EXKLUSIVT: Donald Högberg om karriären och Vitt skräp

Trots att det inte ens har släppts har "Vitt skräp" blivit något av ett stycke svensk filmhistoria. Vi har mötts om rapporter om filmens utveckling i flera år och nu är det äntligen dags för premiär. I huvudrollerna ser vi Ida Engvoll och Ola Rapace och i en av filmens ledande biroller finner vi Donald Högberg, en man du garanterat har sett men kanske aldrig har hört talas om. Med filmer på sitt CV som "Arn", "Millenium", "Gräns", "Tusenbröder", "Beck", "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och, ja, till och med "Rederiet" tycks det som att Donald har haft ett finger i spelet i det mesta.

MER LÄSNING: Svenska filmer på Netflix!

I "Vitt skräp" spelar han gangsterkungen "Gubben", som styr en småstad på 80-talet med järnhand. När han inte hunsar runt sina misslyckade söner bygger han varsamt på sitt imperium. Trots den galna mängden storfilmer Donald har varit med i, får jag snabbt känslan av att "Vitt skräp" betyder något alldeles extra för honom.

– Om du tänker såhär, Dakota Trancher Williams som spelar Omar var 14-15 år när vi spelade in, nu är han över 20 år. Så lång tid har det gått. Det är helt sjukt, säger Donald. Jag provfilmade för sex år sedan och de hade kollat på väldigt många gubbar för rollen utan att hitta någon. Ola Rapace tipsade om mig, jag provfilmade och dagen efter fick jag jobbet. Det gick ganska snabbt att filma och sen skulle efterarbetet påbörjas. Vi visste att det inte fanns några pengar, vi filmat ideellt med hoppet om att få nåt i efterhand beroende på hur filmen går. Men det var ett jätteroligt projekt att göra.

Har du sett filmen nu när den är färdig?

– Ja och jag tycker att de har gjort ett fantastiskt jobb. Jag är så imponerad över att de har fått ihop det och att det blivit vad det blivit. Kvalitetsmässigt tycker jag att det är lysande. Jag har inte sett någon liknande film i Sverige. Sen att det är 80-tal är ju också roligt, men också också känslan av karaktären "Gubben". Han har bott i Stockholm där han jobbat med lite suspekta grejer, sålt narkotika när det började bli stort. Sen kommer det in folk, förmodligen från öst, som knuffar bort honom från stan. För så var det ju på den tiden, de var jävligt tuffa jämfört med svenskar. Man kan nästa jämföra det med vad som händer idag med alla skjutningar. Gubben slickar sina stad i en småstad och börjar bygga upp en ny verksamhet där.

Det var också tidigt på 80-talet som Donald började skådespela, en resa som var allt annat än spikrak.

– Jag var ganska gammal när jag började och helt novis. Det jag visste om skådespeleri hade jag lärt mig från TV, jag hade aldrig varit på en teaterföreställning och mina föräldrar var så mycket knegare man kan bli. Farsan byggnadsarbetare och morsan städerska. Det fanns inte på kartan.

Hur kom du in i det då?

– Mamma hade lärt mig några ackord på gitarr och så hörde jag Cornelis med Brevet från kolonin. Det var som en revolution. Jag blev något av en självlärd trubadur, spelade på fester och sådär. På slutet av 70-talet startade jag ett större band inspirerat av Aston Reymers Rivaler. Åtta man med dragspel och blås, fantastiskt roligt. Men så började vi göra nyårsrevyer ihop med teatergruppen Småfolket och när jag såg dem åka iväg vid landsvägen på sin turné började jag drömma om att få leva ett sådant liv. Det verkade helt utopiskt. Under en av revyerna sa jag till teaterchefen att om de någon gång får ett avhopp, ring mig. En dag ringde han för att få tag i en trummis. Jag kunde inte spela trummor men jag tog jobbet ändå och fick det.

På den banan bar det av. Donald berättar att han då och då fick hoppa in och göra småroller i teatergruppen. Vägen in till filmens värld kom dock genom ett brev.

– Min första filmroll gjorde jag först 1989. Jag skrev ett brev till SVT Drama och frågade om det inte fanns någonting jag kunde göra. Och den rollsättaren har jag pratat med efteråt, hon trodde att det var ett barn som hade skrivit det, men jag var ju nästan fyrtio år. Förstår du hur jävla naiv jag var? Jag tror också det var därför hon tog in mig, men så funkade jag bra på TV och film. Jag visste redan då vad jag skulle göra.

Om vi kollar på din karriär i stort, vilka roller har betytt mest för dig personligen?

– Jag jobbade en hel del med Daniel Alfredson i början. En höjdpunkt var när jag gjorde Beck med Gösta Ekman. Han var fantastisk och fantastisk att spela mot. Då förstår man att det är svårt att bli bättre än sin motspelare. Är motspelaren bra, då blir du också ganska bra. Producenten hade sagt till mig att jag var tvungen att kunna mina repliker ordentligt när jag skulle spela mot Gösta och jag var skitnervös. Gösta Ekman, det ju liksom Gud. Vi hade en lång scen ihop och väldigt roligt, det var väldigt fint. Ett annat stort ögonblick är Dödsklockan som flera av skådespelareliten var med i, inte minst Keve Hjelm. Det var vapen och gubbar ute i skogen. Fantastiskt manuskript. Tusenbröder med Ola och sedan Millennium var en annan höjdpunkt. Jag och Noomi Rapace spelade sedan ihop på Dramaten och det var precis när filmen hade premiär och hon var stekhet. Våra föreställningar var totalt slutsålda.

Det låter som att du och Ola Rapace har stött på varandra en hel del under åren?

– Ja, men det har vi och jag har alltid gillat Ola. Han har ju fått mycket skit men vi connectar verkligen. Han är väldigt rolig att spela emot. Det var likadant när vi gjorde Vitt skräp, det kändes väldigt bra och ärligt. Han är en ärlig skådespelare.

Med det tackar vi Donald Högberg för pratstunden. Vitt skräp har biopremiär den 4 juni.