Intervju: Drew Goddard (Bad Times at the El Royale)

Efter att ha utforskat gigantiska monstren som attackerar New York i "Cloverfield", zombier som strävar efter världsherravälde i "World War Z", överlevt på Mars i "The Martian", och regisserat filmen som summerar alla skräckhistorier, "The Cabin in the Woods", riktar Drew Goddard kameran mot en samling osannolika gäster på ett övergivet hotell.

Drew Goddards senaste skapelse är The El Royale, ett hotell på gränsen mellan Nevada och Kalifornien. En regnig natt huserar hotellet det en präst (Jeff Bridges), en sångare (Cynthia Erivo), två systrar (Dakota Johnson och Cailee Spaeny) och FBI-agenten (John Hamm), som snart kommer upptäcka byggnadens hemligheter. En pickolo (Lewis Pullman) och en kultledare (Chris Hemsworth) kommer halvvägs in att ansluta sig till historien och röra upp allas planer.

Drew Goddard berättar om varför han lät filmen utspelas på ett hotell som sträcker sig över två delstater.

– Det kom under skrivprocessen. Jag visste att jag ville ha ett hotell, men hade ingen idé om att det skulle ligga på gränsen mellan två stater förrän jag började komma in i manuset. I början var kärnidén att visa sju personer, med väldigt olika bakgrunder, ankomma till en plats där de förmodligen försöker döda varandra. Hotellet växte fram organiskt. När jag tänkte på hur jag ville designa filmen och karaktärernas emotioner, dök temat om dualitet upp. Väldigt organiskt kom idén om att låta hotellet reflektera deras dubbelhet.

Hur viktigt är eran som filmen utspelas under?

– Jag ville verkligen att filmen skulle utspelas under då av en anledning. 60-talet var en tid präglad av tumult. Under bara en femårsperiod mördades Martin Luther King, John F. Kennedy och Bobby Kennedy. Sen blev Nixon president. Denna filmen utspelas under Nixon-årens gryning eftersom jag ville visa en tid när djupt mörker började sjunka in efter en tid präglad av hopp.

Hotellet, The El Royale, ligger som sagt på gränsen mellan två stater, med ena delen i Kalifornien och andra i Nevada. Goddard berättar om hur staternas förhållande till varandra såg ut då.

– På ett märkligt sätt var dessa stater motsatsen till vad de är idag. Nevada handlade på 60-talet mycket om hopp och möjligheter, med idén om att du kan förändra ditt liv med ett tärningskast. Det var Rat Packs och Frank Sinatras era. Medan Kalifornien var annorlunda. En mörkare plats. Där fanns kultur som Mansonfamiljen och politiker som Richard Nixon. Kalifornien hade ett förförande skimmer som är väldigt annorlunda mot hur det är idag.

"Jag ville visa upp hela hans vidd som skådespelare."

Du regisserade Chris Hemsworth i hans första icke-heroiska roll. Vad var det med honom som gjorde honom perfekt för "The El Royale"?

– Jag hoppas att det stämmer! Jag har känt Chris i ungefär ett decennium. När vi jobbade på The Cabin in the Woods, var det innan han fick rollen som Thor. Jag har sett honom utvecklas som skådespelare och vet hur begåvad han är. Vilken vidd han har. Eftersom han är så upptagen med att rädda världen numera, får han inte alltid chansen att demonstrera sitt register. Jag ville visa upp hans vidd som skådespelare och utforska hans mörkare sidor. Jag tror att han tyckte att det var spännande med.

Hur såg processen ur när du skapade den där långa scenen där Jon Hamm hittar en hemlig gång och kikar på varje gest bakom glas? Vilka steg tog du och var låg utmaningarna i en sådan tagning?

– Det är den tagningen jag någonsin har kämpat mest med. Den krävde åtta månaders planering, eftersom vi var tvungna att bygga hela setet efter hur vi skulle filma. Man ser till och med parkeringen utanför hotellet, så vi var tvungna att bygga det med. Vi använda inga specialeffekter till någonting du ser, förutom väggen bakom Jon där kameraspåren gick. Vi var tvungna att dölja den. Förutom det gör vi allt på riktigt. Vi ville att publiken skulle känna att de är där i stunden med Jon när de upplever filmen.

I klippet kikar också Jon på Cynthia Erivos karaktär, en sångerska som värmer upp inför en föreställning. Eftersom Drew ville att allt skulle kännas så autentiskt som möjligt, krävde detta segment ett omfattande arbete.

– Cynthia fick sjunga live hela tiden, vilket var väldigt viktigt för mig. Jag ville fånga ljudet av en artist som sjunger live. Man vet alltid när något är förinspelat. Det har en artificiell känsla. Jag ville att publiken skulle känna hur det är för en sångare att sjunga när ingen lyssnar, den där utsatta kvaliteten en sångare har när hon värmer upp för sig själv. Vi tog den där femminuterstagningen 27 gånger, så mycket krävdes det för att vi skulle hitta rätt. Till Cynthias cred sjöng hon live varenda gång utan att missa en ton. Så pass exceptionell är hon.

"David Lynch är en enorm inspirationskälla."

Det är också en hel del arbete med ljudeffekterna i den scenen. Det låter verkligen som en sinnesrubbad version av David Lynch.

– Jag älskar att du säger det. David Lynch är en enorm inspirationskälla för mig, och vi tog vår ljuddesign på största allvar. Jag tror att det är därför vi ville att hon skulle sjunga live, så att vi kunde arbeta med råmaterialet och verkligen låta perspektivet skifta. Att du kan vara med John och låta hennes röst distanseras för att sedan bli stark igen. Vår ljuddesigner ska ha mycket cred. Hans arbete är väldigt subtilt men det ger hela filmen får en hemsökande karaktär.

Med varje twist och vändning i filmen lär sig tittaren mer och mer om varje karaktärer. Hur såg processen ut för att ge alla dessa karaktärer så mycket djup och historia?

– Historien utgår från Jeff Bridges präst. Han var den första karaktären jag kom att tänka på, det var något särskilt med idén om en ljugande präst, som kändes helt rätt. Så han var den första pusselbiten att hamna på plats. Den andra var sångaren. Filmen handlar mycket om prästens och artistens falska spiritualitet.

Du har också med Xavier Dolan i bara en minut. Hur kommer det sig?

– En sak jag har lärt mig är att det aldrig skadar att fråga, för du vet aldrig vad svaret blir. Jag är ett stort fan av hans filmer och han är en fantastisk skådespelare, så jag frågade. Carmen Cuba, som ansvarar för castingen, nämnde Xavier och jag tyckte det var en inspirerande idé. Så vi ringde honom för att höra med honom om han var intresserad, och det var han! Det är verkligen kul att arbeta med en annan regissör, särskilt någon som är så begåvad som han är. Han vet instinktivt vad en regissör behöver och samtidigt som han kan göra en nyanserad och fantastisk insats. Det var en fröjd att arbeta med honom.

Med det tackar vi Drew Goddard för intervjun. Bad Times at the El Royale släpps den 25 februari för digitala köp och den 11 mars för streaming, Blu-ray och DVD.