EXKLUSIVT: Jean Reno om Sverige, Tom Hanks och sitt skådespel
"Jag försöker följa mina instinkter".
Med filmer som ”Leon”, ”Det stora blå”, ”Ronin” och ”Mission: Impossible”, har Jean Reno blivit en av fransk films största stjärnor. Filmtopp har pratat med honom inför hans kommande thriller ”Cold Blood”, där Reno spelar en lönnmördare som motvilligt tar hand om en ung kvinna. Ja, det finns onekligen vissa likheter med "Leon", något Jean Reno också kommenterar under samtalet.
Tillsammans med landsmannen Gerard Depardieu och kritikerfavoriten Juliette Binoche är Jean Reno Frankrikes största internationella skådespelarstjärna. Utanför landets gränser är det framför allt samarbetet med regissör Luc Besson, i filmer som Det stora blå, Nikita och Leon – samt Hollywoodfilmer som Godzilla, Mission: Impossible och Ronin – som har förevigat hans ställning som filmstjärna.
Idag har Jean Reno över 100 roller på sitt CV och arbetar i en närmast manisk takt. Av den anledningen är vi extra tacksamma över att han valt att viga en del av sin eftermiddag till att prata med oss om sin nysläppta film Cold Blood – en kylig thriller där Jean Reno spelar en åldrad lönnmördare i exil ute i ett amerikanskt snölandskap. En dag får han besök av en ung och skadad kvinna, som han väljer att hjälpa. Snart utvecklas dramat till en isande thriller där alla spelar med livet som insats.
Det råder inget snack om saken, Jean Reno är ett artigt proffs.
När jag lyfter upp luren och Jean Reno svarar, inser jag direkt att det är ett artigt proffs jag har att göra med. Han kallar mig nämligen för ”sir” i samma veva som han frågar var jag kommer ifrån. När jag svarar Sverige brister han ut i ett stort: ”Oh, my goodness! Fantastisk land! Jag har varit i Stockholm två gånger. Det är en mycket vacker stad”.
Vi utväxlar några artiga fraser innan jag frågar frågar om han själv har hunnit se den färdigställda versionen av Cold Blood ännu.
– Jag tyckte om filmen och jag gillade verkligen Frédéric Petitjean, som skrev den. Faktum är att jag hade manuset liggandes i över ett år. Det var skrivit på franska, men jag kände direkt att vi borde filma på engelska och nå en större internationell publik. Men det var svårt att hitta en producent. Idag är det rätt svårt att få ett projekt finansierat. Eftersom det tog sådan tid att få ihop pengarna valde Frédéric att regissera filmen själv.
Att det är svårt att få en småskalig film som Cold Blood, med dessutom Jean Reno i huvudrollen att bli producerad, får mig att höja på ögonbrynen. Men till slut lyckades alltså Petitjean att skrapa in den blygsamma budgeten på 2,7 miljoner dollar.
– Det var manuset som lockade mig till att göra filmen, säger Jean. Framför allt eftersom det finns ett centralt tema mellan huvudrollerna, som känns lite som ett kammarspel. De längtande stunderna i den lilla stugan. Jag gillade att det fanns lite teater i filmen.
"Jag ser mycket hellre andras filmer".
Vissa kritiker har påpekat att Cold Blood känns som en alternativ anslutning på Leon, en film där Jean Reno också spelar en lönnmördare som tar hand om en yngre kvinna. När jag påpekar detta brister han ut i skratt.
– För mig är det inte alls lika varandra. Eller… Jo, nej, den enda likheten är att han inte tänker döda henne. Som jag ser det är detta hans sista uppdrag. Han är gammal och döende.
Jean berättar att två faktorer är viktigast när han tar sig an en roll: manuset och vilka han kommer att arbeta med.
– Om om du tror på dig själv i rollen och vill spendera två månader med teamet, så kan du ta jobbet. Det sista är väldigt viktigt eftersom du ska spendera ditt liv med dem.
De flesta skådespelare jag har pratar med menar att de inte gillar att se sina egna filmer. Till Jean väljer jag att ge frågan en mer hypotetisk inramning för att se om svaret blir densamma.
Säg att du zappar på teven och så får du upp en Jean Reno-film. Vad gör du? Zappar du vidare eller kollar du?
– Ibland kollar jag, ibland inte. Jag gillar inte att se mina nya filmer, då minns man själva inspelningen och ser alla brister. Man är inte ärlig mot sig själv. Det är bättre att glömma bort den biten först. Men jag gillar aldrig att se på mig själv. Jag ser mycket hellre andras filmer.
"Franska kritiker gillar inte mig".
Jean Reno är en skådespelare som inte är helt lätt att sätta fingret på. Med sin skrovliga röst och underliggande melankoliska charm har han alltid varit skicklig på att porträttera komplexa figurer och antihjältar. Men han har också gjort en hel del komedi under åren. Han berättar om hur han närmar sig sina karaktärer.
– Jag försöker att följa mina instinkter. Att visualisera hur karaktären skulle agera i situationen den befinner sig i. Det är en blandning mellan instinkt och tankearbete. Du tänker och agerar på en och samma gång. Det är svårt att veta exakt när en karaktär är född. Det är en komplex process. Ibland hittar man den rätta tonen direkt, andra gånger tar det veckor av manusläsning där jag läser, läser och läser. Gör misstag och inser att jag har hittat fel ingång. Då läser jag manuset igen. Tills allt flyter på som en flod.
Jean Reno må vara en av Frankrikes största skådespelarnamn, men enligt honom själv är det inte direkt en fördel när det kommer till de franska kritikerna.
– Det är inte alls bra! Fransmän gillar inte fransoser som är kända utomlands, säger Jean med en lätt snäsig ton och fortsätter.
– De vill ha sina stjärnor för sig själva. De gillar inte heller när man pratar flera språk. Men det är så mitt liv ser ut. Det är mitt öde. Jag har rest hela mitt liv och jag pratar många språk. Ibland försöker jag undvika att läsa kritikerna, säger han och skrattar. Men vad kan jag göra? Jag är gift med en brittisk kvinna och jag har amerikanska barn. Jag ser mig själv som en världsmedborgare snarare än en fransk medborgare.
"Jag och Tom Hanks vill göra en Broadway-show".
Sedan några år bor Jean Reno permanent i New York. Den senaste tiden har han visat ett nytt intresse för teaterscenen (han gjorde bland annat en uppsättning i Paris för ett par år sedan) men det är oklart om vi kommer att få se honom på Broadway.
– Jag och Tom Hanks har pratat en del om att sätta upp en föreställning tillsammans, men det är svårt. Vi är båda väldigt upptagna och jag är inte ung längre, så det tar lång tid att hitta en pjäs som passar. Men kanske en dag… Kanske en dag…
I svaret på frågan tycker jag mig känna exakt den där charmiga melankoli vi så ofta förknippar Jean Reno med. Frågan är om någon annan kan säga ”kanske en dag” med samma blandning av optimism och eftertänksamt vemod. Innan vi avslutar vårt samtal frågar jag om det är någon annan ny film han skulle vilja pusha lite extra för. I skrivande stund har han nämligen sju stycken titlar, som nyligen haft premiär eller ligger i pipelinen.
– Ja, jag har en spansk Netflixfilm, 4 Latas, som släpptes för ett litet tag sedan. Jag hade turen att få göra den med en spansk regissör, som är en vän till mig (Gerardo Olivares). Och som du vet kommer vi att få fler och fler filmer på Netflix, Amazon och andra streamingtjänster. Det är framtiden. Saker och ting förändras.