. Detta påminde mig om en del uttryck jag tidigare har använt i film; en röst som guidar en ibland eller känsloladdade ögonblick som vaknar till liv. Jag ville göra en långfilm gjord som ett barns minne. Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att det man skulle uppleva med det här barnet var när han och hans pappa var tvungna att lämna allt och åka till en ny plats.

Det märks att ni vill fånga Jimmies resa. Allt är filmat ur hans perspektiv och vi vet egentligen inte mer än vad han gör.

– Vi har fokuserat på nuet. Att en förälder saknas vet vi, men inte andra mer kontextuella faktorer som jag var övertygad att en fyraåring inte bryr sig om. Vi vet att det råder en ordentlig otrygghet i Sverige men inte mer än så. Dels för att vi inte ville distrahera publiken med en massa påståenden som den här filmen inte egentligen handlar om. Dels för att undvika att avvika från idén att upptäcka världen tillsammans med det här barnet.

– Det är också det som är magiskt med film, att man kan flytta sig till andra världar. Oavsett om det är en förort i Belgien eller en annan sida av galaxen. Det är också något jag har kommit att sträva efter mer och mer, att skapa olika världar du kan besöka under en och en halv timme.

Jobbade du lika abstrakt med materialet i manusprocessen eller hade du en klar bild för dig vad det är som händer i Sverige och varför familjen är på flykt?

– Nej, jag hoppade över det helt och hållet. Däremot utgick jag från en omvänd karta där norra Europa är så pass oroligt att folk måste ta sig därifrån. Det är inte pappans berättelse och ett barn i den åldern skulle nog inte riktigt förstå den rådande situationen.

Strax innan Göteborg Film Festival var Jesper Ganslandt med och visade "Jimme" på den internationella filmfestivalen i Rotterdam.

– Det var laddat och publikmässigt var det ett väldigt starkt mottagande. Många ville prata med mig om filmen. Jag hoppas att Jimmie väcker känslor och tankar. Är det i form av empati är det jättebra.

"Jag förstår att det finns en viss oro."

Vissa tidningar har kritiserat filmen för att inte skildra en verklig historia och att det är opassande att ha ett vitt barn i huvudrollen. För mig låter det som att de har missat hela poängen?

– Jag är en pappa och det här är mitt barn. Hur skulle det vara för oss om vi tvingades att fly? Jag förstår att det finns en viss oro. Det var en dam i Rotterdam som sa att hon kände starkt med filmen, men också lite skam över att det handlade om ett vitt och blont nordeuropeiskt barn. Det var ärligt och modigt av henne att säga så. Förhoppningsvis kanske det också leder vidare till en annan sorts sympati och empati. Jag vill absolut inte ta ifrån något från de människor som faktiskt upplever denna verklighet. Jag känner mycket med dem och har all respekt för integriteten i deras situation.

– Samtidigt finns diskussionen om empati är globalt fungerande eller om empatin fallerar ju större avståndet är mellan människor. Jag tror att det finns all anledning att ta del av fler sådana här historier och kliva in i en annans världsbild, men jag är försiktig med att säga att det är det som är avsikten med den här filmen. Jag har jobbat med att göra en film som berättar något som både är svårt och känsligt, men utifrån ett barns ögon.

När jag såg filmen fann jag den väldigt personligt laddad.

– Ja, men det är den. Att vara i den situationen med sitt barn det är något av det svåraste jag kan tänka mig. Därför kändes det mer och mer som att vi var tvungna att utforska det. För mig har alla mina filmer varit ett slags fysiskt utforskande och den här kanske mest av alla eftersom det rör sig in i något som ligger nära verkligheten.

Jesper berättar hur det var att arbeta med sin son Hunter i huvudrollen.

– Först försökte jag förklara hur man gör en film för att se om han ville vara med om det. Vi gjorde en del testfilmer och på köpet fick Hunter lite filmvana. När vi var redo att gå in i produktion testade jag alla möjliga sätt att förmedla instruktioner eller rigga för att det som vi vill skulle ske hände. Det behöver inte vara en stor dramatisk reaktion, utan något i stil med att vi ville att han skulle gå bort och prata med några andra barn själv, så vi kunde följa efter honom med kameran. Då var det kanske bäst om inte jag var med så att han inte vill vara med mig istället.

– Även om han mådde bra och vi skapade en trygg miljö var jag hela tiden lite orolig med värmen och så i Kroatien, vilket i sin tur var bra för mitt skådespel. Sen fanns det stunder när han var trött och inte ville längre, men då filmade vi vuxna någonting annat tills han var redo igen.

"Filmen ska vara som ett barns minne."

Det finns en scen när Jimmie letar efter sin pappa på en flyktinganläggning och börjar gråta. Hur jobbade ni med det?

– Det bara hände och var ingenting vi försökte frammana. Jag gick iväg för att hämta vatten åt oss och lämnade honom med de han kände i filmteamet och då började han leta efter mig när de filmade. Det är en jobbig scen, men den behövs för berättelsen. Barn kan börja gråta för vad som helst och det kunde ha varit något helt annat, som att någon släckt en lampa som inte får släckas och så vidare. Det fanns ingen anledning att göra någon stor grej och tvinga fram dessa känslor.

– Om någon frågar Jimmie när han är tolv år om vad som hände, ska detta vara vad han minns. Att pappa sa några grejer, att jag var med några andra, men att jag vet inte vet exakt när eller vad som det hände. Ju mer jag jobbade med klippningen desto mer kom jag fram till att det inte skulle röra sig om flera trauman och stora känsloutspel. Jag har en känsla av att man inte riktigt skulle minnas det. Man skulle minnas de bra och de långa sakerna.

Nu när du äntligen är klar med filmen, blev den som du hade tänkt dig?

– Filmen var från början en kortfilm i Filminstitutets satsning Moving Sweden, men tidigt insåg vi att det skulle bli en långfilm. Under den sista tredjedelen av inspelningarna var extrapengarna slut och vi hade ingen möjlighet att hyra statister. Vi skickade en av våra mest övertygande medarbetare att åka runt till alla möjliga hotell för att fråga svenska turister om de kunde tänka sig att skippa en dag på semestern för att vara med oss. Det var hundratals som kom, vilket var väldigt rörande på ett allmänmänskligt plan. Att de gjorde det för berättelsen och att den berörde någonting i form av humanism. Det liknar ingenting jag har varit med om.

"Daniel Radcliffe älskade Apan och ville jobba med mig"

Det har varit ganska tyst om Jesper Ganslandt de senaste åren. Nu är han tillbaka med två filmer, "Jimmie" och "Beast of Burden". "Beast of Burden" är en amerikansk film med Daniel Radcliffe i huvudrollen där han spelar en man som bara har en timme på sig att flyga droger åt en kartell och se till att hans fru överlever.

– 2016 filmade jag både Jimmie och Beast of Burden och 2017 har jag hållit på med båda filmernas postproduktion. Daniel Radcliffe älskade Apan och ville jobba med mig i hopp om att kunna göra en liknande amerikansk independentfilm. Det var ett spännande projekt jag inte kunde avböja, men framöver ska jag nog göra en sak i taget. Det är läskigt att känna att man inte har grepp om vad man gör, att man riskerar att fippla bort det. Det var annorlunda att jobba i den amerikanska filmindustrin, fast i arbetet med Radcliffe var det mycket som var sig likt. Hur vi försökte komma in under huden på en karaktär och pressa honom från alla håll och få det att kännas som att världen är emot honom.

Nu när filmen är klar blev den blev lik Apan?

– Likheten finns i att huvudrollen pressas från alla håll och blir något av en tryckkokare. Sen var jag ganska Hitchcock-inspirerad och filmen är lite som Fönstret åt gården. Där spionerar James Stewart på sina grannar från ett fönster, här sitter Radcliffe i ett flygplan och får all information i samtal med andra. Han kan inte påverka vad han hör utan får bara veta allt som sker. Jag ville jobba med den frustrationen. Beast är som en film jag hade gjort här i Europa men genom Hollywoods tittglas. En intressant upplevelse även om det var pressat i form av tid och pengar, vilket kapade en del av det experimenterande jag hade önskat. Filmen är rätt kul att åka med på och jag är nöjd med den.

Med det tackar vi Jesper Ganslandt för intervjun. Jimmie har svensk biopremiär den 13 april. Se vår artikel för fler kommande svenska filmer.