Baby Driver

Baby Driver (2017)

Edgar Wright, mannen bakom den tokhyllade Cornetto-trilogin, har gjort sin största film hittills - Baby Driver. Är den så bra som folks reaktioner antyder? Är den filmen som räddar det hittills sömniga filmåret? Nej, tyvärr inte. Men trots att den inte är dålig (inte alls), går min besvikelse inte att förneka.

Hade kunnat bytas bort mot valfri tonårsidol

Baby (Ansel Elgort) är precis som Ryan Gosling i Drive en så kallad "getaway driver", alltså en person som kör iväg brottslingar från rånen. Det speciella med Baby är att han måste lyssna på musik medan han kör. Han måste egentligen lyssna på musik hela dagarna eftersom att han har tinnitus och genom musiken blockerar ut oljuden. Detta resulterar i snyggt koreograferade biljakter där musiken är en lika stor del av de visuella spektaklen som bilarna själva. En typ av rytm infinner sig som till en början är väldigt tilltalande, innan den tyvärr hinner bli repetitiv.

Baby har en chef, Doc (Kevin Spacey), som han har en skuld till. Doc lovar att han bara behöver utföra ett jobb till, sen är de kvitt. Men vi anar direkt att så enkelt lär det inte bli. Doc är hjärnan bakom rånen, och han byter alltid team inför varje stöt, men Babys plats bakom ratten förblir säker. Genom filmen lär vi känna Buddy (Jon Hamm), Darling (Eiza González) och Bats (Jamie Foxx) som alla är lika farliga som giriga. Det är uppenbarligen ingen brist på stjärnor i Baby Driver, men varken Spacey, Hamm eller Foxx står för några minnesvärda insatser. Karaktärerna känns inte tillräckligt utvecklade eller unika för att de ska imponera. Elgort hade kunnat bytas ut mot valfri tonårsidol eftersom hans huvudroll i stora drag går ut på att vara uttryckslös bakom solglasögon och hörlurar.

Baby Driver slösar ingen tid. Både bilarna och berättande-hastigheten håller högt tempo. Väldigt få andningsmöjligheter ges och i det avseendet påminner filmen en hel del om Mad Max: Fury Road, utan den spektakulära miljön. Istället för en postapokalyptisk öken befinner vi oss i Atlanta, Georgia.

Gör sig bäst på bio

Baby och servitrisen Debora (Lily James) träffas och faller snabbt för varandra. Han har dessutom en döv fosterpappa vid namn Joe (CJ Jones) som han konverserar med på teckenspråk. Dessa två relationer är fint realiserade, och är av någon anledning intressantare än brottslingarnas aktiviteter, som ändå utgör filmens kärna.

Jag gick in med inställningen att det här skulle vara en originell actionfilm, en raritet nuförtiden. Men jag kommer inte ifrån tanken att det här egentligen är en superhjältefilm i förklädnad. Det sensationella och dramatiska som händer i filmen verkar inte ha någon verklig effekt på karaktärerna, typiskt för en Marvel eller DC-rulle. Jag varken trodde eller ville att det som skildrades skulle vara realistiskt, men ibland är slumparna lite väl långsökta och blir därför distraherande. Slutet är dessutom på tok för bombastiskt och överflödigt. Ibland krävs det inte ett storartat eller maxat klimax för att filmen ska bli bra, tidigare nämnda Drive är ett skinande exempel på det.

Med det sagt är Baby Driver en film gjord för att ses på bio, och vill du uppleva tekniskt briljant action, är den ett bra val. Edgar Wrights film är stil över substans, men eftersom hans stil är så pass sofistikerad är det svårt att avfärda hans film helt. Gång på gång visar han hur skicklig han är bakom kameran, och det gör att man sugs med på resan och till viss grad ignorerar felstegen.

Bäst: Den första halvtimmen är mycket lovande.

Sämst: Sedan är det åttio minuter kvar, men här har du en lista årets andra bra biofilmer.