Kingdom of the Planet of the Apes

Recension: Kingdom of the Planet of the Apes (2024)

När "Apornas planet" rebootas är det Wes Ball som har tagit över stafettpinnen efter Matt Reeves. Han gör ett minst lika bra jobb och visar att det ännu finns liv i djungeln.

Det är svårt att hålla räkningen på hur många filmer det gjorts om aporna och deras krig antingen med eller mot människan, men det börjar bli ett ordentligt gäng. Matt Reeves som alltid är pålitlig (utan att nödvändigtvis nå hela vägen fram) har gjort de två senaste för att stänga en trilogi, och de har båda dugit gott och väl. Han har lyckats lyfta actionnivån och berättandet till högre höjder och samtidigt gjort göra aporna mer mänskliga på alla sätt och vis. Jag kan därför bara föreställa mig kicka igång nästa reboot med en helt annan regissör måste ha känts riskfyllt, men det är inget snack om att Wes Ball som ligger bakom Maze Runner-filmerna gör ett minst lika starkt jobb. Kingdom of the Planet of the Apes är en oerhört stabil fortsättning på serien som nu är under Disneys vingar.

Seriens nya berättelse tar vid trehundra år efter Caesars regeringstid och följer en ung apa vid namn Noa, som ska sägas är väldigt lätt att tycka om och heja på. Ofrivilligt separerad från sin familj när en hotfull ledare uppenbarar sig, försöker han navigera apornas och människans gemensamma historia. Mycket snart kommer han också få chansen att påverka deras framtid.  

Första halvan en förstklassig matiné

Den första timmen av "Kingdom of the Planet of the Apes" är slående. Utan att använda sig av särskilt många ord etablerar man vem den nya huvudkaraktären är och de viktiga relationerna i hans liv. Allt som han håller kärt ska snart raseras av aggressiva apor på jakt efter kvarlevande människor. Det resulterar i fantastisk action och en tidig uppgörelse mellan Noa och jätteapan Sylva, som känns rå och stundom gastkramande. Hädanefter är äventyret igång för full hals när Noa orienterar sig fram i sin kamp mot rättvisa och fångar upp bekantskaper på vägen. Allt som en förstklassig matiné. 

Medan filmens första halva är självklar, så börjar den vackla allt eftersom. Tempot tappar sitt flås, de läckra actionscenerna försvinner och hotbilden för våra protagonister minskar avsevärt. Sakteliga börjar filmen kännas mer och mer som en av franchisens mer lunkande och intetsägande kapitel – en snäll Disneyprodukt i mängden. Det känns olyckligt, främst för att jag inte såg det komma. Men lagom till finalen hittar spänningen stabil mark på nytt, och lämnar mig törstande efter mer.

Se och lär, Cameron

Jag gillar att man i en stor satsning som denna håller sig borta från de riktigt stora namnen, för att istället hitta de rätta skådespelarna. Vi har förstås William H. Macy i en skön roll som den nye apkungens undersåte, som förlänger sin tid genom att berätta roliga historier för honom. 

Sättet som man lyckas göra filmerna om Apornas planet på löpande band med jämn kvalitet och en produktionsnivå som börjar bli skrämmande hög, så undrar man hur det kan ta fjorton år för James Cameron att klämma ur sig en uppföljare när han ändå struntar i manus?

Gå och se "Kingdom of the Planet of the Apes", den är ofattbart snygg, känslofylld och gör ett gediget jobb med att sätta upp en ny serie som kan bli ännu bättre än den Reeves arbetade på. Betygsfyran är ruggigt nära.