Axel Petersén och Joel Spira om Syndabocken: “Gud, jag kommer dö“

På bio visas nu Axel Peterséns kritikerrosade thriller "Syndabocken" med Joel Spira i huvudrollen som Dimman – en ekobrottsling som flytt landet och levt som skeppare i många år. En dag kliver han i land på Malta, ett paradis för spelindustrin och de många svenskar involverade i den. I ett desperat försök att återvinna sin gamla vän – affärspartnern han en gång blåste – trasslas han in i en febrig mardrömsvärld med svettiga nätter och rika knösar. Ännu värre blir det när han tvingas skugga en excentrisk ekobrottsutredare som kan ställa honom inför rätta. I en exklusiv intervju med Filmtopp berättar Axel Petersén och Joel Spira om arbetet med sin film.

I Syndabocken vilar aldrig kameran, den sveper över sina subjekt och fokuserar gärna på detaljer i periferin. På så vis påminner det en hel del om Robert Altmans 70-talsfilmer 3 kvinnor (1977) och, kanske framförallt, Långt farväl (1973) – en film noir-dekonstruktion med Elliot Gould som sökande privatdetektiv. Man vet aldrig riktigt vad som kan ske. Det var också denna känslan som Axel Petersén ville fånga i sin film.

– Tanken var att närma sig Dimman och den här ön som om det vore en labyrint, att varken han eller publiken ska se vad som finns bakom nästa knut. Jag ville att det skulle vara en fysisk film. Vi såg lo-fi noir-filmer och diskuterade hur man kan göra noir utan jättestora kranar. Jag är väldigt nöjd med hur det blev, berättar regissören.

"Från kvällen jag anlände var det precis som jag hade skrivit det"

Ekobrottsutredaren som Dimman tvingas förfölja spelas av Michal Axel Piotrowski. När jag påpekar att han känns som en modern Peter Lorre skiner Axel upp.

– Ja, som Joel Cairo [karaktär spelad av Peter Lorre] i Riddarfalken från Malta. Han är jävligt kolerisk liksom, liten och skrikig, en läskig byråkrat med rena naglar.

Hur kom ni fram till att ha Malta som skådeplats, var det på grund av spelindustrin eller att det bor så många svenskar där?

– Det var framför allt svenskarna, säger Axel. Hjälten, den här skippern som seglar runt på olika båtar, fanns redan. Sedan åkte jag till Malta bara för att ta reda på om det jag hade skrivit var ren fiktion eller om det här faktiskt hade någon bäring. Från kvällen jag anlände var det precis som jag hade skrivit det, och mycket mer. inget snack om saken. E-gamingen var sekundär, den kom på köpet.

E-gaming ger samtidigt en känsla av aktualitet i det hela.

– Och ett svenskt perspektiv i och med att alla de där bolagen är svenska. Det var en väldigt tacksam bonus kan man säga.

Joel Spira om förberedelserna: "Jag tränade som en gris"

Likt sin karaktär hade Joel Spira aldrig varit på Malta innan, men efter den nio veckor långa inspelningen kan han förmodligen ön lika väl som de många svenskar som huserar där. Genom åren Spira synts i många stora produktioner, men aldrig i en huvudroll. Han berättar om processen.

– Jag kände direkt att man fick lägga den duktiga skådespelaren åt sidan. Här handlar det inte om att jag ska förmedla, processa, skapa, utan filmen är en del av karaktären. Eftersom Dimman inte vet vad som väntar när han kliver i land behövde jag ta ett steg tillbaka, följa med i berättelsen och upptäcka den tillsammans med honom. Det var rätt jobbigt i början. Direkt när jag satte foten på Malta tänkte jag, här kan man på riktigt försvinna. Jag gick runt några kvällar och bestämde mig för att låta karaktären komma till mig snarare än att jag skulle sitta hemma, lägga mitt sudoku och sedan gå till set och leverera.

Kan du utveckla hur det var att arbeta utan den typen av förberedelser?

– Alltså, jag gjorde en hel del förberedelser fysiskt. Jag tränade som en gris, gick ner i vikt, solade en massa i solarium för att bli den där seglarkillen som sen går i land. Det jag syftade på förut var snarare den mentala processen.

Okej, i detta fanns det någon specifik stund när du kände att du ändå hade ett helhetsgrepp om karaktären?

– När vi väl började filma kände jag att jag hade grepp om honom. Jag hade idéer om hur han reagerar på saker och ting och vad han tycker om och inte tycker om. Man började tänka på vad Joel Spira skulle vara okej med och vad Dimman skulle vara okej med. Vad tycker dimman är jobbigt och vad tycker jag är jobbigt? Då var det väldigt bra att vara på Malta för det hade varit svårt att vara Dimman hemma med tre barn och en hund. Så när vi väl jobbade tycker jag ändå att jag landade i någonting, absolut.

"Gud, jag kommer att dö"

I filmen finns en nattscen där Dimman springer huvudstupa före rätt in i en pelare för att knocka ut sig själv. Det ser väldigt äkta ut och är väldigt tragikomiskt.

– Filmtekniskt var det jättemeckigt med själva åkningen, förklarar Spira. Det är en löpning in i pelaren och sedan ett ryck tillbaka. Första gången vi filmade så skulle jag springa och testa och ramlade. Jag var liksom tre centimeter från att bli riktigt knockad. Det var mörkt och någon matta som låg snett. Jag tänkte, gud jag kommer att dö. Jag var så nära att slå i huvudet, men då hade vi i och för sig inte behövt trickfilma någonting [skrattar].

Mot slutet av "Syndabocken" följer några scener i en havsgrotta. Joel delar med sig om hur det var att spela in i ett vatten fullt av brännmaneter.

– Det var jättemånga av dem när vi skulle filma slutscenerna, små lila som brände något oerhört. Vi fick ha dykare i vattnet som liksom föste bort manterna så att vi skulle kunna filma vattensekvenserna.

Var det någon som brände sig?

– Ja, det var flera som brände sig. Jag brände mig på en liten. Nuddade man bara en av deras trådar så gjorde det jätteont, säger Joel.

Med det tackar vi Axel Petersén och Joel Spira för pratstunden. "Syndabocken" går att se på landets biografer, missa inte!