Intervju: Artisten Erik Lindestad (The Land Below) om att skriva filmmusik
Pop-och electroartisten Erik Lindestad: "Jag är väldigt svag för soundtracket till Fargo."
Erik Lindestad kan snart bli ett välbekant namn för de som gillar pop, med en knorr. Lindestad – eller The Land Below, som han främst kallas i musiksammanhang – producerar olika yttringar av modern musik. Hans melodiska och publikfriande sväng förklär sig i svärmande synthar, som skapar en dragkamp mellan det lättillgängliga och det svårtillgängliga.
I dag har Erik fyra skivor ute på Spotify (sök på: The Land Below) och kan även titta tillbaka på dokumentärer och kortfilmer han komponerat. Nu är han aktuell genom flera kanaler med singeln "Inte jag" samt filmmusiken till kortfilmen Vi var tre av Caroline Ingvarsson, som nyligen gick upp på Tribeca Filmfestival.
Hur ser din skapandeprocess ut när du skriver musik för film?
– Oftast skriver jag ihop ett gäng idéer kring ett tema som jag kan utgå från. Jag tycker mest om att skriva med mina synthar och hålla mig borta från datorn i största möjliga mån. Det brukar dock innebära bekymmer när stycken sedan ska förlängas och göras om, då vissa av de analoga maskinerna inte kan spara ljud utan behöver rattas om för att stämma med de idéer jag först skrivit. Det lättaste är såklart att knacka in allt i datorn och sedan kunna ändra precis som jag önskar, men det är inte lika inspirerande.
Varifrån hämtar du din inspiration, räcker det att se filmen och lära dess teman?
– Det är olika och beror på om filmskaparen har en tydlig bild av hur hen vill ha musiken eller om det är helt öppet. Ibland får jag referenser till annan musik att hämta inspiration från, men filmen i sig spelar såklart en stor roll. Jag har haft turen att få ha ganska stort svängrum, men det kan också vara skönt när de du jobbar med har en tydlig idé. Men mina idéer brukar trilla igenom de också.
Vanligtvis minns vi filmmusiken då den är väldigt viktig för helhetsintrycket. Ibland kan musiken till och med vara halva grejen, som vi på senare tid sett i 80-talsnostalgiska produktioner. Vi kan bara föreställa oss att det innebär en viss press för kompositören att få det musikaliska berättandet att stämma överens med det visuella.
– Det är bara kul! Jag har faktiskt hittills inte fastnat när jag skrivit till film, det är ofta ett öppnare landskap för mig än om jag skulle skriva popmusik som jag annars gör. Jag har också haft turen att arbeta med filmskapare som ger mig stort utrymme och förtroende, men det är klart att lite press finns, fast det kan också vara bra.
Samtidigt som du gör spännande och mer "svårtillgänglig" elektronisk musik rycker du även i pop. I vilken genre trivs du bäst?
– Det är vitt skilda saker för mig. Popmusik kommer jag nog alltid att skriva, men samtidigt som det till viss del kommer lätt så fastnar jag ofta i former och ramar. Jag upplever att filmmusik och “svårare” musik ofta är roligare och mer inspirerande att jobba med. Vem vill inte kaosa loss med ett grisigt ms20-filter liksom?! Just nu känns filmmusik roligast och friare än det andra, men det svänger väl snart som allt annat i livet.
När Erik delar med sig av sin stora inspirationskälla nämner han en viss kompositör, som genom "The Social Network" vann Oscar för Bästa Musik.
– Trent Reznor får det nog bli. Jag har lyssnat på tok för mycket på Nine Inch Nails och hans filmmusik med Atticus Ross.
Vilka filmer tycker du har bäst skriven musik?
– Oerhört svår fråga, men jag måste nämna musiken till Ravenous av Damon Albarn och Michael Nyman. Det är den första film jag någonsin sett om omedelbart efter att jag såg den första gången. Jag spolade tillbaka VHS-en, blandade ett glas O’boy till och kollade igen. Jag var hemma från skolan med feber och det bidrog säkert till den skruvade upplevelse som den filmen innebär. Musiken är galen och fantastisk.
– Sedan är jag mycket svag för soundtracket till Fargo. Det till filmen men kanske särskilt det till tv-serien. Det är något visst med de stråkarna och det vita snötäckta karga landskapet som bara drar i hela mitt inre när jag hör det. Till sist velar jag mellan klassiker såsom Terminator, Alien och The Thing. Men jag fastnar nog ändå för Den siste mohikanen.