Ia Langhammer efterfrågar ”mänskliga roller” för kvinnor i Sverige

Ia Langhammer, 62, är just nu aktuell som den härligt döpta ”Slaktar-Berit” i familjeäventyret Kronprinsen och tyrannens återkomst, och tidigare i vintras kunde vi se henne i Håkan Nesser-adaptionen Levande och döda i Winsford.

I den förstnämnda av de två filmerna spelar Langhammer en piprökande krutgumma och i den sistnämnda axlar hon en liten men potent roll som polis. Det är två väldigt olika roller som den Guldbaggevinnande (Hela härligheten, 1999) skådespelaren har synts i på kort tid.

Men den typen av variation har inte alltid varit en självklarhet i Langhammers karriär.

När Filmtopp pratade med Ia Langhammer, tillsammans med Mirja Turestedt, inför premiären av Levande och döda i Winsford innan årsskiftet, uttryckte hon frustration över att ha placerats i fack under sina mer än 30 år som skådespelare.

Att placeras i fack fick Ia Langhammer att tappa lusten

En stor del av samtalet med Ia Langhammer och Mirja Turestedt kretsade kring det faktum att Turestedt var beredd att lämna skådespelaryrket bakom sig innan hon landade den, enligt Langhammer, ”mångfacetterade” huvudrollen i Levande och döda i Winsford. 

”Jag tänkte: ’Nej, men nu vill
jag inte göra det här mer.’”

Även Langhammer erkänner att hon haft stunder då engagemanget sviktat. För hennes del har det bottnat i perioder då hon fått upprepa samma typ av roller, gång på gång.

– Det gäller att inte bara hamna i ett fack, för det blir jobbigt. Då tappar jag lusten, när jag måste göra samma sak. Det var ett tag som jag tänkte: ”Nej, men nu vill jag inte göra det här mer”, för det är så trångsynt många gånger, förklarar hon.

Vilken typ av fack var det du placerades i?

– Det kan vara en typ av mamma, en miserabel mamma, eller en miserabel kvinna, som har ångest eller så där. Nu har jag fått så många andra typer av roller, som inte är den där noppätna morgonrocken som sitter och har jätteångest. Jag var väldigt trött på det ett tag.

Hon utvecklar:

– Jag hamnade lätt i det, sådana här psykiskt labila människor, kvinnor, som var väldigt kul att göra, väldigt intressanta, men efter ett tag blir man ju lite mätt.

”Sverige har blivit amerikaniserat i sitt sätt att se på kvinnor”

Det är facken som Langhammer placerats i som prövat hennes tålamod i karriären, men för Turestedts del var det till stor del minskade möjligheter som tog död på passionen. Hon målar upp ett scenario där hon provspelade för roller, som åldrades ned och gick till yngre kvinnor istället, medan männen i samma projekt bevarade sin ålder.

Langhammer tycks förstå precis vad Turestedt beskriver och lyfter själv fram ett exempel med kvinnor som ska spela mammor åt män tio år yngre än dem själva.

– Det tycker jag är obehagligt nästan, säger Langhammer.

”Sverige, om man jämför med
resten av Norden, tycker jag har
blivit väldigt amerikaniserat i
sitt sätt att se på kvinnor.”

Vidare menar Langhammer att man inte är lika duktiga på att skriva mångdimensionella kvinnoroller i Sverige, som på andra håll i Europa.

– Jag vill säga en sak när det gäller kvinnoroller. Sverige, om man jämför med resten av Norden, tycker jag har blivit väldigt amerikaniserat i sitt sätt att se på kvinnor. Alltså roller när det gäller kvinnor. Vi följer den mallen, det tycker jag är väldigt konstigt.

De brittiska serierna ser hon som ett annat exempel:

– När jag tittar på engelska serier, de har en helt annan attityd, helt andra kvinnoroller som får ta plats på ett helt annat sätt än här. Alltså, mycket, mycket mer. Det är klart att det finns här, det är inte det jag säger, men det är så skralt jämförelsevis. Jag ser mer av det i Europa än i Sverige, det måste jag säga.

”En åldersgrupp som bara väntar
på att få bra berättelser.”

Innan vi måste avrunda intervjun ifrågasätter Langhammer också varför det ser ut på det sättet när det ”faktiskt [är] kvinnor, oftast äldre kvinnor, som bygger kulturen”.

– Varför satsar man inte på mer intressanta roller i de åldrarna som betalar för det? Om man tittar rent statistiskt, där har du en åldersgrupp som bara väntar på att få bra berättelser. Alltså kvinnor. Och då menar inte jag en kvinna som bara är ett offer, utan vanliga roller, levande mänskliga roller.

Filmtopp tackar Ia Langhammer för ett givande och intressant samtal.

LÄS OCKSÅ: Håkan Nesser hyllar Caroline Ingvarssons regidebut: ”Går inte göra bättre”

Se Ia Langhammer som Slaktar-Berit i ”Kronprinsen och tyrannens återkomst” med biopremiär i dag, den 7 februari.