Intervju: Helena Bergström (Vilken jävla cirkus)
"Jag älskar den här filmen som mitt barn".
På pressdagen inför "Vilken jävla cirkus" fick Filmtopp intervjua filmens regissör och manusförfattare Helena Bergström.
Helena Bergström följer upp sin succéfilm "En underbar jävla jul" med dramakomedin "Vilken jävla cirkus". Blir det en "jävla-trilogi"? Läs vidare, så ger Helena dig svaret på den frågan!
Helena Bergströms senaste melodram följer Hugo (Gustav Lindh), som förlorar sin livs kärlek och dras ner i en nedåtgående spiral. Mitt i all misär ska Hugos liv få en drastisk vändning när cyklar han omkull och hittas av Anna (Molly Nutley), den stumma hästskötaren på Cirkus Margot. Cirkusdirektören Casall (Thomas von Brömssen) vill att Gustav stannar på cirkusen, där han har möjligheten att hitta rätt i livet.
"Vilken jävla cirkus" går upp på biografer i Sverige den 20:e oktober, och Helena är lugn inför filmens premiär. Men inför de första visningarna såg det annorlunda ut.
– Jag älskar den här filmen som mitt barn. Jag höll på att kräkas när vi först visade den. Det var för åtta tusen pers på olika festivaler, samtidigt! Men nu känns det bara kul, reaktionerna var fantastiska.
LÄS OCKSÅ: Intervju: Rolf Lassgård (Lejonkvinnan)
Hur mottaglig är du för kritik?
– Om jag ska vara ärlig vet jag precis vad jag gör. Tycker du om Korparna [drama av Jens Assur] kommer du inte att tycka om min film. Jag säger inte alls att Korparna är dålig, men om kritiker ger den filmen fem stjärnor, ger de nog min film en stjärna. Jag slänger mig ut i klichéer och stora känslor och bankar in budskap, på mitt lekfulla sätt. Köper man inte det förstår jag om man inte tycker om Vilken jävla cirkus.
Det skulle göra mer ont ifall den breda massan inte gillar filmen?
– Då kan det vara så att jag inte har fått filmen dit jag velat, men jag kommer oavsett alltid att älska den.
Helena Bergström är inte bara regissör för filmen, men även manusförfattare. Fröet till "Vilken jävla cirkus" såddes för många år sedan, och med hjälp av en viss mentor växte det sig större hos henne.
– När jag höll på att spela in en annan film i Ålsten satt jag med min mentor Waldemar Bergendahl, en legendarisk producent som jobbat med allt och alla. När vi väntade på resten av inspelningsteamet sa jag till honom att jag en dag vill göra en film där cirkusen är en backdrop. Sedan dess har han varit på mig och frågat när cirkusfilmen kommer. Redan 2010 skrev jag ett manus med Tove Alsterdal och redan då hette den Vilken jävla cirkus, så det har jag inte tagit från julfilmen!
– Jag har alltid varit fascinerad av cirkusen, som ett slags isolerat samhälle som flyttar runt. Det har det där vardagliga kämpandet. Sen att en människa plötsligt kan flyga från ett tak, och att det i det ögonblicket är magi. Det finns utrymme för väldigt många olika typer av karaktärer.
Hur fungerade det för dig att skildra unga människors liv?
– Jag gör som Colin [Nutley, Helenas make] och låter mina skådespelare göra om uttrycken till sina egna. Jag kan inte skriva som de unga snackar, så de får gå loss på sitt sätt, som Charlie [Gustafsson] och Gustav gör i början. Jag visst inte ens vad det innebär att "winga" någon.
Det viktigaste Helena vill berätta med "Vilken jävla cirkus" är att vi människor ska se varandra, och hjälpa till. Det är ett tema vi mycket väl kan känna igen från hennes tidigare verk som manusförfattare och regissör.
– Jag tycker att vår generation sviker de unga av bara helvete. Här vill jag berätta om de som blivit lämnade kvar och frågar världen vad den är för en jävla cirkus. Cirkusen symboliserar mötet med andra kvarlämnade.
Fick du berättelsen dit du ville?
– Ja, det är jag hundra på. Jag har skrivit nio versioner av det här manuset och vi alla har gett full sula. Mer än så kan jag inte göra eller begära av de andra i teamet.
Vad fanns det för stora utmaningar med att göra filmen?
– Den stora, stora utmaningen var att koordinera personerna i bild. Det hade aldrig gått utan Trolle [Rhodin] och Brazil Jack [Sveriges nationalcirkus], de möjliggjorde hela inspelningen. De är även med i filmen, som avancerade statister. I en scen där cirkustaket fladdrade hopplöst mycket, satt Trolle med sitt team bakom kulisserna och höll det täppt. I en annan skulle Molly ha fyra enorma hästar kommandes i full galopp mot henne för att sedan stanna dem precis intill henne med bara en handrörelse. Det fanns en larger than life-känsla över samarbetet mellan oss i filmteamet och cirkusen.
"Jag kan vara överjävlig mot mina skådespelare"
Hur får du det du vill av dina skådespelare?
– Jag kan vara dålig på mycket, men jag är väldigt bra på att se vad mina skådespelare känner. Jag kan se när jag släckt ljuset i deras ögon, men sen lägga tid på att reparera det. Jag kan vara överjävlig mot mina skådespelare och pressa dem in i det sista, för jag tolererar inget annat än det som är helt äkta. Men efteråt förklarar jag mitt beteende. Jag har haft regissörer som inte gör det och då kan relationen bli trasig. I en scen där Gustav hade problem att komma rätt, bad jag honom springa upp för en backe och ned. Han kom tillbaka helt flåsig och slut, men han fick bort alla spöken i huvudet.
Du nämnde i en tidigare intervju med Expressen att du är orolig för hur din dotter ska klara sig i branschen...
– Skådespelarmässigt har jag inga som helst tvivel, hon har allt jag vill ha av en skådespelare. Hon lyssnar på sina motspelare och vågar kasta sig ut i det otäcka. Det var flera scener där hon höll monologer och vi bara tog en tagning. Det hade inte jag klarat i hennes ålder. Det jag menade var att hon på grund av sin bakgrund har mycket mer att bevisa i en jäkligt tuff och liten bransch. Jag hörde en regissör som inte skulle provspela henne eftersom hon är en Nutley.
Hade du Molly i tankarna när du skrev manuset?
– Nej, inte alls. När jag strax innan inspelningen fick för mig att fråga henne, tackade hon först nej. Hon ville stå på egna ben och inte göra film med mamma. Som tur var hade jag redan castat Gustav i huvudrollen och då kunde jag övertala henne att hoppa ombord.
Om du har koll på Helena Bergström vet du att hon som skådespelare har haft framgång i andra genrer än just feel good. Men som regissör finns det inte så mycket som pekar på ett ombyte.
– Jag gör filmer jag själv vill se. När jag gick på scenskolan pratade alla om Andrei Tarkovskys film Stalker, det var den bästa film de sett. Men jag tyckte den var hemsk, fast det erkände jag inte för dem. Ernst-Hugo Järegård som skolade mig på teatern övertygade mig senare om att jag aldrig skulle ta mig någonstans ifall jag inte vågade chansa, och istället bara passa in. Jag återkommer alltid till Stalker när jag påminner mig själv om vem jag vill vara i den här branschen.
LÄS OCKSÅ: Helena Bergström tackade nej till Hollywood
Varför ska publiken se "Vilken jävla cirkus"?
– För att beröras, skratta och sedan gå ut och öppna armarna för varandra.
Kommer vi att få se en tredje "Jävla"-film?
– Nej, faktiskt inte. Om inte filmbolaget tvingar mig!
Vill du dela med dig om något kommande filmprojekt?
– Efter att min pjäs Sanningen har gått klart kommer jag att ta en break innan nästa projekt. Men Colin håller på att skriva en fortsättning om de två kvinnorna i Heartbreak Hotel, där kommer jag att skådespela.