EXKLUSIVT: Robert Englund – mannen bakom Krueger

Robert Englund är den typ av skådespelare som alla har sett även om de inte nödvändigtvis vet om det. Bakom tjocka lager av smink, iklädd en rödgrön randig tröja och mörk hatt, har han både skrämt livet ur och roat biopubliken i 35 år. Freddy Krueger är en av filmhistoriens mest kända karaktärer och till skillnad från sina jämlikar, Jason Voorhees och Michael Myers, gömmer han sig inte bakom en mask (om man inte räknar alla lager av silikonsmink, som ska efterlikna brännskador).

Under åren har vi sett Robert Englund gestalta Freddy Krueger i åtta långfilmer men rollen som Freddy Krueger är långt ifrån det enda han har gjort. Den hårt arbetande skådespelaren har under sin karriär hittills medverkat i 162 olika produktioner och utöver Terror på Elm Street-filmerna hittar vi honom i klassiker som Förhäxad, V, Urban Legend, Eaten Alive och Dead & Buried.

Den 23-24 februari gästar Robert Englund SciFiWorld i Göteborg. Vi har det stora nöjet att diskutera skådespelarens karriär i en exklusiv intervju, där vi pratar om allt från hur det är att förhålla sig till en karaktär som Freddy Krueger till hur han såg till att Mark Hamill fick rollen som Luke Skywalker.

– Jag växte upp i Kalifornien men min farfars familj, Englundarna, var från Stockholm, berättar Robert. Vissa var läkare och andra jobbade med oljepannor och metall. Jag tror att det fanns i min fars DNA, han var en framgångsrik ingenjör. En av hans specialiteter var materialutmattning. Jag minns när jag köpte hot rods och begagnade bilar som tonåring, han var alltid orolig och nervös över att bilen skulle vara i dåligt skick och skrek på mig, “Robert! Bilen lider av utmattning, en till olycka och den kan delas i två!”. Hans paranoia har jag burit med mig i livet.

Under sin barndom var Englund som besatt av skräck och science fiction. Han såg alla söndagsmatinéer på bio och konsumerade otaliga mängder pocketböcker av författare som Ray Bradbury och Isaac Asimov.

– Jag tror att min verkliga introduktion till skräck kom när jag hängde i min gudfar Jacks hus i The Valley och hittade en bok om stumfilmsstjärnan Lon Chaneys besatthet av smink. Där fanns alla sminkningar han gjort och en av dem var från när han spelade blind. Han kokade ett ägg, tog av skalet och använde det tunna skinnet som en kontaktlins för att ögonen skulle se mjölkiga ut. Boken hade även ett dubbelsidigt uppslag från Frankenstein där monstret bär ut flickan till sjön innan det bryter hennes nacke och dränker henne. Jag brukade läsa den delen gång på gång. Detta var väl några år innan censuren nådde Hollywood 1934, under ‘The Golden age of Horror’. När filmerna sen släpptes på nytt på 50-talets kvälls-TV var de ocensurerade, och jag brukade se dem med mina vänner. När någons förälder var borta, kanske på en dejt, hade vi övernattningar med sovsäckar och såg dessa exotiska, för oss tabubelagda filmer.

Men det var inte bara skräckfilm som hade stort inflytande på Robert Englund. Att få närvara på premiären av "En världsomsegling under havet" 1954 och sedan uppleva attraktionen på Disney World gjorde också stort avtryck.

– De hade en stor modell av ubåten och jättebläckfisken. Den rörde sig och du såg inga trådar för ljussättningen var så professionell. Att sedan se den stora science fiction-filmen Forbidden Planet fascinerade verkligen mig som litet barn. Efter det blev jag teaterskådis. Jag gjorde ett gäng klassiker; Shakespeare, Daphne du Maurier, till och med Ibsen. Jag blev en seriös skådespelare och glömde bort mitt ursprungliga intresse för skräck och science fiction. Jag förälskade mig i italiensk, fransk och engelsk film. En svensk film jag verkligen älskar är Ådalen 31 av Bo Wideberg. Det var också enkelt att älska Ingmar Bergman, jag har några favoriter av honom. Jag älskar Smultronstället, Sommarnattens leende och Fanny och Alexander. Idag älskar alla amerikaner de mörka skandinaviska mysterierna, inte minst Millennium-filmerna, men Ådalen 31 är för mig något extra. I slutet av den filmen finns det en så kraftfull scen när familjen putsar sina fönstren hemma, som en symbol för hopp.

Många år senare kom Englund att träffa Bergman-skådespelerskan Liv Ullmann i New York.

– Jag åkte dit för att göra röstpålägg för en av Freddy-filmerna. Jag märkte att jag var stor då; de som höll i den studion skämdes lite över att deras utrustning var äldre än den senaste George Lucas-godkända tekniken i Hollywood, men jag älskade det. Jag älskar nostalgi. Där fanns en kvinna som precis hade avslutat sina röstpålägg och slängde på sig sin rock. Jag såg bara hennes rygg. När jag blev eskorterad till inspelningsstudion kom hon och gav mig sina hörlurar. Liv Ullmann. Jag blev så starstruck. Jag babblade på och sa hur mycket jag älskar Persona och att jag skulle älska att se henne på scenen. Jag var så nervös. Hon är en sådan filmstjärna som är ännu vackrare på riktigt, med sina genomträngande ögon.

"Jag ser ut som en slags Max von Sydow"

Senast vi såg Freddy var förra året i tv-serien The Goldbergs. Var det sista gången vi såg honom?

– Den serien var som en homage till 80-talet och jag såg på min medverkan som att Freddy var tillbaka i den tiden. Jag är för gammal att göra honom nu. Jag har skägg och färgar det inte, så att jag kan passa som en professor, präst eller galen forskare, vilket jag spelar mycket av numera. Jag omfamnar mitt åldrande och försöker inte se yngre ut. Jag ser ut som en slags Max von Sydow.

När du gjorde den första Freddy-filmen, visste du att den skulle bli en hit?

– Nej. Vi visste att vi hade något speciellt på gång, och blev nervösa framåt slutet när pengarna började sina. Vi fick sälja en del av rättigheterna för att få ihop det sista kapitalet. Jag själv var upptagen med min första stora hit på den tiden, serien V, och all berömmelse och pengarna som kom med den. Jag gjorde Terror på Elm Street för att det passade i mitt jobbschema och för att det var så annorlunda.

– Jag trodde jag skulle vara på TV de kommande fem-sex åren som en älskvärd utomjording och att det skulle vara mitt liv. Men 1984 lades serien ner, samtidigt som fenomenet Elm Street blev en internationell hit. Den hade ett eget liv som inte gick att kontrollera. Jag själv förstod att filmen var riktigt stor först när jag åkte till Italien för att hämta hem ett pris för min insats i V och en tant kom fram och klappade mig på kinden, för rollen som Freddy. Den var helt färsk men hon kände redan igen mig!

Hur involverad var du i att utveckla Freddy?

– Jag spenderade veckor ute i San Fernando Valley där Warner Brothers och Universal Studios ligger, och min make up-kille hade en studio i sitt garage. Medan han lade på mitt smink brukade jag titta djupt in i spegeln. Jag var vanligtvis på dåligt humör därinne eftersom sminkningen tog många timmar, och det kliade väldigt mycket. Jag hittade Freddy röst där.

– En vecka in i inspelningen hade jag varit uppe sedan halv fem på morgonen och var tillbaka inne i sminkrummet, samma de använde till I Love Lucy förresten. De limmade om läppen på mig när Johnny Depp och Heather Langenkamp kom in, och de var möjligtvis de mest vackra ungdomarna i Hollywood under den tiden. Hon såg ut lite som den där tjejen från Downton Abbey som är med i allting nu. Johnny Depp såg ut som en ung Elvis Presley med vacker hy och perfekt Elvis-hår, torrt istället för slickat. De satt i sina barberarstolar och fick sitt smink perfektionerat. Sminkören gav dem små rosa batteridrivna fläktar att vädra sig med, medan jag satt där och blev petad på med en rostig pensel och tänkte 'Jag har fyllt trettio, gör jag rätt sak? Skulle jag verkligen ha tagit den här rollen? Jag har gjort film med Jeff Bridges, Susan Sarandon, Henry Fonda, Arnold Schwarzenegger... Varför sitter jag här?!' Titta på de där ungarna.. Jag hatar dem, jag avundas dem. De är bedårande och har sina karriärer framför sig, och de får små fläktar! Ingen gav mig någon jäkla fläkt!' I det ögonblicket insåg jag att jag kunde använda min ilska och avund för Freddy. Freddy är en barnmördare. Han dödar ungdomen, som är framtiden. Freddy mördar framtiden. Och jag var orolig över min framtid, och avundsjuk på deras framtid. Skådespelare kallar det för 'sense memory' och jag kunde slå på det när jag behövde bli arg på dem vid tagningarna. Jag använde det i uppföljarna också.

Freddy Krueger har påverkat generationer av filmälskare, men hur är det egentligen att vara förknippad med en så ikonisk rollfigur? Robert Englund berättar att Freddy på många sätt har förlängt hans skådespelarliv.

– Jag spelade Freddy i tjugo år. Terror på Elm Street gjorde mig till en internationell skådis, vilket förlänger ens karriär. Jag måste ha gjort 80 filmer nu och hundratals timmar TV. Anledningen till att jag varat så länge och spelat doktorer, präster, galna forskare, är rollen som Freddy. Hade jag hållt mig till att spela ‘den bästa vännen’ hade jag inte åldrats lika väl. Nu kan jag gå ett par månader utan att göra någonting för att sen åka till Spanien och spela huvudrollen som tjuvskytt. Eller flyger jag ner till den amerikanska södern för att spela en redneck-jägare eller fiskare. En Robert Englund-roll är lite som en Vincent Price eller Klaus Kinski-roll. De är roliga att göra. Och jag fyller en del säten i biosalongen.

Om någon annan skulle spela Freddy, vem skulle du vilja se i rollen?

– I sex månader har det ryktas om att Kevin Bacon ska ta sig an rollen. Det vore fantastiskt. Han är med i några av mina favoritskräckfilmer. Jag älskar honom i The Secret Sense och Hotet från underjorden. Han bär också på ett roligt bagage med rollen som offer i den första Fredagen den 13:e. Han ser rätt ut och tar skräck på allvar.

Robert berättar vidare om en egen vision för filmserien som puttrat hos honom:

– Låt oss säga att det är tre offer i berättelsen, då skulle jag låta dem föreställa sig Freddy lite annorlunda. En Freddy som är lite längre, en tjockare. En där hans ansikte inte är förstört. Kanske en version av honom utan tröja. Och i slutet, precis innan de dör, avslöjas den riktige Freddy. Det skulle vara roligt att göra.

Wes Craven, som skapade Freddy Krueger och på sätt och vis också skrev in Robert Englunds i filmhistorien, gick bort i cancer 2015. Under åren utvecklades deras relation.

– En tid innan han dog var han gäst på en boksignering med Salman Rushdie. Jag var i krokarna men missade honom då jag trodde han var i Cape Cod och skrev på serien Scream. Dödsbeskedet kom som en stor chock för oss alla men jag har ett fint minne av Wes, i min lägenhet i Kanada. Vi kollade på Saturday Night Live och drack vin, tillsammans med våra fruar. Vi var inte längre kollegor, vi var vänner.

"Jag tror Mark Hamill var kär i Carrie Fisher"

Är det sant att du var tilltänkt rollen som Han Solo i Star Wars?

– Ni ungdomar och ert internet… Nej. Jag gjorde en audition för rollen som kock i Apocalypse Now. Jag ville verkligen ha den rollen, men de fick mig att läsa för rollen som surfare. Jag var för ung för kocken och för gammal för surfaren. Jag fick fick ingen roll, men de tittade på mig i min militära outfit och sa ‘Robert, vi skickar dig till rummet i andra änden.’ De berättade att en ny George Lucas-film var under arbete, och jag blev väldigt intresserad. Jag älskar American Graffiti. Då ville de ha en mycket äldre Han Solo som var som en cool farbror till Luke, du vet, han som ger dig en joint på julafton. Men jag var inte tillräckligt gammal för rollen. De tittade på mig i fem minuter och tog en polaroidbild. När jag gick därifrån tog jag en ansökan om rollen som Luke Skywalker. Jag tog med den till en bar och där kom jag på att rollen skulle vara rätt för Mark Hamill. På den tiden var han alltid hemma hos mig, han brukade ta med sig ett sexpack Heineken och pizza. Vi kollade mycket på TV och han sov ofta över för hans lägenhet var rätt sunkig. Han var som en stökig ungkarl. Jag berättade för honom om Luke Skywalker och resten är historia.

Pratade Mark någonsin om inspelningen av Star Wars?

– Han berättade fantastiska historier om Tunisien, Sir Alec Guinness och Carrie Fisher. Jag tror han var kär i henne.

– Man hörde snack om att Harrison Ford och Carrie inte tog Star Wars seriöst, men Mark visste att filmen skulle bli en stor succé. Han älskar och respekterar science fiction och populärkultur, och han visste att Star Wars var speciell.

“Terror på Elm Street” är tveklöst vad vi främst känner igen honom för, men Robert Englund har under åren medverkat i över 160 produktioner. Om det är någon mer film han önskar att fler såg så är det rysaren “The Last Showing” från 2014, där ett par som är instängda på en biograf ofrivilligt blir skådespelare i en film.

– Jag antar att man kan kalla det för en thriller, men den har också ett lite Halloween i sig och en Fantomen på operan-aspekt. Finn Jones är fantastisk i den. Och jag är bra. Emily Berrington från Humans är också med. Regissören Phil Hawkins är väldigt duktig och har gjort filmen i samma anda som en lågbudgetfilm av Brian de Palma. Det är den senaste roll som jag verkligen är stolt över.

Filmtopp tackar Robert Englund för en minnesvärd pratstund.