Intervju: Ale Möller (Kompositör, musiker)

Namn: Ale Möller
Ålder: 60 år
Yrke: Musiker, kompositör

Aktuell med: Skriver filmmusiken till Kay Pollacks uppföljare till Såsom i Himlen, Så ock på jorden.

- Magkänslan säger att det går utmärkt men samtidigt blir man närsynt av att jobba med ett projekt så länge. Jag har varvat att turnera med min solomusik med att jobba med filmmusiken till ”Så ock på jorden” i två år. Att jobba med filmmusik är en intressant process eftersom det handlar om att första ösa på med idéer en period och sen rensa hårt, ta bort instrument, förenkla och förtydliga. Folk tänker ofta att olika musikaliska teman ska följa olika personer, men för mig är det mer intressant att istället använda olika klanger och musikaliska attityder.

Hur går det till när du skriver filmmusik, får du direktiv att arbeta efter eller får du se delar av filmen?

- Jag börjar med att göra en slags hypotetisk dramaturgisk karta över filmens olika personer. Därefter börjar jag skriva och sålla material som jag sen lämnar till Pollack tills de stämmer överens med hans vision. Det är en balansgång mellan att ha egna idéer och samtidigt ha respekt för projektets helhetsbild. I den här filmen har mitt arbete varit väldigt brett och roligt eftersom ”Så ock på jorden” handlar om en musikalisk människa och filmen genomsyras av musik. Dels finns det mycket musik som rollfigurerna hör, exempelvis livemusik på ett dansställe. Dels finns det den traditionella filmmusiken som biopubliken hör. Jag har arbetat med all musik som figurerar både i filmen och till filmen.

För Ale är den största skillnaden mellan att jobba med filmmusik och hans solomusik att solomusiken kan stå på egna ben medan filmmusiken kompletteras med rörliga bilder.

- Jag förknippar starkt min teater- och filmmusik med olika bilder och minnen. Även om det har gått tjugo år sen musiken var med i föreställningen den skrevs för har jag skådespelarnas rörelser, röster och kroppar och dans med mig hela tiden. Vilket berikar musiken kraftigt. Det är häftigt att spela musik som man är starkt bunden till. Det fyller mig med värme och det är en viktig aspekt som jag tror gäller all musik. Det är inte bara toner, och noter utan det finns ett budskap, någon slags känsloförmedling. Det är musikens stora magi att genom toner få luften att dallra till i vissa frekvenser och förvandlas till något större som gör en människa alldeles varm inombords eller får någon att fälla en tår. Trots att jag har hållit på i många år är det alltid lika häftigt när jag märker att någon blir berörd av musik.

Ale Möller har under arbetet med Så ock på jorden både besökt inspelningsseten och klipprummet.

- Det är en speciell atmosfär på en filminspelning, mycket folk och mycket action. Eftersom filmmusiken också spelas upp i högtalare i rummet är det möjligt att se hur skådespelarna reagerar på den och göra ändringar därefter. Idag är det fantastiskt, hela min gamla studio som fyllde ett helt rum med apparater ryms nu i min laptop som jag har i min axelväska. Vilket gör det möjligt att mixa musiken på plats och på så sätt kunna märka av vilken del av musiken som skådespelarna reagerar på. Behöver de mer puls, behöver de starkare känslouttryck eller mer av ett instrument?

Var får du din huvudsakliga inspiration ifrån?

- När jag väl börjar jobba är det bara att plocka fram material ur det inre kartoteket. Ibland märker jag efteråt att jag har fått inspiration från en afrikansk klang eller en nordisk slinga som jag har snappat upp när jag varit ute och rest eller turnerat. Jag går på intuition. Det vill säga erfarenheter som man har lärt sig att använda med hjälp av emotionell kompass utan att gå några omvägar genom invecklade intellektuella processer.

Genom att styra filmmusiken styr du en stor del av manipulationen av biopublikens känsloliv. Hur tänker du kring att sitta i en sådan position?

- Den känslan är starkare live. Då integrerar jag med publiken och kan påverka publiken direkt. Med filmmusiken är jag som en del av ett kollektivt uttryck där jag bidrar med min bit i ett pussel som hela filmteamet lägger tillsammans. Den här filmen har ganska hög densitet. Det är mycket som händer och mycket dialog, vilket gör att musiken ofta backar hem för att lämna plats åt andra aspekter. En film med långa naturscener eller våldsamma förlopp kan lämna ett större rum för musik, men den här typen av film tjänar på försiktig användning.

Det mest intressanta har enligt Ale Möller varit att se hur musik förändras när den spelas till filmens bilder.

- I livemusik går det inte att styra vilka inre bilder publiken som lyssnar får. Filmmusik är annorlunda eftersom du vet vilka bilder som publiken kommer att se. Därför är det otroligt känsligt att musik och bild stämmer överens. Något som är avgörande för mig är skådespelarnas rörelser. När jag började arbeta med filmmusiken sa jag till Kay att jag behövde se några sekunder av hur rollfigurerna rör sig för att få inspiration. Det fungerade och var väldigt inspirerande och jag fick direkt en tydlighet över var jag skulle arbeta mot.

- Teatermusik ligger någonstans mellan filmmusik och solomusik, framförallt om man är med och spelar live. Då är det möjligt att ändra musiken i stunden beroende på vad som händer i rummet och i de teatersammanhang jag har arbetet i har musiken aldrig varit exakt likadan kväll efter kväll. Ofta behöver man inte se publiken eftersom det känns i hela rummet vad som händer i publiken. Den kontakten finns inte i film.

Du har tidigare jobbat med mindre och mer experimentella filmer. Vilka projekt har du varit mest nöjd med?

- En film som jag tycker har varit spännande är Drömspår som Gunilla Andersson gjorde. En väldigt spännande film ur den meningen att det inte fanns ett traditionellt berättande utan ett annat formspråk där människors olika inre världar skulle gestaltas. Om du tänker dig att du åker tåg, tittar ut genom fönstret och åker förbi en gård eller ett hus och tänker att det bakom varje fönster finns det människor med tankar, längtan, drömmar och förhoppningar. Hennes film var ett försök att lyfta fram människors drömmar och gestalta dem. Både genom att de berättade dem, men också genom att kameran var inne och hälsade på hos folk i deras hem eller deras värld och det gav väldigt mycket plats för ett musikspråk eftersom det var väldigt många bilder som skulle berättas utan tal.

Med det tackar vi på Filmtopp.se Ale Möller för pratstunden.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.