Kärlek & avund

Recension: Kärlek & avund (2023)

Franz Rogowski, Ben Whishaw och Adéle Exarchoupolos utgör deltagarna i ett destruktivt triangeldrama med eskalerande följder i Ira Sachs trassliga och svekfullt kåta "Kärlek & Avund".

Tomas (Franz Rogowski) är en excentrisk och självupptagen filmregissör inom Paris hippa och pretentiösa kulturkretsar. Under en utekväll tillsammans med sin make Martin (Ben Whishaw) träffar han Agathe (Adéle Exarchoupolos), en förskollärare som precis avslutat sin senaste flyktiga kärleksrelation. Efter en kort pratstund vid baren börjar Tomas och Agathe så småningom dansa och deras rörelser i folkvimlet förvandlas snart från vänskapliga till av mer förförisk art, något som resulterar i att de till slut spenderar natten tillsammans.

Detta utomäktenskapliga snedsteg följs dock inte av något högljutt bråk eller tårfyllda ursäkter. Istället blir det tydligt att detta sortens klavertramp är vanligt förekommande från Tomas sida. ”Detta händer alltid när du gjort klart en film” suckar Martin när maken uppspelt vill dela med sig av gårdagsnatten. Denna gång kommer dock Tomas handlingar få nya konsekvenser både för honom, men framför allt för människorna i skottgluggen av hans gärningar.

Kärlek & avund gör väldigt lite för att öka tron på kärleken. Regissören Ira Sachs lyckas blottlägga just hur bräckligt förtroendet kan vara mellan människor i ett förhållande, och kanske framför allt hur detta accelereras när en av parterna är en ohämmad narcissist som Tomas. Självisk, impulsiv och djupt osäker skördar han flera känslomässiga offer under filmens gång, till synes helt aningslös inför skadan han åsamkar.

Martin och Agathes smärta när de båda finner sig själva i det känslomässiga våldet av en sådan person, som de av någon outgrundlig anledning inte kan släppa taget om, gestaltar just hur ologisk och smärtsam kärlek och attraktion kan uppenbara sig hos oss människor och det är deras smärta som når djupast.

Ett romantiskt kaos fullt av svek

Filmen porträtterar ett romantiskt kaos fullt av svek, narcissism och självisk lusta som endast tycks föra våra tre parter längre ifrån varandra ju längre filmen går. Kallsint och nästintill mekanisk i sitt utförande tenderar filmen och dess emotionella kärna ibland att befinna sig på lite väl behörigt avstånd från sin publik med väldigt lite känsla av normalitet att uppvisa.

Som tur är leds filmen av tre skådespelare som alla levererar finstämda prestationer. Kanske allra främst från Adéle Exarchoupolos (Blå är den varmaste färgen), som i rollen som ett olyckligt tredje hjul blir omedvetet indragen i en isbergsväntande krasch där hon, i all sin naiva välvillighet, kanske är den som tvingas ta den hårdaste smällen när all smärta slutligen är utdelad.

Kärlek & avund har biopremiär 25 augusti.