Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund om ”Nova & Alice” och musik de älskar

I höstas gick den stora musikfilmen Nova & Alice upp på landets biografer. Till skillnad från mängden biografier som produceras så är det här en originalberättelse om två helt olika artister som ofrivilligt ska leda samma turné. Nu på torsdag släpps filmen för streaming på Prime Video, vilket ger oss ett utmärkt tillfälle att dela vår intervju med dess två huvudrollsinnehavare.

Hedda och Josefin om ”Nova & Alice”, sina egna musikrelationer och bästa musikfilmen

I Nova & Alice ser vi Josefin Asplund som stjärnskottet Nova, redo att ta över den svenska musikscenen, och Hedda Stiernstedt som den etablerade countrystjärnan Alice – nu på dekis. Ihopparade av deras envisa manager Viktor (Johan Rheborg) måste Nova och Alice hitta ett sätt att fungera tillsammans ute på vägarna. 

Låtar i filmen är skrivna av First Aid Kit och Stella Explorer, men framförs av Hedda och Josefin som själva har fått stå på scenen under inspelningarna.

– Vi fick springa upp på scenen mellan akter på olika festivaler. På festivalen Uport i Nynäshamn gick vi upp mellan varje akt. Då filmade vi allting bakom oss och sen synkade vi upp det med koreografi, och så filmade vi även framifrån i en studio där man byggt en scen som matchade den vi stod på, säger Hedda Stiernstedt till Filmtopp. 

Josefin menar att de gjorde mycket på riktigt.

– På Uport var vi där så länge att till slut så kunde publiken låtarna. Fem minuter innan Carola och då fanns folket redan där och de började skrika, säger hon.

Repade ni mycket ihop inför tagningarna?

Hedda: Vi hade en vecka innan vi satte igång med inspelningen där vi var i en gympasal i Partille och byggde upp en fejkscen. Vi hade en jättefin koreograf som gav oss rörelser att förhålla oss till, det var jätteskönt.

Josefin: När vi väl filmade hade vi bara några minuter på oss och då var det tvunget att sitta. Då bestämde vi oss på förhand när exakt jag vi skulle kliva in i varandras låtar?

Baserat på filmen så sitter ju era framträdanden som en smäck, men var det någon gång som det gick rejält åt helvete?

Josefin: Nej, det gick väl ändå bra. Det kan hända att vi tog en drink där nånstans. Hedda var ju skitnervös. 

Hedda: Ja. Jag var jättenervös redan i studion när vi gjorde demosar och allt gick jättedåligt. Jag grät nån gång och sa “byt ut mig mot en riktig artist”. Allting var skitjobbigt inför tyckte jag, … men i samma stund som jag klev upp på scenen försvann all ångest. Det var skitkul och jag var jättebekväm. Kunde hålla låda och dra skämt inför publiken. 

Josefin: Publiken var så rolig. Jag kom ihåg att jag började skrika “Bira, bira, bira…” och sen började publiken ropa det när vi gick på igen senare. 

”Hade ett band som hette Gummiband. Jag tror vi repade tre gånger”

Det har gjorts en massa musikbiografier på senare tid, men inte så mycket på det här sättet med nyskriven musik, och inte på svenska. Hur mer tycker ni att “Nova & Alice” skiljer sig från mängden?

Hedda: Att vi inte imiterar någon existerande artist. Det gör att vi har både en uppförsbacke och en nedförsbacke på samma gång, kan man säga. Vi har inget namn man kan relatera till, förutom First Aid Kit och Stella Explorer, men det gör ju också att vi inte utsätts för samma dömande blick. När vi gjorde Börje var det ju verkligen den här jämförelsen hela tiden. Den slipper vi, men samtidigt finns inte samma dragningskraft som ett stort namn kan ha. 

Josefin: Rent kreativt kan det absolut vara spännande att göra en biopic, det kan ge väldigt mycket eftersom man har så mycket material att utgå från. Men här hade vi fria tyglar att göra precis vad vi ville, men sen har man tagit inspiration från vissa existerande artister ändå. 

Hur var det att spela inför så många människor när vi inte var vana?

Josefin: Att spela inför tjugo personer är så jäkla mycket värre än att spela inför åttahundrafemtio. Då ser du inte publiken på samma sätt. Jag tycker också att nervositeten ökar enormt när det är mycket mindre publik. 

Har ni någonsin haft egna band?

Hedda: Jag hade ett band som hette Gummiband. Jag tror vi repade tre gånger, men den enda som var bra i bandet var gitarristen. Han ville bara spela långa gitarrsolon och vi andra kunde inte hänga med [skratt]. 

Josefin: Jag har inte spelat i band men gjorde jättemånga teatermusikaler. 

”Rent musikaliskt är 'Hair' den bästa musikbiografin”

Vilken är den senaste bästa låten ni hört?

Hedda: Jag hörde en låt häromdagen som jag tyckte var jättekul. Min karaktär blir väldigt mycket country på slutet och det har gjort att jag börjat lyssna mycket mer på det och americana, så jag upptäckte en helt ny genre. Det är en mix av R n’ B, hip hop och country. Lyssna på Drink Don’t Need No Mix av Shaboozey, det är väldigt catchy.

Josefin: Jag såg Fred Again.. på festivalen [Way Out West]. Hans mest berömda låtar tycker jag är helt fantastiska. Sen älskar vi båda Stella Explorer som har gjort en låt till filmen också. 

Bästa musikfilmen och varför?

Hedda: Jag tycker att Walk the Line är den bästa musikbiografin som gjorts. 

Josefin: Vad heter den om Joy Division… Control. Jag älskar den. Men den är också en musikbiografi, så rent musikaliskt: Hair. 

Hedda: Jag måste slå ett slag för sjuttiotalets A Star is Born med Barbra Streisand. Jag såg den på Bio Capitol i Stockholm. Den var superfet, så den ska man se.

Josefin: Jag älskar La La Land också. 

Hedda: Jag med!

Bästa filmtips generellt?

Hedda: De senaste åren har mina favoriter varit Oslo, 31 augusti av Joachim Trier. Jag älskar den filmen. En av de bästa indiefilmerna som någonsin gjorts, jag gråter bara jag tänker på den. Jag älskar La La Land och jag älskar The Favourite av Yorgos Lanthimos. Poor Things, den är också jävligt bra. 

Josefin: Om jag ska säga min all time säger jag bara Fucking Åmål och Notting Hill. Det är samma svar jag gett till journalister i femton år. Jag såg dem i samma period när jag var typ åtta år och de har verkligen fastnat.

Filmtopp tackar Josefin och Hedda för samtalet. Missa inte att se ”Nova & Alice” på Prime Video.