De bästa skräckfilmerna

Följande kriterier måste uppfyllas för att vara med på listan över de bästa skräckfilmerna:

1. Filmen måste ha fått minst 4 ögon i betyg av någon skribent på Filmtopp.
2. Filmen måste vara en långfilm.

Eftersom detta inte är en individuell lista utan alla de filmer som Filmtopp har rankat högst, är filmerna sorterade efter bokstavsordning och betyg.

FLER SKRÄCKTIPS:

• Årets bästa skräckfilmer enligt IMDb 2023
• 14 kusliga spökfilmer du måste se
• De bästa Stephen King-filmerna
• Bästa skräckserierna på Netflix!

Skräckfilmer: Betyg 4

The Black Phone (2022)

I år fick vi se Ethan Hawke skrämma livet ur oss i skräckfilmen The Black Phone, som kändes ovanligt påkostad och snygg i genren. Baserad på en historia av Stephen Kings son Joe Hill tas vi med på en kuslig historia med övernaturliga inslag. Detta är en bra skräckfilm som förtjänar en chans!

X (2022)

Året är 1979 och ett gäng filmskapare fulla av hopp om ”The American Dream” ger sig ut på vischan där TV-evangelister går lika varma på var mans skärm som solens strålar över Texas. Stugan, som är platsen där de ska spela in sin "dirty movie", har de hyrt av ett äldre par och detta paret är inte så harmlösa som man först kan tro. Den amerikanska drömmen är snart istället en blodig mardröm för alla inblandade.

A Girl Walks Home at Night (2014)

“Den först iranska vampyr-western” titulerar sig den här svartvita filmen. En elak knarklangare som heter Saeed (Dominic Rains) möter en ensam kvinna (Sheila Vand) på de öde gatorna i “Bad City”. Han tror hon är prostituerad och tar med henne hem till sig. Men väl där visar hon att hon inte är den han tror hon är, och offer och gärningsman byter plats.

A Tale of Two Sisters (2003)

Jee-woons tragiska berättelse om två systrar som efter en tids vistelse på mentalsjukhus återvänder hem till deras far och elaka, labila styvmor. I berättelsen finns en tredje kraft – ett spöke som interagerar med tvillingarna under deras tuffa period. Ur en psykologisk aspekt är filmen en triumf och ett skrämmande mästerverk.

2009 gjordes det en amerikansk remake av A Tale of Two Sisters under namnet The Uninvited. Ett helt meningslöst initiativ som resulterade i en trist och förenklad film.

A Quiet Place (2018)

Världen har rasat samman och hemska monster väntar på att få hugga till vid varje ljud. I centrum står familjen Abbot och deras överlevnad. A Quiet Place berättas likt en fragmentarisk dagbok och i prologen möter vi familjen på ”dag 89”. Redan här introduceras en skräckfylld dystopi, där maximal ljudlöshet är det enda som går att sträva efter för att undvika en säker död.

Barnhemmet (2007)

I vuxen ålder flyttar Laura in i det nedlagda barnhemmet där hon växte upp i med avsikt för att starta ett hem för handikappade barn. När hennes son börjar kommunicera med en skepnad, fumlar hon mellan två världar som fort drabbas samman.

Gillar du spänning, kommer du att älska scenen ”toca la pared”. Den är inte bara den mest spännande skräckscenen på många år, utan också den intelligentaste. Ett lekfullt, ikoniskt stycke som för evigt kommer att eka i filmhistorien.

The Changeling (1980)

The Changeling är en klassisk spökfilm som passar dig som gillar ödsliga jättekåkar med knarrande golv, självspelande pianon och spännande mordgåtor.

George C. Scott gör en skön roll som ensamstående professor som hyr ett hemsökt gammalt hus. Filmen har en go 70-talskänsla och bygger ständigt upp inför en smart upplösning. Bitvis är det riktigt obehagligt, men allt körs på lite väl säkra kort och överraskningarna uteblir.

The Conjuring (2013)

Ed och Lorraine Warren är ett gift par som ägnar sig åt att undersöka övernaturliga fenomen och hemsökta platser. Snart kommer de i kontakt med en fembarns-familj som nyligen har flyttat ut på landet till en gård där de terroriseras av oförklarliga väsen…

Bland den mängd filmer som de senaste åren har behandlat övernaturliga väsen och onda andar sticker The Conjuring ut. Filmen är en oerhört välgjord rysare och att den har inspirerats av en verklig historia bidrar till en ökad känsla av allvar och tyngd. Tycker du om filmer som behandlar ”haunted-house”-temat, så är detta en film du borde spana in.

The Corpse of Anna Fritz (2015)

På radion säger de att den spanska skådespelerskan Anna Fritz, känd för sin otroliga skönhet, har dött. Efter att sjukhusassistenten Pau, som ensam ansvarar över nattpasset, har kört ner hennes lik till bårhuset tränger sig två av hans vänner på för att se den döda skönhetens kropp. Deras till synes harmlösa nyfikenhet eskalerar och gradvis tar de sig all större frihet med Annas kropp. De har ju trots allt ensamma med världens skönhet, naken och dödförklarad.

The Corpse of Anna Fritz är en mörk berättelse som både provocerar och kräver mycket av sin publik. Främst eftersom flera självklara etiska principer lyser med sin frånvaro. Filmens regissör Hèctor Hernández Vicens, att han ville skildra de monster som du och jag har inom oss; den mänskliga ondskan. På många sätt har han lyckats.

The Cured (2017)

Stora delar av Storbritanniens befolkning har drabbats av ett virus som förvandlat dem till köttätande monster. Forskare hittar till slut ett botemedel, som helt och hållet återställer de smittade till sitt forna jag. Problemet är bara att både de botade och resten av befolkningen minns alla hemskheter de gjorde under sin tid som smittade vilket gör deras återinförsel i samhället minst sagt problematisk.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att The Cured är den bästa zombiefilmen sedan 28 dagar senare.En välgjord produktion på alla plan med fantastiska skådespelarinsatser, från Ellen Page och Sam Keeley i huvudrollerna till alla statister, smittade eller ej.

Dawn of the Dead (2004)

Zack Znyders remake av George A. Romeros zombiefilm Dawn of the Dead från 1978, är betydligt vassare än det obegripligt hyllade originalet. Många vassa scener och bra skådespel gör detta till en av 2000-talets bästa skräckfilmer.

Dawn of the Dead utspelar sig till största delen på ett varuhus där ett gäng överlevare under zombieapaokalypsen samlas. Till skillnad från originalfilmen möter vi denna gången, precis som i 28 dagar senare, snabba zombies.

Det (2017)

Är du ett fan av Netflix TV-serie Stranger Things kommer du att älska den här filmen. Faktum är att skaparna bakom serien har låtit inspireras av 90-tals versionen av Det. Bill Skarsgård är rena rama mardrömmen och gör sin roll helt lysande. Effekterna är läckra och de handlingsbärande scenerna tillför verkligen något. Dessutom är det stundtals riktigt roligt.

Don't Breathe (2016)

Don’t Breathe handlar om tre ungdomar som vill lämna Detroit för Kalifornien. De är inbrottstjuvar och får nys om en möjlighet att få tag på 300 000 dollar som ska vara förvarade i en blind mans hus. Uppdraget visar sig vara svårare än vad de väntat sig.

The Girl with All the Gifts (2016)

Sennia Nanua som Melanie i The Girl with All the Gifts. Ett enormt svampvirus har brett ut över ett futuristiskt England. De smittade förvandlas till deformerade zombievålnader – vars bett sprider smittan vidare – med ett stort köttsug. På en militärbas någonstans utanför London befinner sig den virussmittade flickan Melanie (Sennia Nanua) där hon och flera andra barn hålls i sträng karantän.

Det framkommer tidigt att Melanie är olik de andra barnen. Hon är överintellektuell och kan lättare kontrollera de bestialiska symptomen. Därav är hennes gener viktiga för Dr Caroline Caldwell (Glenn Close) i jakten på ett vaccin. När basen överrumplas blir flickan tvungen att fly ut i det vilda tillsammans med sin godhjärtade lärare Helen (Gemma Artenton), Dr Caldwell samt den hårdhänte sergeanten Eddie Parks (Paddy Considine).

Halloween (1978)

John Carptenters slasher Halloween klassas av många som en av de främsta skräckfilmerna genom tiderna. Det är det inte, men det är en väldigt välgjord skräckis som framförallt har haft en kolossal betydelse på skräckfilmsvärlden. Här hemsöks unga Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) av den sinnessjuke mördaren Michael Myers, som precis rymt från fängelset. En lågbudgetfilm som skrev historia.

Hereditary (2018)

Vi följer en familj som bor i ett stort trädhus någonstans i USA. Enn äldre släkting precis dött. Annie (Toni Collette) är konstnär. Steve (Gabriel Byrne) agerar rollen som den stöttande fadern och Peter (Alex Wolff) är som vilken tonåring som helst i en övergångsfas. Den som sticker ut mest är den 13-åriga dottern Charlie (Milly Shapiro), som gör dockor och figurer av minst sagt ovanliga material. Utan att berätta för mycket förstår man snabbt att något inte står rätt till i familjen.

Det är sällsynt med riktigt bra skräckfilmer. Därav är det glädjande att Ari Asters omtalade debutfilm är precis lika bra som ryktet gör gällande. Vad som börjar som ett nattsvart familjedrama förvandlas snart till något mycket, mycket värre. För när Aster släpper helvetet lös, brakar det loss ordentligt.

Instängd (2005)

Ihop med några vänner såg jag The Descent, eller Instängd som den heter på svenska, ensam hemma i totalt mörker. Filmen var en av de första jag såg i Blu-Ray vilket – tillsammans med pappas nya ljudanläggning – lyfte skräckupplevelsen till nästa nivå. Vi var så ursinnigt utmattade efter The Descents intensiva katt och råtta lek från helvetet att vi stannade vakna tills natt blev dag.

Än idag upplever jag verket som en riktigt stark skräckfilm som verkligen gör sitt jobb. Marshall sägs ha inspirerats av 70-talets gorefilmer, vilket tillsammans med modern teknologi skapar en tight, nagelbitande och visuellt hänförande blodfest. För blodigt blir det, det sparas inte på krutet när Marshal spänner bågen. Dock känns det aldrig opassande utan helt naturligt i en miljö där monsterna är lösa.

The Killing of a Sacred Deer (2017)

Samtidigt som den framstående kirurgen Steven (Colin Ferrell) tycks leva ett gott liv med sin hustru Anna (Nicole Kidman) och deras två barn, umgås han i hemlighet med sextonårige Martin (Barry Keoghan), som tycks ha en viss hållhake på sin äldre vän. Snart börjar den allvarlige tonåringen dyka upp i hans hem och bjuder hem honom till sin ensamstående mamma (Alicia Silverstone). Vad Martin egentligen vill är oklart, men Steve har alla anledningar att vara orolig.

Med The Killing of a Sacred Deertvingar Yorgos Lanthimos sin publik att acceptera filmens premisser. Vad vi bevittnar är obehagligt, obekvämt och många gånger oförklarligt, men det finns också humor i det bisarra.

Mandy (2018)

Det är 1980-tal och makarna Red (Nicholas Cage) och Mandy (Andrea Riseborough) bor själva ute i skogen i en lugn och isolerad tillvaro. Mandy är konstnär men jobbar även på den lokala bensinstationen, medan Red är skogshuggare. En dag när Mandy är på väg till jobbet åker en minibuss förbi henne. I den sitter medlemmarna i den religiösa kulten Children of the New Dawn. Deras ledare Jeremiah (Linus Roache) bestämmer sig för att att han måste ha henne, kosta vad det kosta vill.

Mandy genomsyras av hårdrock, på fler sätt än det hypnotiska soundtracket av Jóhann Jóhannsson (som tyvärr gick bort innan filmen hade premiär). Det är gott om motorsågar, blod, långt hår, motorcyklar och till och med en brinnande kyrka. Fotot är vackert och känns originellt, med starka kontraster av neonfärger i de mörka skogarna. Ibland bryts filmen av med animerade sekvenser som visar drömmar, som jagar Red. De scenerna ger berättandet en spännande udd, och är för det mesta vackra.

The Omen (1976)

Innan Katherine blir med medveten om att hennes son har dött under förlossningen adopterar maken Robert ett nyfött barn i sonens ställe. Något som han inte berättar för Katherine om. Åren går och allt är frid och fröjd tills att adoptivpojken, Damien, fyller fem år. Plötsligt börjar oförklarliga ondskefulla saker att ske och familjens tidigare okomplicerade liv kantas istället av mord, djävulshundar och demoner.

Paranormal Activity (2007)

Med en produktionskostnad på 15 000 dollar och intäkter på 193 400 000 dollar är Paranormal Activity en av de mest lönsamma produktionerna genom tiderna.

I filmen får vi se hur det unga paret Katie och Micah blir terroriserade av en aggressiv demon. Här är det små skrämselknep som gäller, gnisslande dörrar, ljud av fotsteg, saker som ramlar av hyllor, o.s.v., och resultatet är otroligt effektivt. Det är få filmer som har satt så djupa spår i mig som denna. I skrämselfaktor är det nog en av de läskigaste spökfilmerna all time!

The Perfection (2019)

Vad filmens teman kretsar kring, antyds redan i titeln. The Perfection tar sin början i Peking, där prestigefulla Bachoff Academy of Music håller en audition för lovande cellister. På spel står ett fyraårigt stipendium i USA, med löfte om ära och berömmelse för unga studenter av det rätta virket. Och livsfarlig sektmentalitet…

Inramningen med den klassiska musikvärlden – det skulle lika gärna kunna röra sig om elitidrott – är en tacksam miljö för att porträttera skoningslös konkurrens. Det är inte svårt att läsa in en samhällskritik mot elitismens baksidor, med dess eviga tävlan och kompromisslösa strävan efter att bli bäst.

Raw (2017)

Garance Marillier som veterinär studenten Justine i Raw. Den franska skräckfilmen Raw undviker dagens skräckklyschor och bidrar med originalitet. En visuellt slående historia om systerskap och en hänsynslös studie av en människas allra mörkaste begär.

Tonåringen Justine färdas med sina föräldrar till veterinärinternatet där hon ska spendera sin tid ett par år framöver. Hela familjen är vegetarianer och mamman understryker hur otroligt viktigt det är att hon fortsätter att förhålla sig till detta. I takt med att Justine blir hemmastadd växer också ett begär för kött inom henne, en djup känsla som hon lönlöst försöker bekämpa. En frigörelse äger rum och hennes inre demoner får fritt spelrum.

The Ring (2002)

Två flickor hittas avlidna. Dödsorsaken är oklar, men något är säkert, det som dödade dem var något utöver det vanliga. Ensamstående mamman Rachel Keller börjar gräva i gåtan och har snart blivit mittpunkt i en vansinnig skräckgåta. Jag tillhör de som håller den amerikanska remaken av japanska Ringu mycket högre än originalet. Gore Verbinskis versionen har ett bättre driv, starkare manus och intressantare karaktärer.

Har du inte sett The Ring så har du missat en av de mest obehagligaste och en av de bästa skräckfilmerna på mycket länge.

Ringu (1998)

Filmen som startade den japanska skräckvågen är baserad på en bok av av Koji Suzuki. Reportern Reiko Asakawas (Nanako Matsushima) släkting dör under mystiska omständigheter och rykten börjar spridas om att det är ett videoband som sprider en förbannelse som dödat flickan. Legenden lyder som så att efter en person sett videobandet har denne bara sju dagar kvar att leva. Reiko bestämmer sig för att försöka ta reda på sanningen bakom ryktet.

Ringu var så inflytelserik att flickspöket Sadako känns väl igen i västvärlden med hennes vita klänning och långa svarta hår. Hon är även ett praktexempel på Onryō, ett hämndlystet (ofta kvinnligt) Japanskt spöke som hör till några av de vanligaste skräckhistorierna, och som kommer dyka upp i fler filmer på denna lista.

Severance (2006)

Nu fortsätter vi på samma spår som Wolf Creek och höjer humorn ytterligare. En team-buildingtripp till landet slutar upp med en panikartad kamp om överlevnad. I ett dassigt England träffar vi alla sorters bittra typer som inte står ut med varandra. Men när deras buss får punka och de måste orientera sig på okänd mark, sätts deras samarbetsförmåga på prov.

Låter det ointressant?

Självklart gör det det! Men när gänget omedvetet befinner sig på annan mark, bryter ett helvete löst för dem. Och precis som i Wolf Creek är det bäst att du håller dig borta från andras mark. En efter en blir de påträffade av en argsint och brutal mördare. Humorn i Severance ligger i att den driver om skräckfilmsstereotyper men också i karaktärernas kemi. Kontrasterna mellan slackern Steve (Danny Dyer) och den optimistiska ledaren Richard (Tim McInnery) får stämningen att hela tiden spänna, men också luckra upp för skratt.

Har du ingen skräckfilm för kvällen så är Severance ett måste!

Shutter (2004)

Shutter är en thailändsk skräckfilm som, trots att den amerikaniserades 2008, hamnade i skymundan under 2000-talets asiatiska skräckvåg.

När fotografen Tun och hans flickvän Jane är på väg hem från en fest kör de på en flicka. Chockade tar de beslutet att lämna brottsplatsen. Snart börjar Tun se vita ansikten i alla bilder han fotograferar, Jane misstänker att det är flickan de dödade som har kommit tillbaka för att hemsöka dem.

En spännande spökhistoria med många sköna vändningar och bäst av allt, en hissnande final.

Split (2017)

Tre tjejer blir kidnappade och förs till en mystisk och dunkel lokal. Snabbt märker de att deras kidnappare inte enbart är långt ifrån frisk, men att han även lider av extrem personlighetsklyvning. Dennis (James McAvoy) som är en av hans farligare sidor, har ytterligare tjugotvå olika personligheter och tjejerna måste finna hjälp hos någon av de ofarliga sidorna för att överleva de farliga.

Med Split leker Shyamalan med det oberäkneliga, och han gör det nästan uteslutande genom att lägga hela sin hand på McAvoy som på ett pricksäkert sätt hoppar fram och tillbaka mellan sina olika personligheter. Det känns som att även McAvoy gått all-in för det här projektet.

Under the Shadow (2016)

">Mamman Shideh, dottern Dorsa och fadern Iraj bor i Teheran mitt under det pågående kriget mellan Iran och Irak på 80-talet. Familjeförhållandena är minst sagt ansträngda. När Iraj, som är utbildad läkare, får direktiv om att stationera sig i en krigszon vägrar Shideh att följa sin makes råd om att flytta in hos hans föräldrar. Istället tänker hon stanna i lägenheten tillsammans med sin dotter och vänta ut bombningarna. Hon anar dock inte vilka övernaturliga krafter som komma skall.

Utöver de briljanta relationsstudierna är Under the Shadow på många sätt en påträngande klaustrofobisk upplevelse. På grund av kriget och de frekventa bombningarna är Shideh och Dorsa fångar i sitt eget hem. Fast är de verkligen säkra i sitt fängelse, vad händer om en annan slags ondska tar form inom väggarna?

The Visit (2015)

M. Night Shyamalans The Visit handlar om två tonårssyskon, Tyler och Becca, som för första gången ska besöka och träffa sin mormor och morfar, medan deras mamma åker på en veckas välbehövlig semester. Mammans relation med sina föräldrar är ansträngd och de har inte träffats på många år, något som dottern Becca hoppas kunna ändra på genom att göra en dokumentärfilm om sin morföräldrar. Det dröjer dock inte länge innan syskonen upptäcker skrämmande saker om sina tillfälliga vårdnadshavare, vilket gör deras vistelse till en ren mardröm.

The Visit är Shyamalans första ”found footage-film”, vilket innebär att den är filmad med handkamera likt Blair Witch Project eller Cloverfield. Det är ett filmgrepp som passar utmärkt i The Visit och förstärker känslan av skräck hos de två syskonen. Filmen går från krypande mystik till intensiv skräck med en och annan oväntad vändning vilket ytterligare förstärker upplevelsen. The Visit är Shyamalans första formbesked efter ett decennium av fiaskon. Väl värd att se.

The VVitch: A New-England Folktale (2015)

En familj på sju blir utvisad från sin hemkoloni på grund av att faderns strikt religiösa tro. De beger sig ut i vildmarken och hittar en plats för sitt nya hem, där de kan utöva sin tro på det rätta, kompromisslösa sättet. När det äldsta barnet Thomasin (Anya Taylor-Joy) vaktar sin yngsta bror försvinner han plötsligt spårlöst. Deras fader William (Ralph Ineson) letar utan resultat efter honom och ger upp när han måste ta in årets skörd för att resten av familjen ska kunna överleva. Detta blir startskottet på en rad problem som tär på familjens redan svaga band.

The Woman In Black (2012)

Vi befinner oss i England under tidigt 1900-tal och juristen Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) skickas till en by för att arrangera försäljningen av en död kvinnas hus. I byn håller människor sig borta från huset Kipps ska besöka då snacket går att den döda kvinnans ande vaktar det.

The Woman In Black höll mig på hela tiden på udden av stolsätet och jag minns den som den läskigaste skräckfilm jag sett sedan Omen (1976). I många fall har Watkins film samma problem som The Babadook och The Conjuring – farorna som bemöts har redan setts, setts och setts!

The Others (2001)

Det är strax efter att andra världskriget har nått sitt slut. Mamma Grace (Nicole Kidman) bor i ett stort och mörkt, avskilt hus tillsammans med sina två barn som inte tål solljus. En dag när en ny tjänstekvinna dyker upp börjar saker och ting att förändras och snart misstänker mamma Grace att deras hus hemsöks av något ondsint.

Eftersom det mesta redan har gjorts är det sällan som nyare filmer innehåller ikoniska scener. The Others har flera sådana. Även om filmen använder sig av flera klichéer finns här flera starka scener och en stor styrka i Kidmans trovärdiga skådespeleri. Förutom att The Others är en av de bästa skräckfilmerna, eller kanske rysarfilmerna, som gjorts, är filmen även Kidmans bästa.

De bästa skräckfilmerna: Betyg 5

Alien (1979)

Produktionsdesignen i Alien är ultraläcker. Skeppet Nostromo är slitet, smutsen är ingrodd och vi får känslan av att skeppet är hårdknackade knegares arbetsplats. Retrofuturismen är en bedårande stilig arena för våra karaktärer att gräla om bonusar och bli slemmiga utomjordingars frukost.

Utomjordingen fullkomligen dundrar in i populärkulturens finrum genom stackars John Hurts bröstkorg tack vare ypperlig design och knivskarp, nagelbitande regi. Alien är en slow burn som marinerar mina hjärnceller i en suggestiv, mumsig och urläcker gryta.

Cannibal Holocaust (1980)

Ett TV-team ger sig in i den sydamerikanska djungeln för att skildra olika kannibalstammars groteska leverne. Till sin besvikelse upptäcker de att kannibalerna lever ett lugnt och stillsamt liv och inte alls är så hemska som TV-teamet hade önskat. Som lösning på problemet startar TV-teamet ett krig mellan de två kannibalstammarna och en extremt våldsam och bisarr historia tar fart.

Efter Cannibal Holocaust hade haft premiär ställdes regissören (Ruggero Deodato) inför domstol där han fick göra officiella framträdanden för att visa upp att skådespelarna fortfarande lever. Jag förstår de som ifrågasatte honom. Det grafiska våldet är många gånger så verkligt att det gör ont att titta. Cannibal Holocaust har inte fått tillräckligt mycket cred för vilken skarp och kompromisslös satir den faktiskt är. Dessutom är det en kannibalfilm som mer eller mindre uppfinner ”found footage-genren” och dessutom vågar vara smått filosofisk med frågan – vilka är de riktiga kannibalerna?

”Cannibal Holocaust” är inte bara mästerlig kannibalfilm, det är en utmärkt film överlag, som alla filmälskare borde se. Så länge du har mage nog. För mer läsning, se vår lista över de bästa kannibalfilmerna.

Exorcisten (1973)

William Friedklin odödliga skräckpärla behöver knappast någon närmre presentation. Handlingen är enkel. Linda Blair spelar flickan Regan som blir besatt av en ondsint demon, Max von Sydow spelar prästen som tar sig an uppgiften att driva ut den. Exorcistens stora styrka är dens tidlöshet. Effekterna håller fortfarande och skräcken växer successivt och blir gradvis allt mer påträngande. Regans förvandling från oskyldig flicka till ett bisarrt monster är trovärdigt genomförd och den legendariska spindelgånsscenen är hemsökande…

Frankenstein (1931)

Frankenstein är en intelligent skräckhistoria om människans rädsla för det okända och behov av att leka gud. Boris Karloff är fantastisk som monstret och hela produktionen är fantastiskt snygg. Kanske är det också det första exemplet i filmhistorien där den klassiska frågan om vem som egentligen är monstret ställs – är det varelsen eller människorna omkring honom? Frankenstein är en av de bästa skräckfilmerna och ett måste för alla filmälskare.

Get Out (2017)

Efter en mycket effektiv inledning, introduceras vi för Chris och hans flickvän Rose. De är mitt uppe i att packa för sin helgresa till hennes föräldrar. Det är första gången Chris ska träffa dem och han är orolig för att de inte kommer att gilla att deras dotter dejtar en afroamerikan. Rose försäkrar honom dock om att hennes föräldrar är liberaler, och att hennes pappa ’’hade röstat på Obama en tredje gång om han hade kunnat’’.

Mystiken, skräcken, galleriet av färgsprakande karaktärer och den sylvassa satiren gör Get Out till årets filmupplevelse . Det är originellt och mycket begåvat av Jordan Peele att använda sig av skräckgenren för att öppna våra ögon och visa hur djupt rotad rasism kan vara.

Hajen (1975)

Ön Amity har fullt upp med sommarturisterna, men polismästare Brody får mer att hantera när en haj plötsligt börjar terrorisera badorten. Värre blir det när borgmästaren vägrar stänga av stränderna i rädsla för att förstöra öns rykte. En av 70-talets filmer som myntade begreppet ”blockbuster” och räddade ett Hollywood i förfall. Det är en spännande och otroligt välgjord skräckfilm, präglad av innovativt kameraarbete och ren skaparglädje.

Lida (1990)

Under en snöstorm kör författaren Paul Sheldon (James Caan) av vägen och hittas av Annie Wilkes (Kathy Bates) som ger honom husrum under sin återhämtning. Det visar sig att Wilkes är Sheldons största fan och vill hålla honom kvar till varje pris.

Kathy Bates får sällan glänsa i filmer. Istället syns hon ofta i romantiska komedier där hon spelar någons ettriga morsa. Beror det på hennes utseende? Jag tror det. Bates ser inte alltid ut som huvudrollsmaterial, vilket är synd! Men Reiners Stephen King-filmatisering ÄR Bates film. I den spiller hon ut mängder av de skådespelarförmågor hon så ofta får hålla inne, vilken triumf!

Lida fick plats på min lista ”Världens 3 bästa rysare” och har en given plats även här. Stugrysare finns det många av, men Reiners mästerverk sticker ut ur mängden. Jag tänker inte dissekera filmen och berätta varför den är så pass bra som den är, utan det får du ta reda på själv. Och lova mig att du gör det, för Lida är en av de bästa skräckfilmerna baserat på Stephen King bok-universum.

Night of the Living Dead (1968)

George A. Romeros debutfilm blev både en stilbildare och en av skräckgenrens stora mästerverk. De inledande scenerna på kyrkogården, det råa våldet, det intensiva berättandet, de fängslande karaktärerna… Från första till sista rutan är Night of the Living Dead en ultimat zombiefilm och ett måste för alla filmälskare!

Psycho (1960)

Mary Crane (Janet Leigh), en ung sekreterare, stjäl pengar från sin chef och flyr staden. På vägen stannar hon på ett motell där hon bekantar sig med skötaren Norman Bates (Anthony Perkins) som styrs av sin kontrollerande och svartsjuke mor.

Tidigt in i filmen väcks känslan att Bates Motel bär på ett dystert förflutet. Efter en dispyt Bates har haft med sin mor säger Norman: ”We all go a little mad sometimes.”. Och nog kommer vi att få se på galenskap! Speciellt med filmen är att även den har en detektiv-berättelse, något som ger den en extra dimension och mer spänning.

Rosemary’s Baby (1968)

Det unga New York-paret Rosemary och Guy vill bilda familj och flyttar in i en gammaldags och mysig lägenhet med trevliga grannar; som det äldre paret Roman och Minnie som gärna tränger sig på och delar med sig av sina livshistorier. Dagen kommer när Rosemary blir gravid och livet känns komplett. Inte blir det sämre av att Minnie och Roman pysslar om henne dagarna i ända med nyttiga örtdrycker och näringsrika efterrätter. Men ju längre hennes graviditet går, desto mer börjar hon misstänka att alla dessa vänliga människor egentligen vill henne ont. Värre än så, att de ville hennes barn något ont.

Manuset bygger på Ira Levins bok Rosemary’s Baby och är ett av filmhistoriens vassaste, alla genrer. Om du varken har sett filmen eller läst boken kanske du undrar vad denna historia har att göra med spöken och demoner att göra, men oroa dig inte, här finns gott av det onda.

The Shining (1980)

Författaren Jack (Jack Nicholson) bestämmer sig för att öka sina inkomster genom att vakta ett enormt ödelagt hotell över vintersäsongen, medan han skriver på sin nya roman. En bra idé om livet var så enkelt. Med sig har han sin fru Wendy (Shelley Duvall) och sin son Danny (Danny Lloyd).

Väl på hotellet börjar märkliga saker hända. Jack blir allt mer och mer introvert och aggressiv, Danny påstår att de inte är ensamma på hotellet och Wendy börjar nästintill krypa längs väggarna på grund av ångesten över hennes makes allt märkligare beteende.

The Shining är för många en av de bästa skräckfilmerna som gjorts. Om du heter efter fler bra filmer baserade på Stephen Kings bokskatt, se vår lista över kommande skräckfilmer där Jurtjyrkogården är med.

The Thing (1982)

På en forskningsstation på Antarktis börjar ett märkligt väsen ta form av olika deltagare i forskningsteamet. Vem är människa och vem är monster? Vem kan du egentligen lita på? The Thing är en mästerlig studie i paranoia. Få filmer lyckas lika effektivt och säkert porträttera känslan av att inte kunna lita på någon… eller något. Ett givet måste för alla filmälskare!

Denna lista över de bästa skräckfilmerna kommer att fyllas på kontinuerligt, så håll dig uppdaterad!

För mer läsning, spana in vår lista med tips på 31 kusliga skräckfilmer att se i höst! Missa inte heller vår lista med 14 kusliga spökfilmer du måste se.