EXKLUSIVT: intervju med Yorgos Lanthimos

Yorgos Lanthimos är en grekisk regissör och manusförfattare vars filmer inkluderar kritikersuccéerna "Dogtooth", "The Lobster" och "The Killing of a Sacred Deer". Hans senaste, "The Favourite", gick upp på bio förra året och blev nominerad till hela tio Oscars. Olivia Coleman vann en för Bästa kvinnliga huvudroll och höll galans mest minnesvärda tal. Utöver Coleman medverkar även Emma Stone och Rachel Weisz i berättelsen om Drottningen Anne (som styrde Storbritannien och Irland mellan 1707 och 1714) och hennes föhållande med sina två favoritkvinnor i hovet. Vad drottningen inte är medveten om är att kvinnorna har en intern maktkamp om att få störst inflytande över henne.

De senaste åren har den grekiske regissören Yorgos Lanthimos blivit ett stort namn i filmbranschen. Kritikergenombrottet kom med hans tredje film, Dogtooth (2009), som Oscarsnominerades till Bästa utländska film. I den absurda historien följer vi tre tonåringar, som växer upp isolerade utan möjligheten att lämna sina överbeskyddande föräldrars hus.

Från första bildrutan står det också klart att Yorgos har ett unikt sätt att sätta fingret på vad som är mänskligt. Detta genom att låta sina karaktärer, emotionellt hämmat, mer eller mindre säga vad de tycker. Det låter motsägelsefullt men betraktandet av deras avsaknad av social förståelse, stärker också vår egna.

Tio år senare är han nu Blu-ray och DVD-aktuell med sin sjunde film, The Favourite, som utspelas i 1700-talets brittiska kungahov. Mycket har hänt sedan Dogtooth. Nu har Yorgos Lanthimos blivit en cinematisk kraft ett räkna med. En visionär av sin egen sort. I denna exklusiva intervju berättar han om sin kärlek till film, hur han arbetar med sina skådespelare och, givetvis, hur det var att ge liv till den tiofaldigt Oscarsnominerade The Favourite.

"Bruce Lee-filmerna var viktigast"

När Yorgos Lanthimos växte upp 80- och 90-talen var det svårt att ens föreställa sig att det gick att livnära sig på det rörliga mediet. Det fanns ingen filmtradition och inga stora filmskolor:

– Att säga "Jag tänker bli regissör" till någon i Grekland skulle vara helt absurt. De visste inte ens vad det betydde. Men långsamt hamnade jag i rätt riktning genom att plugga film för att kunna jobba med reklam. Det var en bransch som faktiskt existerade, och som jag kände att jag kunde försörja mig på. På vägen blev jag naturligtvis kär i allt jag fick lära mig. Att arbete med reklam  var otroligt givande då det var det enda egentliga sättet att få lära sig tekniken, samt träffa andra som också var intresserade av film. Det var så jag gjorde mina första filmer. Jag samlade ihop några vänner, som jobbade utan att få betalt. Vi betalade dem lite med pengar från reklamfilmerna, men för det mesta gjorde vi film bara för att vi älskade det. Vi visste inte om någon skulle se dem överhuvudtaget. Inget var planerat.

Föddes kärleken till film via besök till biografer, eller såg du de klassiska engelskspråkiga filmerna hemma på TV:n?

– De viktigaste upplevelserna var när jag gick på bio och såg Bruce Lee-filmer och filmer med Bud Spencer och Terence Hill. Det var en "video boom" då, men jag gillade verkligen att gå på bio. Jag kommer ihåg att jag såg Jakten på den försvunna skatten, Rocky och Hajen. Det var en otrolig tid för film.

"Jag tror att filmen kan relatera till dagens samhälle"

Det finns tre starka kvinnliga roller i "The Favourite", och även om det verkar som om fler filmer fokuserar på kvinnor i dessa tider, är det väl egentligen inget nytt fenomen?

– Nej, det är inte som om starka kvinnor aldrig har existerat på film. Vad som gör att den här berättelsen sticker ut är att dessa tre kvinnor hade så mycket makt under den här specifika tidsepoken. Jag tror därför att filmen kan relatera till vad som händer i dagens samhälle. Vi har insett att det inte bara handlar om kvinnor på film, det handlar om deras position överallt. Vi ser det ur det perspektivet med. När jag läste manuset för nio år sedan tänkte jag såklart inte att vi skulle göra något unikt bara för att det fanns få filmer med tre kvinnliga huvudroller. Men det var otroligt sällsynt. Det kändes spännande att få skapa tre komplexa kvinnliga karaktärer, och att få arbeta med tre fantastiska skådespelerskor.

Om vi ser till dina tidigare engelskspråkiga filmer har du använt dig av samma skådespelare igen och igen. Hur medvetet är det här?

– Det är en kombination av flera saker. Först och främst vill jag utforska alla möjligheter, men de jag redan känner kan har en fördel eftersom jag redan är bekväm med dem, och vet att vi kan bygga vidare på en redan existerande relation. Det är definitivt en faktor. Samtidigt börjar jag alltid med att föreställa mig vem som vore absolut optimal för rollen. Jag försöker inte bara att göra filmer med mina vänner för sakens skull.

"Vi kan skratta oavsett om vi mördar eller dissikerar någon."

Yorgos Lanthimos filmskatt må karaktäriseras av en alldeles unik atmosfär, men han menar själv att han inte försöker skapa någon särskild stämning under själva inspelningen.

– Det tycker jag inte är gynnsamt alls. Oftast är vi bara människor som kommer överens rent allmänt och därför kan vi skratta med varandra oavsett om vi i scenen mördar eller dissikerar någon. Det är roligt när man ibland tänker på vad det är man sysslar med egentligen. Vuxna människor som filmar och kastar blod på varandra. Stämningen är med andra ord alltid lättsam, oavsett kontexten för scenerna.

I filmen har Olivia Colemans karaktär, Drottning Annes, 17 kaniner, som symboliserar hennes förlorade barn. Därtill får vi se tuppfäktning och ankskytte. Yorgos var osäker på hur komplicerat det skulle vara att hantera djuren under inspelningen.

– Kaninerna var ändå lättare att hantera än vad jag hade trott. De hängde runt omkring oss, bajsade lite grann men det var inget större problem. Oftast hamnade de där jag ville när kameran rullade. Det var värre med ankorna...

Så vitt du vet, sköt man ankor som de gör i filmen under 1700-talet?

– Jag vet inte. Jag tror att tuppfäktning upptäcktes då i alla fall. Det fanns säkert massor av företeelser då som vi inte har en aning om nu.

"Homosexualitet framstår aldrig som konstigt eller udda".

"The Favourite" skildrar ett triandeldrama mellan tre kvinnor, där två hovdamer konkurrerar om drottningens kärlek. Yorgos Lanthimos menar att han inte försökte skaka om kostymgenren genom sin porträttering av homosexualitet.

– Det var bara så berättelsen såg ut, och jag ville specifikt inte göra det till en grej. Ingen i filmen kommenterar det, det framstår aldrig som något konstigt eller udda. Vad som är intressant är karaktärerna, deras beteende och hur deras relation med varandra påverkar en hel nation.

Läste du mycket om den tidsperioden och den faktiska politiska situationen i landet eller litade du blint på den första manusförfattaren?

– Jag läste lite grann, men ja, jag förlitade mig mycket på Deborah Davis, som skrev originelmanuset. Hon hade gjort oerhört mycket research och visste allt om kvinnorna. Samtidigt som vi alla var pålästa, kom vi överens om att vi inte skulle göra en helt sanningsenlig, historisk eller politisk film. Vi var bara inspirerade av den här specifika berättelsen.

Kan du berätta om någon eller några scener som klippts bort, och som kanske kommer kunna ses på DVD- eller Blu-ray-utgåvan?

– Det finns en där Harley [Nicholas Hoult] och Abigail [Emma Stone] går omkring i trädgården och han antyder att Lord Marlborough [Mark Gattis] är på väg tillbaka och att hon borde göra något åt det. Det är efter det som hon går till drottningen och säger att det finns avvikelser i bokföringen. Att scenen saknas gör att Abigails karaktär framstår som lite mer kalkylerande, hade vi sett att det var Harley som fick bollen att rulla hade hon verkat lite mjukare.

Med det tackar vi Yorgos Lanthimos för intevjun. Se alla våra intervjuer för mer läsning.