Shazam!

Recension: Shazam! Fury of the Gods (2023)

I DC:s senaste filmsläpp missar de chansen att göra något riktigt bra med den älskvärda superhjälten Billy Batson/Shazam. Dessvärre når inte uppföljaren upp till förväntningarna.

2019 släpptes "Shazam!" och blev snabbt en av DC-universumets högst rankade filmer. Som en lite udda kusin välkomnades Billy Batson (Zachary Levi/Asher Angel) och hans vuxna alter-ego till superhjältefamiljen som bland annat bestod välkända namn som Wonder Woman och Superman. För rookien är Shazam en ganska okänd hjälte och kanske är det därför han placerades längst bort vid bordet på familjemiddagen. DC har lärt sig den hårda vägen att vara varsamma med sina filmer och om Shazam skulle floppa så skulle det vara enkelt att klippa ut honom ur släktporträttet helt.

Men Shazam! slog igenom så pass hårt att den nu har förtjänat en uppföljare. Med tanke på härvan som blev Justice League-installationerna så var det nog lika bra att den hölls på avstånd så att den inte befläckades med vare sig kaosartade skådespelare eller tvärsågade megafilmer.

Frågan är då: Håller Shazam! Fury of the Gods måttet? Eller riskerar den att hamna i samma skamhög som Wonder Woman 1984 och Justice League (som var så katastrofal att fansen utförde en kupp och mobbade studion till att släppa Zack Snyders originalversion)?

En etablerad superhjälteskara med olika viljor

För att få den frågan snabbt avklarad: Jo, den håller måttet. Men ribban var inte placerad särskilt högt från början.

I denna film är Billy Batson och hans adoptivsyskon en etablerad superhjälteskara i hemstaden Philadelphia som bekämpar brott tillsammans med måttlig framgång. Problemet är att precis som alla syskonskaror som brukade vara tajta och likasinnade så börjar sprickor formas i gruppen. Någon vill gå på college, någon vill rädda staden själv, någon är mer intresserad av enhörningar än att bekämpa brott. Billy som redan övergetts av sina föräldrar drabbas av rädslan att lämnas ensam kvar igen, och vad passar bättre att bota separationsångesten med än några hämndlystna gudar?

Det är här som historien börjar bredas ut för tunt. Motivationen till gudarnas hämnd och mycket märkliga plan blir aldrig riktigt förklarade, i alla fall inte väl nog. Känslan är att manusförfattarna stoppade handen i en lottpåse och drog upp valfri motivation för att ge dem en anledning att slänga in Helen Mirren, Lucy Liu och Rachel Zegler med snygga guldkorsetter och tarvligt försök till "Badass Woman"-vibes. I detta fall vill en av systrarna förvandla jorden till deras hemvärld som förstördes men varför hon är så förbannad på människorna, ja det är en fråga som kräver ännu ett dopp i lottpåsen för även den är höljd i förvirring.

Den inre striden hamnar i skymundan

Jag vill dra en liknelse med Marvels senaste succé Black Panther: Wakanda Forever (2022). Det den filmen lyckades med som Shazam! misslyckas med är att huvudpersonen Shuris personliga berättelse direkt korresponderar med den stora, ytliga handlingen. Hon är tyngd av sorg och ilska som hon till slut läker tack vare striden med filmens antagonist Namor som liksom henne också bär på samma känslor. 

Shazam! Fury of the Gods missade chansen att spegla Billy Batsons rädsla för övergivenhet och kärlek till familjen vilket är synd eftersom filmens skurkar faktiskt är syskon. Hans inre strid täcks endast lite i början och lite i slutet, långt ifrån tillfredsställande för den som letar efter en superhjältefilm som faktiskt hanterar sina hjältar som riktiga människor.

Det filmen vinner på är snygga actionsekvenser och effekter, även om det börjar bli tröttsamt med det symmetriska mandelbrot-effekterna som river upp verkligheten i labyrinter och hypnotiskt kaos som Doctor Strange (2016) satte trenden för. Filmen hyser även många älskvärda karaktärer som jag hoppas att vi kommer få se mer utav om DC spelar sina kort rätt.

Shazam! Fury of the Gods har biopremiär den 15 mars.

MER LÄSNING:

• Biofilmer - Populärast just nu!