Den tysta flickan

Recension: Den tysta flickan (2023)

Oscarsstatyetterna må vara utdelade för detta år, och även om det inte är en officiell kategori så går åtminstone mitt pris för årets mest mänskliga film till irländska ”Den tysta flickan”, som riskerar att lämna sin publik i en knähög pöl av tårar och frustration.

Nioåriga Cáit (Catherine Clinch) har spenderat större delar av sitt unga liv med att försöka göra sig själv osynlig. Retad av elaka syskon och klasskamrater och med en större bekantskap med sina föräldrars suckande ryggtavlor än famnar – Cáit har i tidig ålder fått lära sig att det bästa sättet att inte bli sedd som en börda är att inte bli sedd, eller hörd, överhuvudtaget.

Ytterligare bevis på detta kommer dagen då familjen, i väntan på ännu ett barn, plötsligt bestämmer att hon ska spendera sommaren hos släktingar på landet för att få lite lugn och ro hemma.

Förtegen och inställsam som alltid gör Cáit som hon blir tillsagd och sätter sig i baksätet av bilen som kommer ta henne till Eibhlín (Carrie Crowley) och Seáns (Andrew Bennett) idylliska gård ute på den irländska vischan, där en ny variant av vad en familj kan innebära kommer att uppenbara sig för henne.

Med öppna armar och en mild, moderlig värme välkomnas Cáit av Eibhlín till deras lantliga hemvist, som förutom sin överdimensionerade storlek för endast två personer även visar sig rymma djupa och smärtfyllt undangömda ärr som riskerar att rivas upp av Cáits ankomst.

Livets små och stora orättvisor på det mest mänskliga planet

Colm Bairéad gör här sin långfilmsdebut som regissör och han visar direkt att han är ett namn att hålla ögonen på framöver. Med god draghjälp av Clinchs fantastiska huvudrollsprestation lyckas han med stor framgång sätta publiken i perspektivet av en nioårig flicka, med all den fragila osäkerhet och barnlik förundran som medföljer.

Regissören visar upp en imponerande återhållsamhet då han tillåter filmens meditativa framåtrörelse och återhållsamma skådespel veckla ut berättelsen just i den takt som krävs, utan att för den delen upplevas som tradig eller monoton. Små gester lyckas förmedla starka känslor i detta sköra och ofta hjärtskärande familjedrama om livets små och stora orättvisor och om ett barns djupaste önskan fångad inuti dem.

Den tysta flickan arbetar i det tysta medan den desarmerar din emotionella sköld. Ömsint och stämningsfullt besitter filmen en sorts drömsk realism som med hjälp av ett varsamt och hypnotiserande kameraarbete och olidligt vacker stråkmusik av Stephen Rennicks perfekt ackompanjerar det ögonöppnande mötet utav två halvor som tillsammans skapar en hjärtevärmande helhet.

När all denna outtalade frustration och innerliga längtan som byggts upp under filmens gång slutligen når sitt crescendo i filmens sista förkrossande slutscen är det omöjligt att inte hulkande vilja fördöma allt som lett fram till just detta ögonblick. Sprängfylld av empati konfronterar filmen oss med livets starkaste motsättningar; det vackraste och det fulaste, ljus och mörker, kärlek och agg – allt inkapslat i Cáits sista kvävda bävan innehållandes hennes starkaste önskan innan skärmen svartnar inför våra tårfyllda ögon.

”Den tysta flickan” har svensk biopremiär 7 april.