Nanook, köldens son

Nanook, köldens son (1922) - Världens första dokumentärfilm.

Igår visade Cinemateket i Göteborg Robert J. Flahertys legendariska dokumentärstumfilm Nanook, köldens son från 1922. På plats för att ackompanjera visningen befann sig Matti Byes Ensemble.

Matti Bye har tidigare skrivit musiken till bland annat 100 åringen som gick ut genom fönstret och försvann och arbetar nu med soundtracket till Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs klassiska roman Den allvarsamma leken. Under visningen av Nanook användes cello, piano, mellotron, persephone, slagverk, banjo och olika ljudeffekter för att bygga upp rätt atmosfär.

Nanook anses vara en av de allra första dokumentärlångfilmerna och skildrar, under 79 minuter, en inuitfamiljs liv i norra Kanada. Flaherty följde inuiterna under ett år och i hans berättande läggs det stor fokus på att redovisa familjens hårda kamp om överlevnad. Exempelvis får vi följa familjefadern, "Nanook", under hans slitsamma jakter. Kan säga som så, att scenen när familjen sliter med att dra upp en valross är bland det mest dramatiska och effektfulla jag har sett på länge.

Men även vardagens enkla guldkant får utrymme. Som när småbarnen åker pulka medan föräldrarna bygger en igloo, eller när "Nanook" får se en gramofoonspelare för första gången hos en pälshandlare. Det är just de stora kontrasterna mellan den obarmhärtiga naturen och familjens värme som i slutändan lämnar störst avtryck.

I efterhand har filmen kritiserats för att vara för konstruerad. Exempelvis hette inte fadern Nanook på riktigt, utan Allakariallak, och en av hans fruar, som han påstås ha i filmen, var inte hans fru på riktigt. Dessutom uppmuntrade han inuiterna att jaga med harpun trots att de redan hade gått över till att jaga med gevär. I det stora hela anses dock Nanook vara en relativt stark sammanfattning av Flahertys fältstudie, oavsett hur arrangerat det som visas upp är.

I det stora hela var Nanook en imponerande upplevelse som förstärktes av Matti Byes Ensembles fantasifulla ackompanjerande. Det är ett gediget soundtrack som Bye har komponerat och har du tillfälle att se ensemblen framföra detta konststycke igen, ta vara på möjligheten.

Bäst: Den svettiga Valrossjakten.

Sämst: Till viss mån är det ändå frustrerande att inte veta hur mycket som är sanning i Flahertys dokumentär, oavsett om det spelar någon större roll eller inte.