C-G Karlsson om filmkritik och "Everdahl & Karlssons film TV"

I en serie intervjuer pratar jag med C-G Karlsson, Johan Andreasson och Göran Everdahl, som driver den fenomenala podcasten "Everdahl & Karlssons film TV". Först ut var intervjun med Göran och nu är det alltså dags för ett snack med C-G. Efter visst tekniskt strul får vi bukt på vårt Zoom-samtal. I dessa tider måste vi vara försiktiga och alla som lyssnar på podden vet att C-G inte kan understryka detta nog.

– Jag är gammal rökare men har aldrig snusat, säger C-G när jag byter ut min snus. Jag tog mitt sista bloss den 6 oktober 1992. Jag rökte så jäkla mycket då, ett och ett halvt till två paket om dan. Det var till och med så att jag själv tyckte det var obehagligt. Jag har inte tagit ett bloss sedan dess. De flesta storrökare börjar som tonåringar, men jag var så dum att jag började som 29-åring. 

Men då måste man ju fråga varför du började så sent.

– Det finns faktiskt en filmrelation till det. Jag var med två tjejkompisar på gamla bion Röda Kvarn och såg Brännpunkt Jakarta med Mel Gibson och Sigourney Weaver. Han var utrikeskorre och satt alltid med en cigg och skrev maskin. Då kände jag att det var rätt coolt, så jag gick till Norrmalmstorgs Pressbyråkiosk och köpte ett litet paket Marlboro på skoj. Då var jag alltså 29 år och då bör man vara lite smartare än så. Jag hade inga som helst planer på att bli rökare, men herregud, jag har väl suget helt enkelt.

"Jag recenserade film redan som tonåring".

Vi pratar lite om de senaste grejerna vi sett och C-G tipsar om "Deutchland 86" som nu går att se på SVT Play. Det är en serie som tycks ha allt från James Bond-action och romantik till gråa DDR-politiker. Då serien utspelas i Östtyskland på 80-talet passar jag på att fråga om vad han tycker om filmvärldens rådande 80-talsnostalgi.

– Varje gång jag möter ett nytt exempel suckar jag lite och tänker, amen har vi inte gjort det här lite mycket nu? Men är det bra gjort, med ett bra manus, miljöer, kläder och musik då försvinner mina första farhågor och jag kan uppskatta det. Det är kluvet.

Du började ju skriva om film på 80-talet. Hur var 80-talet rent professionellt för dig?

– Wow… ja, det var en bra fråga. När det kommer till film så är 80-talet mycket svårare att prata om än 70-talet. Då bara väller det ut en massa minnesvärda klassiker. Så var ju inte 80-talet. Mycket var liksom snyggt men lite dumt. Top Gun känns väldigt mycket 80-tal. Det är en rätt intressant film. Intellektuellt sett var det mycket som störde mig med den, tyckte den var manipulativ USA-propaganda, men samtidigt drogs jag med. Den var så snyggt gjord och Tom Cruise och Kelly McGillis var ett dekorativt par.

Minns du din första recension?

– Oj, nä, det gör jag inte. Jag recenserade film redan som tonåring, klistrade in bilder i ett block och skrev betyg och sånt där. Men nä, det är tråkigt men jag kan inte komma ihåg min första recension. Kunde Göran svara på det?

Ja, det var "Batman Returns" från 92, alltså samma år som du slutade röka.

– Just det, jag kommer ihåg att han gillade den väldigt mycket. Jag tyckte också den var bra, men minns att Göran var väldigt förtjust. Jag kan inte minnas min första betalda recension heller, men det var för Veckorevyn.

Om du jämför då med nu, hur var det att skriva om film?

– Då hade jag faktiskt en sida där jag kunde skriva krönikor och recensioner, men det var ju inte som morgontidningsrecensionerna idag när man kan skriva nästan som essäer. Filmbevakningen har samtidigt minskat enormt.

"Det finns år när jag inte satt en enda femma i betyg".

När jag intervjuade Göran berättade han att han i början hade en rätt annorlunda syn på hur man skulle sätta betyg, som var inspirerat av det gamla skolsystemet. Att det över en årgång skulle finnas lika många femmor som treor som ettor, och att han gnällde på C-G eftersom han aldrig satte ut några femmor. Jag berättar detta för C-G som mycket väl minns deras hätska diskussioner.

– Jag har känt Göran "femman" Everdahl sedan 1988, och detta har vi gafflat om mycket om under åren. Men han har rätt i att jag är mycket mer återhållsam med de höga betygen. Jag brottas löjligt mycket med att sätta betyg, kan vela i evigheter över om något är en trea eller en fyra. Jag har nog lösgjort mig lite på senare år, men en femma, den ska liksom vara fläckfri. Det ska vara den perfekta filmen. Men om man då bevakar film så inser man till slut att det finns något trist över att ha "den perfekta filmen" som ett rättesnöre. Det är ändå ett konstnärligt uttryck, som inte måste vara perfekt.

Om inte perfekt, vad ska en femma då vara?

– Det är inte helt lätt att svara på, svarar C-G efter viss betänksamhet. Det är så subjektivt. Vissa filmer bara träffar mig på ett sätt som jag har svårt att sätta fingret på. Det är inte så enkelt att de spelar väldigt bra, eller att dialogen är väldigt bra, utan vissa filmer bara gör att man faller för dem. Spirited Away klarade det perfekta testet. Jag såg den sent på Malmö filmdagar efter en hel dag av tittande, och kände mig jättetrött innan den skulle börja. Men jag blev helt i trans. Den brukar jag tänka lite på ibland, slumrar jag till lite i en film så har den inte det där extra.

Kan du säga på rak arm vilken som var din senaste femma?

– Det finns år när jag inte satt en enda femma, men den senaste var Ett porträtt av en kvinna i brand och där var jag, Göran och Johan inte överens. Innan dess var det The Irishman.

Det är något med C-G som påminner om Woody Allens klassiska filmpersona. Utöver brillorna och kroppsspråket, finns liksom en kombination av stående, neurotisk velighet. Något C-G tycks vara väl medveten om. Han säger att han har svårt för att fatta beslut, att han inte kan komma upp på mornarna. Att han också är så komiskt snärtig, gör inte saken sämre. Som när han pratar om sitt nuvarande gig på PROPensionären och säger att han för första gången har ett jobb som han inte känner sig för gammal för.

Om du skulle göra ett Mount Rushmore med amerikanska regissörer, vilka skulle du välja då?

– Usch vad svårt! Särskilt om jag ska välja i hela filmhistorien. Det finns för många kandidater. Men om jag får fega ur och välja aktiva regissörer så är den första jag tänker på Whit Stillman. Det finns inte en Whit Stillman-film som jag inte tycker väldigt mycket om. Woody Allen har, framför allt tidigare, gjort så många väldigt, väldigt bra filmer att han absolut är en kandidat. Och så är jag oerhört förtjust i Noah Baumbach.

Men då avslutar vi med en enkel fråga, vad säger du, Seinfeld eller Vänner?

– Dagens enklaste fråga, utbrister C-G och skrattar. Seinfeld alla kategorier, herre gud, är det ens ett val? Det är ju så himla mycket bättre. Har precis sett om alla säsonger. Helt fenomenalt.

Med det tackar vi C-G för samtalet. Missa inte nästa avsnitt av "Everdahl & Karlssons film TV" som släpps på torsdag.