EXKLUSIVT: Peter Stormare om runstenen som förändrade hans liv

"The American Runestone" är en spännande grävning i en av historiens mest omdiskuterade stenar – Kinsingtonstenen, som grävdes upp av svenskamerikanen Olof Öhman 1898 och som med det ingraverade årtalet 1392 kan vända upp och ner på historieböckerna. Fanns vikingarna i Minnesota långt före Columbus "upptäckte" kontinenten i väst?

Olof Öhman hade inte en chans. Amerikanska forskare och tyckare menade direkt att Öhman hade karvat in runorna själv, vilket det fortfarande råder konsensus om. För Peter är däremot denna anklagelse absurd:

– I slutet av 1800-talet hade vi 4,5 miljoner invånare i Sverige. En och en halv miljon dog i hunger, svält och sjukdomar. En och en halv miljon emigrerade. Tack vare det överlevde de resterande en och en halv miljonerna. En del av ”Runstenen” handlar om att förklara hur oerhört idiotiskt det är att anklaga en fattig bonde, från min grannby i Hälsingland, för att åka över till USA och omedelbart hugga en runsten, som han inte vill tjäna ett enda öre på, utan direkt väljer att ge bort så fort han hittat den. Han ville inte ha något med den att göra, men han och hans familj pekades ut som skurkar.

I serien åker Peter runt med hobbyarkeologen Elroy Balgaard för att samla bevis till att rentvå familjen Öhmans namn. Det är en spännande resa som bjuder på en hel del motgångar. Än idag är Kensingtonstenen så pass tabubelagd att forskare som ens spekulerar i att den faktiskt kan vara äkta, riskerar att få sina karriärer förstörda.

– Vi gjorde ett test som bevisade att stenen, som Olof hittade nedgrävd under ett träd, hade haft trädets rötter på sig i minst 20 till 30 år innan stenen grävdes fram. Med andra ord låg den där i decennier innan han ens lämnade Sverige. Då finns det de som säger att han kan ha hittat stenen och sedan knackat in runorna själv. Varför skulle han ha gjort det? Han gav ju bort stenen direkt och ville inte ha något med den att göra.

”Hur skulle en fattig bonde kunna känna till det?”

På Kensingtonstenen finns det en symbol som tidigare ansågs vara ett direkt motbevis för stenens äkthet. Detta då symbolen aldrig setts någon annanstans, och därmed, med samma logik som härledde till att man trodde att det inte kunde finnas några svarta svanar för att man bara sett vita, har runskriften avfärdats som fejk. Men precis som man så småningom hittade svarta svanar i Australien, har även denna symbol hittats på andra runstenar. I Peters ögon är därför det före detta motbeviset snarare ett äkthetsbevis.

– Det finns en symbol som ser ut som bokstaven R med en punkt i, som ingen kände till förrän man hittade den på begravda runstenar utanför Lund år 1934. Samma symbol har senare också hittats hittats på Gotland och i södra Götaland. Hur skulle en fattig bonde, som aldrig sågs skriva runskrift och som bara gick tre månader i skola, kunna känna till detta 1898?

Så vem har ristat in runorna? Peter tycks närmast maniskt fortsätta gräva i gåtan.

– Jag skulle vilja göra tre säsonger till och sedan avsluta med en rättegång, som leds av forskare och där någon får vara Olof Öhman. Är mannen frikänd eller inte? De får lägga fram sina bevis och sedan enas om sin dom. Än så länge har tre geologer testat stenen och alla säger att inskriptionen måste ha varit minst 250 till 300 år gammal när Öhman hittade den. Backar vi bandet så bör alltså inskriptionen varit gjord mellan 1598-1648. Men vem begravde stenen då och vem ristade in runorna?

Med ”filmtid” i blodet startas dagen med ett ryck.

Utöver att vara aktuell med nya avsnitt av ”The American Runestone”, ”Briarpatch”, tre kommande spelfilmer, en dokumentär om Las Vegas och Los Angeles, samt en skiva med Ramstein-sångaren Till Lindemann – ja, du läste rätt – håller Peter på att göra en pandemifilm med polaren Michael Bay. Receptet för att hinna med detta helvilda schema tycks vara att gå upp med tuppen.

– Filmtid. Man har det i blodet. Man lägger sig tidigt och vaknar varje morgon vid halv fem med ett ryck, måste jag iväg nu? När jag jobbar med film hämtas jag upp runt halv sex och så är det smink. Sedan vid sju halv åtta så börjar man filma i 12-13 timmar innan det är dags för att åka hem igen.

Det låter som långa dagar.

– Ja, det är jävligt långa dagar. Men vi skådisar, vi är ju lediga ibland och då kan man sova ut. Det är värre för teamet, de jobbar som slavar. Om ett par veckor börjar jag med en helt unik actionfilm där vi får kameror och green screens hemskickade så att vi kan filma oss själva, medan vi hör regissören över telefon. Hur fan man ska kunna göra action så här vet jag inte, men vi får se. Jag litar på Michael Bay, som är en av producenterna. Han har gett mig en väldigt bra roll med.

Blir det som rysk skurk?

– Nä, detta är mer L.A. under lockdown och vad som händer. Så det är väl några stackare som är ute och filmar exteriörer och sen får väl stuntmans göra våra stunts. Men jag vet inte hur de ska lösa det. Jag är bara glad över att vi gör någonting. Sedan sitter jag och skriver en massa manus och jobbar lite med mitt lilla produktionsbolag Viking Brothers, vi planerar produktioner för två-tre år framåt.

”Min sista pizzaslice av livet”

Utöver att ha producerat "The American Runestone" har Peter även regisserat samtliga avsnitt. Även om han regisserade en del teater på Dramaten så är han något av en novis när det gäller till att regissera film och serier.

– Jag ville bli regissör från början, men jag tänkte att jag sparar alla mina idéer till min sista pizzaslice av livet. Då ska jag göra mina egna idéer och lägga på min egen topping.

Då måste du ha något typ av drömprojekt?

– Ja, men det är lite konstiga grejer. Det är nog inte så många som kommer att se dem. Jag vill göra lite poetiska och underliga filmer. Men just nu tror jag inte att man kommer att kunna filma i USA under hela 2020, om man inte filmar som du och jag, över distans, men det är ju tråkigt att bara sitta och se varandra över telefon.

Under åren har du jobbat med många enorma namn i branschen, från Ingmar Bergman till Steven Spielberg, från Louis Malle till Terry Gilliam. Reflekterar du någonsin över detta?

– Jag känner mig lyckligt lottad över att jag fortfarande kan ha kontakt med Coen-bröderna, Steven Spielberg och Michael Bay. Men jag reflekterar inte så mycket över det, utan tackar min lyckliga stjärna där uppe. Jag är bara glad över att jag har fått vara med om det jag har fått vara med om. Samtidigt hoppas jag att jag är samma enkla människa som jag en gång var, från skogarna där jag kommer. En av sakerna som jag tror har hjälpt mig, är att jag aldrig har fallit in på att vara stolt över att vara kändis.

”You can count on Slippery Pete”

På 90-talet var Peter Stormare med i det legendariska Seinfeld-avsnittet ”The Frogger” där han spelade den minst sagt tvivelaktige ”Slippery Pete”. – You can count on Slippery Pete, säger Kramer till en konfunderad George, som ska genomföra en omöjlig ”kupp”. Han vill nämligen flytta ett arkadspel, som han fortfarande har rekordet i, från sin gamla stammis-pizzeria hem till sig. Problemet är bara att det inte går att dra ut strömkabeln, då nollställs nämligen maskinen och likaså Georges rekord, det enda han någonsin har åstadkommit i sitt liv. Frågan vi alla ställer oss är givetvis om det verkligen går att lita på ”Slippery Pete”, en man som vill stjäla allt han kommer över.

– Fan, Slippery Pete, säger Peter och skrattar. De röstar varje år över vilka Seinfeld-avsnitt som är bäst och The Frogger hamnar alltid på topp tio-listan. Det är jag väldigt stolt över. Vad jag gillar med Jerry Seinfeld är att han alltid ligger steget före, i serien såväl som i hans stand-up. Han vet att nu kommer någon att reagera på vad han sagt och så har han alltid ett bra svar på det.

Jerry Seinfeld är min ena husgud, men Ingmar Bergman är min andra. Jag måste fråga, vad sa Bergman när du lämnade Dramaten för att åka till USA?

– Han blev lite ledsen. Men vi försonades, pratade ofta på telefon och jag besökte honom ett par gånger.

Peter berättar om hur han under 80- och 90-talet lyftes fram av Ingmar Bergman, som tog honom under sina vingar på Dramaten. Bergman såg honom som en potentiell arvtagare som skulle ta över Dramaten som teaterchef.

– Han gillade mig eftersom jag tyckte om äldre skådespelare, levande som döda. Jag visste vilka de var och jag kunde min teaterhistoria. När jag började visste jag inget om teater, så jag lärde mig. Jag var som en svamp som sög in allt.

Ingmar Bergman har fascinerat filmälskare i decennier och nu planerar Peter Stormare att regissera en serie om ”demon-regissören”. I huvudrollen kan vi få se ingen mindre än Al Pacino.

– Jag har skrivit ett fyra timmars seriemanus om Bergman som vi ska göra, Becoming Bergman. Jag regisserar och förhoppningsvis så gör Al Pacino rollen som Bergman. Han vill gärna det och vi har börjat snacka om det, frågan är när han kan göra den.

Med det tackar vi Peter för att han tog sig tid att prata med oss på Filmtopp. Vi ser fram emot nya avsnitt av ”The American Runestone” och hoppas verkligen att Al Pacino nappar på rollen som Bergman.

För mer läsning, spana in vår ranking av alla Ingmar Bergmans filmer eller scrolla vidare för fler intervjuer!